Ni har säkert hört att vårt avtal om omställning och karriärväxling är uppsagt för omförhandling. En analys efter 10 år visar att nyttjandegraden inte ens är i närheten av det man förutspådde vid bildandet. Vi måste därför ta ett omtag och se vad vi kan justera för att det ska vara värt att behålla förmånen. Just nu kostar det arbetsgivarna pengar som i dessa tider kanske gör större nytta om de stannar kvar på institutionerna.

Det gamla PISA-systemet innehöll tvingade avgångsåldrar och därefter hade man en deltidspension fram till den allmänna pensionen. Avgångskravet var åldersdiskriminerande men ändå verkar de då angivna pensionsåldrarna för musiker, instrumentalister och korister leva kvar som riktmärke. De cementerades genom SOK-avtalet och fortfarande likställs ålder alltför ofta med förmågan att bibehålla den konstnärliga kvaliteten. Framför allt korister över 55 år tycks förorsaka ett pulspåslag hos vissa arbetsgivare. Överhuvudtaget känns det som att det pågår en rörelse mot att alltid jaga de ungdomliga krafterna även i vår bransch. Inget unikt.

Som för alla andra i samhället krävs det att vi arbetar allt längre upp i åldrarna för att få en acceptabel pension. Den så kallade riktåldern, som anger när man kan börja ta ut pension, höjs för varje årskull.

En klok person sa att vi inte arbetar som musiker, utan vi är musiker. Möjligheten att behålla våra arbeten så länge det går, inte minst med tanke på pensionen, måste vi därför kämpa för. Till vårt stöd har vi exempelvis arbetsmiljölagen, AML, som har tvingande skrivningar om att anpassa arbetsmiljön utifrån det naturliga åldrandet. Dessa gäller även för oss och borde utnyttjas mer för att orka längre i yrkeslivet. Men som alltid ställs dessa krav mot det konstnärliga uttrycket och, medvetet eller omedvetet, ställer vi kanske upp på de premisserna och motarbetar oss själva i vår ambition att kunna fortsätta som musiker. Inte sällan är det våra egna djupt rotade traditioner som ibland gör det svårare. Lägg därtill ett konstnärligt krav att passa in i scenbilden och plötsligt är alla lagar som bortblåsta. Måste exempelvis alla korister vara akrobater också eller ska regissörer anpassa sig i stället. Vi bränner ljuset i båda ändar.

Det finns självklart en viss gräns för hur mycket en arbetsgivare måste anpassa arbetsmiljön och vi har självklart ett ansvar att den publik vi spelar för ska få med sig en speciell upplevelse men har vi någonsin provat var gränsen går?

Vårt arbete är fysiskt påfrestande och allt fler kommer nog inte att orka på heltid ända fram till 69 år. Ändå måste vi komma bort från det gamla

PISA-tänkets åldersreferenser och ställa hårdare krav med AML i ryggen. Vi måste ställa krav på att arbetstidsplaneringen och arbetsmiljöarbetet för våra yrkesgrupper tar sikte på hela yrkeslivet och inte bara kommande säsonger.

I och med den ständigt närvarande ålderismen i samhället kan inte karriärväxling i en ålder när man är som minst efterfrågad, anses vara en naturlig del av vårt yrkesliv. Karriärväxling är bra för de som verkligen behöver det med tanke på kroppens naturliga åldrande. 

Det här numret ägnar vi åt blåsmusiken. Det är nog tyvärr ingen tillfällighet att de två avdelningarna som ständigt existerar på marginalen tillhör den genren men frågan är varför?

Precis i skrivandets stund kom en bra nyhet från regeringen. En utredare får i uppdrag att ta fram förslag på hur spetsutbildning i musik kan införas i grundskolan. Vi är många som med stor oro följt utvecklingen av återväxten till vårt yrke bland de som utbildats i det svenska systemet. Min uppfattning är att avskaffandet av den kommunala musikskolan var ett misstag, och att man under lång tid snarare såg kulturen som ett verktyg för andra politiska syften än att respektera dess egenvärde. Jag hoppas att det här kan vara början på en vändning.

 

 Gunnar Jönsson

förbundsordförande