Jenny Wilson, Älskarinnorna och Norrlandsoperan

 

Indiepop-drottningen Jenny Wilson har skapat sin första opera baserad på nobelpristagaren Elfriede Jelineks roman “Älskarinnorna”. Under mars månad spelades den på Norrlandsoperan och livesändes till utvalda biografer i Sverige. I år firar Jenny Wilson 20 år som artist och producent, och är aktuell med en EP och ett samlingsalbum. Symfoni träffade henne i studion i Stockholm för att prata om hur det var att skriva opera för första gången och hur det gått med operapremiären.

 

Jenny Wilson öppnar dörren till studion på Jarlaplan, som täcks av diverse skyltar från skivbolag, musikutbildningar och studios. Flera av skyltarna är gamla, förklarar Jenny. I det gemensamma köket bjuder hon på svart kaffe, mjölken har tagit slut. Därefter visar hon vägen in i studion, eller kontoret som hon kallar det. Vårsolen letar sig in genom källar­fönstret och Jenny berättar att det här inte är den riktiga studion, den är i ett annat rum. För tillfället sitter hon här och klipper musikvideo. För den som inte känner till Jenny Wilson sedan innan är hon en mångsidig artist och producent med flera albumutgivningar, turnéer och grammisvinster bakom sig. Med sitt säregna sound och produktioner hämtar hon inspiration från egna livserfarenheter, ofta med tunga och gripande teman i bagaget.

Hur kommer det sig att det blev just ”Älskarinnorna” av österrikiska författaren Elfriede Jelinek?

– Dan Turdén, konstnärlig ledare för Norrlandsoperan, hörde av sig till mig redan för några år sedan. Han hade hört min skiva TRAUMA då jag jobbade med Norrköpings symfoniorkester under ledning av dirigenten Hans Ek. Den skivan låg och skvalpade i hans bakhuvud när han sedan hörde av sig till mig igen. Det var Dan som föreslog Älskarin­norna och efter att ha läst romanen kände jag att det här är ett toppenbra material att bygga någonting på. En librettist, Erik Norberg, kopplades in och kokade ner romanen till ett libretto.

I samband med Norrlandsoperans 50-årsjubileum i år önskade ledningen en helt nyskriven opera. I den processen föll tankarna på just Jenny Wilson, som aldrig tidigare skrivit musik för opera.

– Det skilde sig faktiskt inte så mycket mot hur jag gör när jag skriver och producerar mina album. Jag jobbar ofta med starka teman och komplexa lager när jag gör musik. Men det som skiljde sig nu var framför allt att förhålla sig till ett libretto, att jobba med repliker, vilket jag aldrig gjort tidigare. Först tyckte jag att det var skrämmande och jag kände, hur gör man det här? berättar Jenny.

När hon sedan fick librettot hade hon samlat på sig en lång spellista med inspiration och bombat sig med ett musikaliskt självförtroende. Det var vad hon trodde i alla fall. Materialet visade sig innehålla mycket text och många karaktärer, Jenny blev livrädd och satt bara och stirrade på librettot. I samma veva blev hon sjuk och låg helt utslagen i hög feber.

– I feberyran drömde jag mycket hallucinatoriska drömmar. Det jag har förstått i efterhand var att jag bearbetade det jag stod inför. Det var som att jag, på något konstigt sätt, fick kontakt med hur jag skulle göra. Så fort jag blev frisk gick jag in i studion och började ”kötta” i kronologisk ordning. Jag jobbade i ett hiskeligt tempo och skrev allting, 90 minuters musik, på två och en halv månad. Det var stenhårt men också ganska underbart. Jag jobbade mycket på intuition och öppnade ett spjäll till något gudomligt nästan.

Musiken är skriven för Norrlandsoperans symfoniorkester, är det även andra instrument eller elektroniska element med i produktionen?

– Musiken är helt akustisk, det är bara symfoniorkester och sångare. Men jag skrev allting elektroniskt och använde mig av mitt ljuduniversum. I samråd med orkesterarrangören Johan Siberg jobbades notmaterialet sedan fram. Han var väldigt trogen mitt material och otroligt lyhörd. Han ville få det att låta som mitt elektroniska material fast för orkestern.

Fanns det någon utmaning med att ha en symfoniorkester i åtanke när du skrev musiken?

– Nu när jag sett den framföras, kan jag känna att vissa regist­er kanske saknades här och var. Jag sjöng in sång och alla stämmor parallellt när jag spelade in och skrev, och gjorde det på ett lite punkigt sätt.

”Älskarinnorna” hade premiär den 8 mars på Norrlandsoperan och har sedan spelats flera gånger under våren. På premiären höll Jenny andan och kunde inte riktigt ta in upplevelsen.

– Det var mäktig, speciellt eftersom operan som format är för mig väldigt annorlunda. Jag är van vid att känna musiken i bröstkorgen, det är tryck, det är hög volym, det är mycket mer extremt. Här fanns det inga mickar på någonting. Först tyckte jag det var låg volym, att man inte hörde min musik. Efter ett tag slappnade jag av och kände att jag nog ska vara stolt över det här, förklarar hon.

Hur har ”Älskarinnorna” mottagits av publiken?

