Höstupptakt med Västerås Sinfonietta

 

I slutet av augusti besökte Symfoni Västmanlandsmusiken och Västerås Sinfonietta för att träffa Symfmedlemmarna och musikerna Ylva Larsdotter och Lotta Pettersson Van den Poel samt chefsdirigent Simon Crawford-Phillips. På kvällen bjöd sinfoniettan in till höstupptakt med säsongspärlor på hemmascenen i Västerås Konserthus.

 

Det är en strålande augustidag, fälten utanför tågfönstret är rågblonda och Västerås centralstation närmar sig. En kort promenad från stationen ligger Västerås Konserthus alldeles invid Vasaparken, där Västmanlandsmusiken och Västerås Sinfonietta håller till.

Ylva Larsdotter är violinist och andra konsertmästare och Lotta Pettersson Van den Poel är klarinettist och alternerande stämledare. De möter mig vid artistingången och vi sätter oss i ett av repetitionsrummen. På andra sidan väggen övar en kollega inför kvällens konsert.

– Jag provspelade hit för tio år sedan, därefter var det en process innan jag fick fast tjänst år 2018, efter ett provår 2017. Alla i orkestern arbetar 75 procent. Önskvärt hade förstås varit att arbeta heltid och det hade varit roligt om fler i sinfoniettan kunde bo här i Västerås, men det är inte möjligt med tanke på andra frilansuppdrag, berättar Ylva.

– Jag har arbetat här sedan 2012 och spelar oftast andra klarinett men går ibland upp på första stämman. Jag har också ansvar för basklarinett, förklarar Lotta. Det har varit lite av ett generationsskifte i orkestern så det har kommit ganska många nya. Det är väldigt skönt att det fylls på tycker jag, det känns betryggande.

Hur kommer det sig att ni började med just era instrument?

– Ylva: Jag kommer från en musikfamilj, pappa är jazzmusiker och mamma är flöjtpedagog och sedan var hon kulturskolrektor större delen av sitt yrkesliv. Jag var på Falun folkmusikfestival när jag var i 2–3 års åldern där jag såg barn spela fiol och blev helt fascinerad. Sedan började jag ta lektioner när jag var 5 år.

– Lotta: Jag började spela när jag var 11 år och att det blev blåsinstrument var nog för att båda mina äldre systrar spelade blåsinstrument. Att det blev just klarinett var för att jag blev uppmuntrad av en lärare att testa det på en prova-på-dag på kommunala musikskolan. Det var roligt så jag fortsatte med det.

Sedan 1883 har Västerås Sinfonietta bjudit på ”toner och traditioner”, som det går att läsa på deras hemsida, och är därmed en av Sveriges äldsta orkestrar. Sinfoniettan består idag av 33 musiker och spelar förutom konserter i det egna konserthuset även runt om i Mälardalen. Nyligen var de ute och spelade på mötesplatser för äldre runt om i länet.

– Lotta: Det är ett bra sätt att starta i gång på efter sommaruppehåll. Sensommarveckan gör vi alltid utan dirigent, oftast med någon solist från orkestern.

– Ylva: I vårt uppdrag ingår det att vara ute i länet och spela. Sedan några år tillbaka åker vi regelbundet ut till städerna i närheten. Vi besöker även barn och unga och områden med utmaningar. Det känns som att man kommer närmre publiken och de som bor i Västerås med omnejd, vi träffar olika människor och sociala grupper. Det känns meningsfullt.

Vad är det bästa med att arbeta för Västmanlandsmusiken?

– Dels att det är en sinfonietta, dels att det är väldigt trevliga kollegor och att det finns mycket kreativitet på arbetsplatsen. Det finns en öppenhet och utrymme att komma med idéer och få idéer från varandra. Det är verkligen en toppen arbetsplats, berättar Ylva.

Västerås Sinfonietta ingår i Västmanlandsmusiken, ett kommunalförbund som drivs av Västerås stad och Region Västmanland, med uppdrag att främja och utveckla musik- och danslivet i hela Västmanlands län. Förutom Västerås Konserthus och sinfoniettan omfattar verksamheten även Länsmusiken och Unga Scenen. Utöver konserter på hemmascenen gör de även turnéer, inspelningar och framträdanden i radio. Sinfoniettan vann tillsammans med Helsingborgs Symfoniorkester en Grammis år 2017 i kategorin ”Årets klassiska” för skivan Mats Larsson Gothe: Symphony N0.2.

– Jag är väldigt förtjust i bredden vi spelar, att vi får göra olika stilar och olika slags konserter. Mycket klassiskt såklart, ny musik och PopArt-produktionerna tycker jag personligen väldigt mycket om då vi bjuder in andra artister, berättar Lotta.

Orkestern har fem artistiska partners som de har en längre relation med och som återkommer i flertal samarbeten. Säsongen 25/26 är det Magnus Lindgren, jazzmusiker och arrangör, australiensk-brittiska Jessica Cottis, dirigent, italienska Lorenza Borrani, konstnärlig ledare och violinist, Malmöprofilen Benjamin Staern, tonsättare, samt nytillkomna artistiska partnern Emilia Amper, nyckelharpist, sångare och kompositör.

