Motvind för Blåsarsymfonikerna

 

Efter en hyreshöjning av lokalerna i Musikaliska på Nybrokajen 2023 tvingades Blåsarsymfonikerna att flytta tillbaka till Sickla och Dieselverkstaden i Nacka. Orkesterns intäkter minskade kraftigt och under 2024 stod det klart att genomgripande förändringar behövde göras för att säkra orkesterns framtid. I år var Blåsarsymfonikerna tvungna att genomgå ännu ett stålbad för att kunna fortsätta verksamheten, där nödlösningen blev att de tvingades sänka anställningsgraden för alla musiker till 25 procent, minska antalet musiker från 26 till 21 samt ställa in en del av säsongens konserter. Tack vare ekonomiskt stöd från en rad stiftelser, privatpersoner och bidrag från Region Stockholm lyckades de rädda verksamheten en tid framöver, men framtiden är fortfarande oviss. Symfoni träffade Amelia Fridfors och Magnus Olsson i Dieselverkstaden där Blåsarsymfonikerna huserar.

 

Blåsarsymfonikerna är en modern, djärv och nyfiken orkester som har funnits i Stockholms musikliv sedan början av 1900-talet; från 1906 fram till 2001 som Stockholms Spårvägsmäns Musikkår. Idag håller de till i stora, luftiga lokaler i kulturkvarteren invid Dieselverkstaden och samarbetar med scener och konserthus runtom i Stockholm och övriga landet. De har etablerat sig som en av Nordens ledande blåsarensembler med verksamhet för både vuxna och barn och samarbeten med en mängd artister och tonsättare. Blåsarsymfonikerna är bland annat kända för sin stora genrebredd, sina gränsöverskridande samarbeten, en jämställd programläggning samt sina satsningar på att värna återväxten av blåsmusiker och blåsmusiken som konstart. Emil Eliasson är chefdirigent och konstnärliga ledare för Blåsarsymfonikerna, vd är Henrik Marmén.

Amelia Fridfors spelar trombon i Blåsarsymfonikerna och har varit anställd i orkestern i sju år. Trombon upptäckte hon som sjuåring när hon tillsammans med föräldrarna tittade på nyårskonserten i Wien på tv.

– Min mamma gav mig en liten 1/4-fiol när jag var fyra år och det fanns väl inte så jätte-

stort intresse för den. När vi tittade på nyårskonserten när jag var lite äldre reagerade jag på trombonen och mina föräldrar frågade om jag ville testa att spela. När jag var åtta år började jag ta lektioner.

Därefter har Amelia Fridfors utbildat sig på en rad olika musikskolor både i Sverige och utomlands, innan hon började arbeta hos Blåsarsymfonikerna.

– Jag har gått min utbildning främst på musikkonservatoriet i Köpenhamn, men även Norges musikhögskola i Oslo och musikhögskolan i Stockholm.

För två år sedan flyttade Blåsarsymfonikerna tillbaka till Sickla. Innan dess höll de till på Musikaliska kvarteret i tio år, men tvingades bort på grund av kraftiga hyreshöjningar.

– Vi fick helt enkelt inte ihop det med ökade kostnader och hyran som även ökade explosionsartat. Men vi är väldigt glada för den nuvarande hyresvärden, Atrium Ljungberg, som faktiskt vill ha verksamhet i sina lokaler – de vill skapa ett levande samhälle där kulturen är viktig.

Men att flytta till nya lokaler räckte inte, och i år behövde en rad åtgärder göras för att rädda verksamheten. Bland annat behövde hela personalstyrkan gå ner i tid, från halvtidstjänster till 25 procentstjänster.

– Det var en nödlösning att hela personalstyrkan tvingades gå ner i tjänstgöring. Vi är väldigt tacksamma för både de offentliga och privata finansiärer som har gått in med extra medel under hösten för att vi ska klara oss till nästa år.

Kan du säga något om framtiden, hur ser det ut för er?

– Långsiktigt hoppas vi på att bygga upp en blomstrande verksamhet men anslagen baseras på årlig ansökan och de är väldigt kortsiktiga. Som många andra kulturinstitutioner skulle vi gärna se att man kommer fram till någon form av längre tidsaspekt. Vi hoppas på att kunna vända skutan så att vi kan få en stabil ekonomi. Personligen hoppas jag även att vi kan bli hela region Stockholms blåsorkester som är närvarande i alla kommuner och därmed knyta personliga och ekonomiska relationer i sådana samarbeten.

