Kulturbudgeten för 2025 i Sverige uppgår till 9,3 miljarder kronor, vilket motsvarar 0,65 procent av rikets totala budget. 22 september får vi veta om den siffran står sig även för 2026. Regeringen räknar med ett reformutrymme på 80 miljarder för kommande budget år. Måhända får kulturen ta del av de pengarna? Ett minsta krav är att kompensera för löne- och kostnadsökningar. Svångremmen har inte så många fler hål.

Regeringen har nyligen lanserat en reform med syfte att bredda finansieringen av den svenska kulturen. Målet är att minska beroendet av enbart offentliga medel och samtidigt öppna upp för privata och ideella initiativ. Reformen består främst av en ny statlig utredning – ledd av Karin Forseke – som fått i uppdrag att föreslå incitament och regeländringar för att underlätta och vidga kulturlivets finansieringsmöjligheter. Ett centralt uppdrag är att analysera och föreslå hur skattereduktionen för gåvor kan utvidgas så att fler organisationer inom kulturområdet kan godkännas som gåvomottagare. Målet är att sporra fler privatpersoner, företag och stiftelser att stötta kulturell verksamhet ekonomiskt. Utredningens förslag väntas redovisas våren 2026, och därefter kommer regering och riksdag att ta ställning till regeländringar.

Att frågan utreds är utmärkt. Låt oss hoppas på en utredning utan redan givna svar och att staten under tiden fram till beslut tar sitt fulla finansiella ansvar för kulturens kvalitet, utveckling, mångfald och tillgänglighet. Viktigast är dock att den huvudsakliga finansieringen fortsatt garanteras av offentliga medel.

 

Under sommaren blev den ekonomiska situationen för Blåsarsymfonikerna akut. En konkurs var inte långt borta och nu går musikerna igenom ett ekonomiskt stålbad under kommande år för att rädda orkestern. Trots att regionen till slut sköt till extra anslag, hade räddningsplanen inte kunnat genomföras utan bidrag från privata stiftelser.

 

Det är trots allt elände väldigt tacksamt att Blåsarsymfonikerna får en chans till. Blåsorkestrar har under de senaste decennierna tagit mycket stryk, och det vore en katastrof om ännu en tvingats lägga ner. Våra kollegor tar ett otroligt stort ansvar genom att, från redan låga anställningsnivåer, minska anställningsgraden med hälften. Att tvingas sänka lönerna för att rädda en verksamhet som det allmänna har ansvar att driva, är inte annat än ovärdigt. Och, behöver ni vikarier till er orkester? Ni vet var ni kan hitta dem.

 

Dessa musiker visar hur stolta vi är i våra orkestrar och körer, och hur stark drivkraften är för att en ensemble ska överleva. Jag tror att den lojaliteten är svår att hitta i någon annan yrkesgrupp på institutionerna runt om i landet. Kanske är det därför det blir kulturkrockar mellan oss och övriga yrkesgrupper. Insikten om att vi inte bara jobbar som musiker utan ÄR musiker finns inte överallt. Ha det i åtanke när de ekonomiska prioriteringarna ska göras inför 2026.

 

Till slut så fick vi ett nytt kollektivavtal. Detta efter en avtalsrörelse som innehöll såväl strejkvarsel som medling. Bortsett från sedvanliga justeringar av ersättningar är min analys att mycket av diskussionerna visade på hur långt ifrån varandra vi egentligen står i olika grundläggande frågor om yrkets förutsättningar. Hur mycket man tar för givet att det är vi som ska se till att hjulen snurrar utan att bli kompenserade för det. Räck upp handen alla som till exempel har brutit helgvilan för att hinna förbereda sig för ett svårt program med för lite repetitionstid? Räcker ersättningarna för instrument och fodral? Vår motpart tycks vara nöjd med att slippa köpa instrument och låta oss ta den ekonomiska risken. Tror inte att övrig personal köper sina datorer själva. Det lokala fackliga arbetet menar man är jätteviktigt, men man vill inte betala några extra kronor till de eldsjälar som ställer upp.

 

En sammanfattning är att den här avtalsrörelsen enbart var upphoppet från en trampolin inför nästa vända. På vägen ner kommer arbetsgivarnas inställning, inte minst i olika arbetsgrupper, att prövas och i bästa fall blir det ett perfekt nedslag och inte ett magplask våren 2027. I värsta fall är bassängen tom. Vi måste med start redan nu använda de kommande två åren till att förbereda oss.

 

I avvaktan på kommande kulturbudget kan vi ägna oss åt att följa debatten om kulturkanon. Sällan har väl en så kort lista förorsakat ett sådant rabalder. Kan det vara så att debatten var målet och inte innehållet så här ett år innan valet?

 

 Gunnar Jönsson

förbundsordförande