– Ylva: Jazz har vi spelat väldigt mycket och fördjupat oss i. Magnus Lindgren kommer härifrån Västerås och har varit artistisk partner tidigare. Han är även startat Västerås jazzfestival där vi har varit husband.

Det har gjorts ett fåtal samarbeten i konserthuset mellan de olika verksamheterna, något som både Ylva och Lotta gärna skulle se mer av.

– Lotta: Vi har gjort ett samarbete i dansens regi, men det skulle vara roligt att göra fler samarbeten. Med länsmusikens producenter gör vi en del tillsammans.

– Ylva: De senaste två åren har vi även samarbetat med Mälardalens universitet, som vi har gjort olika projekt med kopplat till ledarskap. Det har varit väldigt utforskande och nu har vi ett nytt projekt i gång som bland annat kommer handla om skolan. Sedan samarbetar vi med Dalasinfoniettan ibland, då vi har möjlighet att spela stora orkestrala verk och så har vi även samarbetet med Wermland Opera.

Västerås Sinfonietta bjuder även in publiken att sitta med på scenen bland orkestern, något som blivit oerhört uppskattat av både yngre som äldre.

– Lotta: Vi har bjudit in skolor där elever och lärare fått sitta med oss och lyssna, och vår styrelse har även suttit med. Många tycker det är en annorlunda och rolig upplevelse.

– Ylva: Vår barnproducent har nu även infört bebiskonserter vilket är väldigt roligt och har blivit något av en succé.

Hur tycker ni det funkar med arbetsmiljön och kollegor?

– Ylva: Jag älskar att det är en sinfonietta. Jag trivs mycket bättre i en mindre orkester än i en stor symfoniorkester. Det finns mer plats för individer och jag tycker om repertoaren mer. Sedan ligger förstås större ansvar på var och en för att man hörs mer, i förstaviolinstämman är vi till exempel endast sex personer.

– Lotta: Jag trivs väldigt bra och jag tror att många andra i orkestern också gör det, att det är ett tillåtande klimat här. Jag har spelat väldigt lite i stora orkestrar, men jag jobbar också i blåsarsymfonikerna när jag inte är här. Jag uppskattar också det mindre formatet.

Vad ser ni för utmaningar just nu?

– Lotta: Vi har nyligen utökat tjänstgöringsgraden till 75 procent, vilket är väldigt stort för oss alla, och egentligen går det tvärtemot den allmänna kulturtrenden.

Hur kommer det sig att det sker just nu?

– Lotta: Vi har börjat med att finansiera det med egna medel, dels besparingar, dels att vi utökar med produktioner som genererar mer intäkter helt enkelt. På ett sätt är det synd, hade det funnits bättre ekonomi hade vi kunnat utveckla fler abonnemangskonserter, men det har inte varit läge för det nu.

– Ylva: Samtidigt har vi gjort många produktioner som varit väldigt konstnärligt stimulerande ändå. Jag är tacksam för att det konstnärliga inte har gått förlorat utan kärnan finns tydligt kvar. Det tycker jag har varit ett skräckexempel på andra ställen med liknande utmaningar.

Ylva menar att det under pandemin blev tydligt hur mycket den lokala kopplingen och förankringen betydde för orkestern.

– Det blev så tydligt vad kärnan var, för vad är poängen om alla gör streamade konserter som sänds överallt? Vi behöver konsten och kulturen för att mötas. Sedan gjorde vi även mindre konserter och blev väldigt uppfinningsrika, saker som vi delvis fortfarande gör.

– Lotta: Det blir även en smidig organisation när man inte är en jätteorkester utan får man en idé så vet man var man ska ta den, sedan kanske det inte alltid blir av, men det är i alla fall någon som lyssnar och funderar på det. 

De båda menar att situationen lätt kan svänga beroende på politiskt styre.

– Ylva: Det finns såklart alltid en oro, nu är det valår igen och vad händer efter det? Något som jag tror att många kulturarbetare känner vart fjärde år.

– Lotta: Jag hoppas att det finns politiker som ser värdet i att sponsra sinfoniettan lite mer. Ofta handlar det tyvärr om vad enstaka personer tycker om kulturen.

Vad händer kommande säsong? 

– Lotta: Generalprogrammet är klart och vi börjar med säsongsöppningen. Ikväll är det höstupptakten med höjdpunkter från säsongen som kommer för att locka ännu fler abonnenter. Det blir bland annat Schumanns pianokonsert där vår chefsdirigent Simon Crawford-Phillips kommer att vara solist. Vi gästas även av finalisten från Polstjärnepriset, altsaxofonisten Erik Dalhielm.

Hur är publiken, har ni många abonnenter?

- Ylva: Vi har en fantastiskt stöttande publik som vi älskar så mycket. När vi spelar soppkonserterna har vi en deal där vi äter och samtalar med publiken här i konserthuset innan vi spelar.

