Så var ytterligare ett val avklarat. Valresultatet gav oss ett svar. Regeringsbildning, regeringsförklaring och budget kommer att ge ett annat om vad vi kan förvänta oss för politisk inriktning för kulturen de kommande fyra åren. Det enda vi vet är att vi vackert får sätta oss som passagerare och se var vi hamnar. Åter har det visat sig att opinionsundersökningar är en sak, valresultat något helt annat. Det blev onekligen spännande trots alla prognoser.

Något som vi definitivt kan påverka och vara delaktiga i är vår egen avtalsrörelse. Med stor sannolikhet kommer den att kretsa runt samma frågeställningar som tidigare år, men kanske med lite andra betoningar. Upphovsrätten och räckvidd för spridning inom den ersättning som är avtalad. Hur ska vi hantera den alltmer vanliga AI-träningen som, i alla fall på sikt, riskerar att konkurrera ut skivinspelningar även i vår bransch?

Om anslagen fortsätter att minska följer med all säkerhet en press om att för mindre pengar i vart fall göra lika mycket. Med andra ord, ett ämne att prata runt kan bli arbetstidens förläggning och möjlighet till återhämtning för att inte riskera arbetsskador. Möjligtvis kan också vår lönemodell som vi använt sedan 1993 bli föremål för diskussion. Individuell lönesättning är lockande för arbetsgivare i vissa fall men vår uppfattning är att det kräver en ny central överenskommelse för att kunna genomföras lokalt. Det kan tyckas omodernt med tarifflöner men hur modernt är det å andra sidan att arbetsgivaren inte håller med arbetsredskap för samtliga sina anställda. Den ersättning instrumentalisterna får är långt ifrån tillräcklig och koristerna får ingenting utöver ersättning för röstvård, om ens det.

Det är också svårt att se vilka frågor som kommer att vara heta i den stora förhandlingen mellan industrifacken och dess arbetsgivare, som ju sätter avtalets ramar även för oss, det så kallade märket. Återhämtning kan bli mer aktuellt då det i valrörelsen pratats mycket om arbetstidsförkortning. I övriga tjänstemannabranscher går det kanske lättare att genomföra men i kultursektorn kan arbetstidsförkortning bli mer komplicerad än i många andra branscher. Problemet handlar inte bara om hur många timmar som ska tas bort, utan om hur arbetstid ska definieras, planeras och finansieras i en verksamhet där produktionen är projektbaserad, publikberoende och ofta bunden till kvällar, helger och bestämda speldatum.

I den konstnärliga verksamheten är ju, som bekant, den synliga arbetstiden bara en del av arbetsinsatsen. Vi behöver exempelvis öva individuellt, underhålla instrumentet och röst och förbereda repertoaren på olika sätt. En korist kan behöva memorera en text, arbeta med rollgestaltning och kanske mer än en instrumentalist tänka på sin kondition. Sådan tid är svår att mäta, men är samtidigt nödvändig för produktionen. Endast en liten del av denna förberedelsetid är uttryckligen en del av arbetstiden. Blir det en diskussion om kortare arbetstid måste beräkning av den totala arbetstiden därför omfatta mer än enbart när personalen befinner sig i repetitionslokalen eller på scenen.

Den avgörande frågan är därför inte bara hur mycket arbetstiden eventuellt ska minska. Kommer minskningen ge verklig återhämtning utan att produktionstakten, den konstnärliga kvaliteten eller vår arbetsmiljö försämras på annat sätt? Det är liknande frågeställningar som runt möjligheten att gå i flexpension som vi ska undersöka huruvida det är något att sträva efter i vårt avtal. Så här långt är det mycket gissningar. Men för att inte vi ska behöva gissa vad ni vill ha för förändringar i ett nytt avtal tar vi gärna emot inspel. Ta kontakt med er lokala avdelning eller mejla direkt till oss på kansliet om era önskemål.

Nu håller vi alla tummarna för att kommande regeringskonstellation ska göra verklighet av den uttalade slutsatsen om kulturens betydelse för ett samhälle som råkar i kris. I två officiella publiceringar (utredningarna Kraftsamling – Inriktning av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret samt Strategi för företag i kulturella och kreativa branscher) har detta betonats och för att kunna uppfylla den ambitionen måste institutionerna redan stå starka i fredstid för att vara uthålliga i kris.

                                                                                                                                              Gunnar Jönsson

                                                                                                                                       Förbundsordförande