Tidigare var blåsmusiken mer integrerat i samhället när de var en del av stadsbilden och inom Försvarsmakten. Idag är det inslaget inte lika förekommande, även om både Gotlandsmusiken och GWO fått utökat uppdrag från Försvarsmakten i och med Natosamarbetet och återetablering av regementen i Sverige.

– Blåsarsymfonikerna har inget uppdrag för Försvarsmakten, men däremot skulle det absolut vara intressant för framtiden om Försvarsmakten anser att det finns ett behov. Här i Stockholm har de sina egna orkestrar där huvuduppgiften är att utföra statsceremoniella uppdrag som vaktparaden, sedan gör de andra typer av konserter också.

Hur ser ert uppdrag ut?

– Vårt uppdrag är att verka i regionen och sprida kultur för barn, unga och vuxna. Vi håller till här i huset där vi repeterar och har även konserter på Dieselverkstadens scen. Vi gör både familje- och skolkonserter då vi åker runt mycket i regionen. Sedan har vi större konserter på bland annat Kungliga Musikhögskolan och Folkoperan. Vi har en viktig roll i att sprida blåsmusiken som kulturell företeelse till barn och unga, men även att vara inspiratörer och visa att man kan spela blåsinstrument.

Hur ser det ut för dig, har du andra uppdrag vid sidan av?

– Jag frilansar och är på Folkoperan i höst vilket jag är tacksam över. Det ser lite olika ut för mina kollegor. En del frilansar eller arbetar som musiklärare, andra arbetar med annat som inte har med musik att göra.

En av dem med annat uppdrag utanför musiken och som tackat nej till en tjänstgöringsgrad på 25 procent är Magnus Olsson, som spelat i Blåsarsymfonikerna sedan 1985 när det var Stockholms Spårvägsmäns Musikkår.

– Jag är en av få som fortfarande har koppling till lokaltrafiken då jag kör buss. Det var en förutsättning när jag började i Stockholms Spårvägsmäns Musikkår med kombinerade tjänster i orkestern och i kollektivtrafiken. Sedan blev det upphandlingar på kollektivtrafiken och olika bolag tog över från SL, då blev det en separation, förklarar Magnus.

Magnus Olsson har därmed varit med om de stormiga perioder som Blåsarsymfonikerna gått igenom. Men nu har han tagit ett beslut, som dock kommer med ett visst vemod.

– Det hade varit roligare med ett annat avslut förstås. När vi hamnade i den här situationen och det var nära konkurs tackade jag nej till att gå ner på 25 procent. Ska man hålla den nivå som jag anser krävs kan jag inte öka på min kompletterande försörjning som bussförare på bekostnad av min roll som musiker. Jag måste få den tiden att kunna öva och spela för att hålla mig på någon sorts grundnivå, så därför valde jag att tacka nej till en tjänst på 25 procent även om det innebär att jag tvingas sluta om ett år. I stället har jag nu kvar mina villkor med bibehållen lön i 12 månader.

Kommer du fortsätta med musiken på något sätt ändå?

– Jag kommer fortsätta spela jazz med en trombonkvartett, men inte genom Blåsarsymfonikerna.

Trots den bistra situationen finns hopp om framtiden, och likt andra orkestrar som återanställt när man kommit på fötter igen. 

– Det är väldigt problematiskt att bidragen är så kortsiktiga men det finns ändå hopp om breddad finansiering, så vi får se hur det blir framöver. Men även om många institutioner tänker på det är det inte tillräckligt. Som en del filantroper poängterat i till exempel Dagens Nyheter nyligen är det även viktigt att det betalas ut medel från kommuner då det ger mer långsiktig stabilitet.

Innan vi skiljs åt berättar Magnus Olsson även med stolthet om Blåsarsymfonikernas fokus på jämställdhet när det kommer till tonsättare och dirigenter.

– Vår tidigare vd Fredrik Österling reagerade på att det förekom så få kvinnliga tonsättare och även dirigenter, så vi genomförde ett säsongsprogram där det skulle vara ett jämlikt fokus på tonsättare eftersom vi tyckte att det var viktigt. Sedan har det uppmärksammats lite grann faktiskt. Vi döpte även rummen på Musikaliska efter kvinnliga tonsättare på den tiden. 

Hur ser det ut idag då?

– Vi har hållit i det och lyckats med att ha en någorlunda jämn balans, även om det inte är lika uttalat idag som det var då.                  

              Johanna Piroth