Det här numret handlar till stor del om det kommande valet. Jag kan nog redan förutspå att det såväl från regeringen som oppositionen kommer att utlovas guld och gröna skogar om rösterna landar rätt, och fimbulvinter om svenska folket röstar fel. Om än i fyra år i stället för tre. Men vad har kulturpolitiken för plats?

Det kan finnas skäl att anta att kulturfrågor kan få ökad synlighet i den här valrörelsen där partierna söker sig mot mer tydliga ideologiska markeringar. I många frågor tycks man leka följa John i syfte att neutralisera den andra sidans möjlighet till valvinnande koncept, men inte i så hög grad i kulturfrågor. Kulturpolitiken kan då bli ett område som inte enbart är fråga om statligt stöd till konst och institutioner, utan också som en arena där olika synsätt på statens roll, offentlig finansiering och kulturens samhälleliga funktion möts. I den meningen kan kulturpolitiken fungera som ett uttryck för mer grundläggande värderingsskillnader mellan partierna. Ett färskt exempel är kulturkanonen.

Samtidigt finns en strukturell begränsning i att kulturpolitik sällan uppfattas som en omedelbart påtaglig väljarfråga. Det gör att den nästan alltid hamnar i skuggan av frågor som direkt påverkar hushållen. Frågor som ekonomi, vård, skola, trygghet och nu även försvarsfrågan får större uppmärksamhet.

Sammantaget talar mycket för att kulturpolitiken som vanligt inte blir valrörelsens centrala konfliktområde, men att den ändå kan få större betydelse än man ibland antar. Men då mindre som ett isolerat sakområde och mer som en del av en bredare diskussion om demokrati, samhällsidentitet och statens ansvar. Frågan är om det är till för- eller nackdel för våra intresseområden.

Den närmaste diagnosen för kulturinstitutionerna och kultursamverkansmodellen ser ut att vara allvarligt stabil men inte direkt livshotande. Utvecklingen pekar mot tydligare regionalt ansvar och större fokus på hur kommunerna kan få större inflytande. I praktiken skjuts alltmer ansvar ned på regional och kommunal nivå för att de ska bära en stor del av kostnaden, samtidigt som många verksamheter redan har små marginaler och uppdämda behov. På kort sikt ser jag fortsatt små budgetsteg snarare än stora systemlyft. För kulturinstitutionerna betyder det att verksamheterna sannolikt behöver fortsätta kombinera offentliga medel med effektivisering, samarbete och nya intäktsvägar.

I Symf har de lokala avdelningarna fullt förhandlingsmandat i alla frågor. För att stötta kliver vi ofta in tidigt från förbundet i vissa frågor vilket ibland skapar irritation hos våra motparter. De menar att det blir otydlighet kring förhandlingsordningen. De lokala företrädarna har inte samma juridiska kompetens som företagens utbildade jurister men är ändå de som ska ta första stöten. I vissa fall är det så att om man missar formalia, kan det påverka den juridiska utgången senare. Något kan som hastigast ha berörts, men inte uppmärksammats i ett samverkansmöte och plötsligt är skadan skedd. Attityden från arbetsgivarna är tuffare nu och inte sällan mer juridiskt strategisk än tidigare.

Min spaning inför framtiden är att den ordning vi har haft i Symf sedan start har spelat ut sin roll. Om jag ser tillbaka på den tiden jag varit förbundsordförande kan jag konstatera att frågeställningarna är svårare och mer komplicerade nu än för några år sedan. Mandatet att förhandla till exempel omorganisationer, uppsägningar eller omplaceringar borde nog formellt lyftas från de lokala avdelningarnas ansvar. Det innebär att arbetsgivarna alltid måste kontakta de centrala ombudsmännen direkt, vilket kanske kan minska lockelsen att ta genvägar i dessa frågor.

Låt mig till sist traditionsenligt å styrelsens vägnar önska alla en fin sommar och avslappnande semestrar. Vi finns alltid tillgängliga om än i begränsad omfattning hela sommaren. Och vet ni, i höst börjar vi arbeta för den kommande avtalsrörelsen.

 

Gunnar Jönsson
Förbundsordförande