2026 och ett nytt valår. Heta debatter, (om än kanske inte så klargörande om dagens problem), med löften och ideologiska framtidsvisioner. Att kulturen kommer få något stort utrymme är väl inte troligt men det kanske är så att den typen av frågor inte gör sig i en valrörelse. Vad kan det då finnas för alternativ till det? Hur ska vi lyfta frågorna om kultur som egentligen inte borde vara ideologiskt kopplade?

En tanke kan vara att det efter kommande val tas ett initiativ av regeringen, vilken färg den än må ha, för att göra en blocköverskridande överenskommelse om en handlingsplan för de kommande 10 åren, som man tidigare gjort i exempelvis pensions- eller försvarsfrågor. I det uppdraget ingår ett handslag om att lämna ideologin utanför samtalens ramar, och den konstnärliga friheten och resultatet innanför.

Vad ska då en handlingsplan ha för mål? Om någon skulle fråga mig har jag efter mina 40 år som musiker några tankar:

- Den berömda trion vård, skola, omsorg blir en kvartett då även kulturen har tillförts som ett självklart område. Frågan om behovet av grundläggande offentlig finansiering eller inte blir en ickefråga då kultur i så fall ingår i den allmänna välfärden.

- Vi som utövare får draghjälp med att få respekt bland allmänheten, och en större insikt, för vad musikeryrket som profession kräver med tanke på den långa utbildningen, speciella yrkeskunskaper och det i många fall slitsamma dagliga arbete som krävs. Uttrycket ”kul att du kan leva på din hobby” hoppas jag slippa höra.

- Kulturen måste bli en naturlig och uppmärksammad del av det dagliga politiska samtalet, inte en marginaliserad fråga. Det definierade folkliga uppdraget till politikerna saknas idag eftersom det debatteras så lite om kultur vilket innebär att styrande majoriteter i stället har fritt spelrum att skapa sin egen politik och inriktning under just den mandatperioden. Musik, likt övrig kultur, behöver långsiktighet på den övergripande nivån.

- Att Sverige igen, eller på vissa områden fortfarande är, en nation som har artister och orkestrar på världsnivå och som vi är stolta över.

Utöver det hoppas jag, som anknytning till utredningen om spetsutbildning (mer om det senare i tidningen), att man lyfter ut musikskolan från kulturskolan och att den åter får en särställning. Vi behöver reparera grunden till utbildningskedjan som gett Sverige det goda rykte som musiknation och som fortfarande lever kvar, exempelvis genom det svenska musikundret.

Vi behöver få fler musiker med direkt anknytning till sina uppväxtorter och samhällen som inspirationskällor och som ambassadörer för yrket. När extra driftiga musiker vill starta egna festivaler gör man ju ofta det i just sin hembygd.

Men även vi som utövare måste nog självkritiskt våga tänka om runt vårt sätt att argumentera för att skapa en bred opinion för att våra yrken är en viktig del av det offentliga samhällsbygget. Vi kanske måste bli lite mer ödmjuka, dock inte be om ursäkt för att vi finns, för att vi trots allt sett till att omvärlden har ett system som medger en offentlig finansiering med relativ trygghet, även om alla som vill inte får plats inom de ramarna.

När företrädare för kulturen hamnar på löpen är det alltför ofta för att förmedla krisbudskap. Det kan mycket väl vara motiverat i sak just då men vi måste bli bättre på att ständigt berätta vår historia mellan de akuta kriserna och vinna opinion för det vi tillför.

Andra världskriget visade på kulturens kraft och den tragiska situationen i Ukraina ger dagsfärska exempel på hur kulturen ger tröst och sammanhållning. Men det är ett underbetyg om det är död och elände som måste till för att tydliggöra nyttan och behovet av kulturen.

 

Gunnar Jönsson

Förbundsordförande