– Jag har bara varit där på premiären och då var det stående ovationer men det tror jag väl på något sätt att det alltid är på premiärer. Jag är inte den som ska bedöma hur publiken har tagit emot det, men den fick väldigt fina och hyllande recension­er i de största tidningarna. Då kände jag att det nog funkade. Jag har så stor kontroll när jag gör mina egna liveshower och då kan jag känna i kroppen om det var riktigt bra eller om det var lite halvbra. Det här var för mig en helt ny kontext.

Är det en kontext som du vill fortsätta att vara i?

– Ja, absolut, det här var det största jag någonsin har gjort på ett sätt. Det har varit otroligt spännande. Jag skulle gärna göra fler operor.

”Älskarinnorna” handlar om längtan i en patriarkal värld, men den innehåller även mycket humor. Vad har du själv för koppling till temat?

– Elfriede Jelinek tar ett väldigt stramt och salt perspektiv på det omöjliga att vara människa, och gör det himla skickligt och roligt. Rollfigurerna spelar bara det spel som de måste spela för att överleva. Det är otroligt krasst och cyniskt, därför blir det också så kul och absurt, sorgligt och mörkt. Men temat som sådant, feminism och patriarkatet, är klart högintressant. Det kommer att vara aktuellt så länge det är som det är i världen, och det känns tyvärr som vi är på väg tillbaka med den antidemokratiska världen.

Du gav ut EP:n FINALLY FANTASY FOREVER nyligen som handlar om utanförskap, och med fokus på hemmasittare. Har du någon egen erfarenhet av det?

– Jag har egen koppling såtillvida att jag själv har barn, som är vuxna nu. Och jag har vänner som har barn. Det här spröda tillståndet när man går in i tonårsperioden och du måste in i den där portalen och bli din egen. Du måste stänga dörren mot föräldravärlden. Vad som händer i den brytpunkten, där man som förälder står utanför och inte når sitt barn, för barnet är på väg in i någonting annat, tycker jag är väldigt intressant, och universellt.

Jenny Wilson blev initialt inbjuden att jobba med ett projekt för hemmasittande ungdomar av Musik i Sörmland, vilket inspirerade henne till temat för EP:n. Planen var att hon skulle hålla i workshops med ett gäng tonåringar, men det visade sig vara svårt att nå de hemmasittande tonåringarna och det dök bara upp en enda person.

– Det är klart att en ungdom som inte går till skolan inte vill

delta i något som vuxna styr upp. Personen jag fick lov att träffa gav mig en viss insyn i en värld som jag inte alls kände till innan. EP:n kanske inte först och främst handlar om hemmasittare, utan mer ett slags utanförskap som jag själv kan identifiera mig i. Jag har själv hoppat av alla skolor jag någonsin gått. Samhället är inte strukturerat för alla.

Du har varit i branschen länge och är en förebild för många, inte minst kvinnor som producerar och skapar musik. Har du själv några förebilder när det kommer till musikproducenter?

– Jag har varit väldigt besatt av Timbaland och Missy Elliots produktioner. Det var utifrån de produktionerna som jag själv blev intresserad av att börja producera egentligen. Även om det kanske inte riktigt hörs.

Jenny Wilson har ett förflutet i popbandet First Floor Power, som hon bland annat startade med sin syster Sara Wilson 1997 i Malmö. Bandet spelade in skivor och gick till caféer för att bränna CD-R. Efter ett tag flyttade Jenny och hela bandet upp till Stockholm då hon kom in på Konstfack. I huvudstad­en träffade hon en kille, blev gravid och tog ett sabbatsår som mammaledig. Helt plötsligt befann hon sig i en ny stad som ung mamma.

– I den vevan började jag fundera över vad jag verkligen ville göra, vad är det jag brinner för? När jag blev mamma förstod jag att det gäller att jobba stenhårt de få timmar jag har. Och det gjorde jag verkligen, förklarar Jenny.

Pappan till hennes barn, som hon separerat från sedan länge, var ljudtekniker och försedde henne med musikprogrammet Cubase, som hon lärde sig grunderna i. Sedan började hon att programmera beats i musikprogrammet Reason.

– Jag kände en sådan otrolig frihet i att sitta och inte behöva ta demokratiska beslut med ett helt gäng som hade varit i bandet. Jag kände också att jag kunde skriva musik på ett helt, för mig, nytt sätt. Här kunde jag göra allting; skriva, producera och spela in i realtid samtidigt och det var så himla befriande.

Att skriva musik för opera, var det ditt drömprojekt, eller har du något annat du vill göra?

– Jag tror inte att det finns någon ände på drömprojekt egentligen. Det är klart att jag verkligen skulle vilja göra någonting som är totalt fulländat, som scenkonst. Där jag också, förutom att tonsätta, är den som plockar ihop det konstnärliga teamet, att det verkligen blir min värld.

Hur ser den närmsta framtiden ut för dig?

– Jag håller på med en ny skiva och sitter just nu och klipper en musikvideo. I höst spelar jag med mitt band, bland annat i Stockholm. Det som kommer nu snart är ett samlingsalbum med blandade låtar från hela diskografin, eftersom det är 20-årsjubileum i år för mig som soloartist.

      Johanna Piroth