- Lotta: Vi har en hängiven publik, det är många som kommer regelbundet och som har abonnemang. PopArt-konserterna drar en lite yngre publik och även när det är filmprojekt. Vår publik har verkligen koll på oss, jag har bland annat kontakt med en kvinna som brukar sitta på balkongen och vinka till mig, sedan skriver hon alltid efteråt och tackar för konserten. De tycker om oss och det är verkligen ömsesidigt.

Efter sinfoniettans genrep träffar jag Simon Crawford-Phillips – pianist och chefsdirigent för Västerås Sinfonietta sedan tio år tillbaka. Simon Crawford-Phillips har under sin karriär samarbetat med en rad olika betydelsefulla orkestrar i Sverige och utomlands. Som kammarmusiker har han turnerat runt om i världen och framträtt i de största europeiska konsertsalarna. Han undervisar även som professor på musikhögskolor i Sverige och England.

– Jag började som dirigent här när jag fyllde 40, och nu i september fyller jag 50 år. Det känns på något sätt som en milstolpe. Min dirigentkarriär började i princip här med Västerås Sinfonietta. Det har varit fantastiskt för mig att kunna växa med orkestern under de här åren. Vi har verkligen gjort en fin resa ihop.

Vad skulle du säga har hänt under dina år här?

– Jag har lärt mig otroligt mycket, musikerna är så generösa och fina. En annan mer konkret sak är att musikerna har gått upp i tjänstgöring, vilket jag och vi alla i huset är mycket stolta över. Innan jag började hade orkestern en svår period med hot om nedläggning. Då hade de en tjänstgöringsgrad på 55 procent och nu är de uppe i 75 procent, vilket är helt fantastiskt. Vi har även åkt på två turnéer till England och Tyskland, spelat in jättemycket och fortsatt med nära samarbetet med tonsättare. Jag hoppas att orkestern har vuxit under min tid.

Hur känns det inför ikväll när det är säsongsupptakt?

– Det är alltid kul att träffa orkestern igen efter sommaren. Orkestern har varit ute i länet och spelat efter ledigheten, vilket de gör två gånger per år. Nu har

vi säsongsupptakt och sedan börjar vi på riktigt i september igen.

Du kommer även spela själv, hur är det att kombinera

de två rollerna som dirigent och solist?

– Det har blivit en del av mitt arbete här att också spela med musikerna. Det är jätteroligt att ha den extra dimensionen.

Hur är det med samarbeten i konserthuset och i Västerås?

– När jag började här tänkte jag att det var en möjlighet till samarbete i huset, men det är inte alltid så lätt. Vi har gjort gemensamma projekt inom dans, kammarmusik och jazz samt små festivaler. Ett av mina avtryck som dirigent har varit att forma annorlunda program och arbeta i många olika genrer. Vi försöker använda alla resurser här i huset och utanför, bland annat genom samarbeten med Västmanlandsteatern och Mälardalens universitet. Vi startade också Mitt i Musiken, där skolklasser får sitta och lyssna mitt bland orkestern. De flesta kommer aldrig hit annars, så det har blivit en jättehit. Nätverket i Västerås är väldigt bra och staden växer otroligt mycket.

Märker ni av det tuffare klimatet på kulturfronten?

– Det är klart att alla känner av det och det är aldrig fritt fram, men personalen jobbar på jättebra. Vi har haft lite utmaningar under åren, men just nu är det fina vindar som blåser och jag känner stor positivitet. Vi måste alltid tänka på att leverera och fortsätta fånga publiken, men utifrån orkestern är det ett stabilt läge nu. Jag känner mig alltmer bekväm i min roll och det är alltid roligt att vara här. Det är speciellt att stå framför orkestern, det är verkligen ett magiskt samarbete när det funkar. Vi har några nya tjänster som ska fyllas under hösten vilket blir spännande. I en sinfonietta märks allt av mer än i en stor symfoniorkester – det är ett samspel och lite av en familjekänsla, det måste fungera.

Vad ser du mest fram emot i höstprogrammet?

– Vi har många fina gäster, inte minst våra artistiska partners, men när vi öppnar säsongen får jag spela hela Schumanns pianokonsert med orkestern vilket jag ser mycket fram emot. Det är första gången som jag gör det utan en dirigent så det är väldigt spännande.

På kvällen står höstupptakt med säsongspärlor på programmet, ett smakprov från kommande säsong med Simon Crawford-Phillips som dirigent och solopianist och polstjärneprisfinalisten Erik Dalhielm på altsaxofon. Foajén är full av abonnenter, de flesta i övre medelåldern. Många verkar känna varandra. Det finns en småstadssammanhållning som jag som storstadsbo kan avundas lite. I pausen hör jag någon säga: ”Det är väldigt roligt att vi har det här konserthuset och vår sinfonietta.” De andra i sällskapet nickar och stämmer in i stoltheten över sin orkester i stan. Det blir en påminnelse om den lokala förankring som Lotta och Ylva pratade om, och om kulturens betydelse som mötesplats. Musik förenar och skapar meningsfullhet, och det märks att Västerås Sinfonietta är en viktig del av staden.

                                                             

                                                                                                                                                                Johanna Piroth