Kungliga Hovkapellet 500 år

 

I år firar Kungliga Hovkapellet, en av världens äldsta orkestrar, 500 år. Jubileumsåret kommer att uppmärksammas på olika sätt i Operahuset i Stockholm och på turné i sommar runt om i Europa. I januari startade året med en jubileumskonsert där även sångsolister och Kungliga Operans kör medverkade, följt av festligt mingel i Guldfoajén. Symfoni träffade Alan Gilbert, musikchef, chefsdirigent och hovkapellmästare för Kungliga Hovkapellet, och Fredrik Söhngen, hovkapellist, solo-oboist och ordförande för orkestern.

 

Kungliga Hovkapellet har klingat genom den svenska historien sedan Gustav Vasa grundade ensemblen 1526. I år firar orkestern 500 år – ett halvt millennium av musik som förgyllt tillvaron för kungligheter som teaterbesökare. På 1500-talet bestod orkestern av en samling kringresande musiker. I dag är det en fast ensemble vid Kungliga Operan och Sveriges största orkester med sina 105 musiker.

I en värld där mycket förändras är det värdefullt med något som består, att en gammal konstform får leva vidare. Det är något som musikchef Alan Gilbert är med och förvaltar. Alan Gilbert har studerat både violin och dirigering vid Juilliard School of Music, Harvard, och Curtis Institute of Music i Philadelphia. Han har även en rad utmärkelser på meritlistan samt har arbetat med flera prestigefyllda operahus och orkestrar världen över. Efter repetitionen inför jubileumskonserten på Operans stora scen möts vi i orkesterns personalrum, tillsammans med hovkapellisten Fredrik Söhngen.

– Vi är extremt glada att ha Alan här hos oss. Det är verkligen en gåva för Operan, säger Fredrik Söhngen.

– Det är en underbar utmaning och ett stort nöje. Orkestern är väldigt ambitiös, alla vill göra ett bra jobb, vilket egentligen är allt man kan begära, säger Alan Gilbert.

Alan Gilbert förklarar att han är bortskämd och har möjlighet att välja sina uppdrag. Han undviker miljöer där stämningen inte är god, men betonar samtidigt att det finns olyckliga orkestrar och att det går att känna skillnaden på stämningen mellan dem.

– Det finns en hälsosam atmosfär här som inte finns överallt. Det är bra för mig att vara här, jag älskar opera och bara att få göra opera är redan en lyx. Att dessutom göra det med ett sådant sällskap som det här, det är verkligen fantastiskt.

Förutom sin fasta position som musikchef på Kungliga Operan, som nyligen förlängdes till 2029, är Alan Gilbert även chefsdirigent för Elbphilharmonieorkestern i Hamburg. Därutöver är han också gästdirigent för en rad olika orkestrar, bland annat för Kungliga Filharmonikerna i Stockholm.

– Jag har mina två fasta positioner där jag tillbringar mest tid, och eftersom jag är ganska upptagen och kräsen, och har turen att kunna vara det, väljer jag vilka jag vill arbeta med som gästdirigent. På så sätt kan jag dirigera riktigt fina orkestrerar.

Kommer du att vara mer upptagen här på Kungliga Operan i och med 500-årsjubileet?

– Vi gör egentligen bara fler föreställningar för att specifikt fira detta fantastiska jubileumsår. Vi startar året med två jubileumskonserter då vi bland annat spelar Beethovens nionde symfoni. En av de stora punkterna i programmet är att orkestern kommer framföra ett stycke komponerat av en av våra musiker, Torbjörn Helander. Verket beställdes inför jubileumsåret och heter ”Time Weave”. Det är väldigt vackert, suggestivt, impressionistiskt, romantiskt och passande verk för orkestern.

Hur har Kungliga Hovkapellet utvecklats under din tid här?

– Eftersom jag har rollen som både musikchef och chefsdirigent handlar mitt arbete om långsiktiga musikaliska förändringar. Det rör hur orkestern lyssnar på varandra, reagerar, och följer gester. Ett sådant arbetssätt formas i hög grad av en chefsdirigent. Som gästdirigent fokuserar man på att göra bästa möjliga konsert eller föreställning på kort tid. Långsiktig utveckling är varken möjlig eller lämplig i den rollen. Det är just därför jag trivs som musikchef, jag tycker om att bygga något över tid. Utvecklingen handlar om att hitta en gemensam väg. I de bästa relationerna uppstår en särskild kemi och identitet, en musikalisk hälsa som går att känna. Det är vad jag har försökt skapa här. Efter flera år förstår vi varandra allt bättre. Mycket som tidigare behövde sägas sker nu intuitivt. I opera är målet att berätta en historia. Sångarna är ofta experter på det, och min ambition har varit att få orkestern att bidra till berättandet på ett så levande sätt som möjligt, vilket jag tycker att de lyckas med briljant.

År 2022 blev du tilldelad den ärofyllda titeln hovkapellmästare av kungen själv, på rekommendation av Hovkapellet. Vad betyder det för dig?

– Jag känner mig väldigt hemma här i Stockholm, men jag hade aldrig trott när jag först kom hit som gästdirigent för Kungliga Filharmonikerna år 1997, att det skulle bli mitt hem.

Det här har blivit mycket mer än mitt musikaliska hem, här finns också min familj. Jag har känt kungen och drottningen i flera år nu och det är ett spännande ögonblick när de kommer på våra föreställningar, som på jubileumskonserten, och att bli erkänd på det här sättet i min nya hemstad. Det är mer än bara en stor titel, det är ett verkligt bevis på vad som har varit viktigt för mig i mitt musikliv, och som jag verkligen uppskattar.

Du växte upp i New York i en musikalisk familj där båda dina föräldrar var violinister i New York-filharmonikerna. När bestämde du dig själv för att arbeta med musik?

– Jag har alltid haft musik i mitt liv och jag har alltid haft en fiol. Men jag var osäker tills ganska sent, ända till runt 20 års ålder, vad jag skulle göra professionellt. Då hade jag fortfarande tankar på att kanske bli läkare eller studera juridik, men egentligen lurade jag nog mig själv eftersom det fanns en så stark dragningskraft till musiken. Jag har alltid varit aktiv inom musiken, även när jag gick på college och studerade andra ämnen, var jag upptagen med att arrangera och framföra konserter med andra studenter. Musiken var alltid central i mitt liv. Men det faktiska beslutet att bli musiker var officiellt när jag valde att fortsätta mina studier på musikhögskola där jag studerade violin och dirigering.

Ur ett arbetsmiljöperspektiv, vad är skillnaden med att arbeta i Sverige jämfört med i andra länder?

– Det korta svaret är att det egentligen inte finns någon större skillnad, men det är inte hela bilden. Människor, kulturer och förväntningar skiljer sig åt, men i grunden är arbetssättet ganska likt. Det finns mycket korsbefruktning i musikvärlden i dag, musiker reser och samarbetar, så man stöter sällan på isolerade avvikelser. Det grundläggande som planering och repetition fungerar på ungefär samma sätt överallt. Samtidigt är varje orkester unik eftersom den består av olika individer. Den största skillnaden mellan Hamburg och här är att vi är en operaorkester, medan Hamburg i första hand är en symfoniorkester, även om vi också spelar opera ibland där och symfonisk repertoar här.

Hur är det att leda en sådan ärofylld och gammal orkester som Kungliga Hovkapellet?

– Det är svårt att ta in, men det finns något som uppenbarligen har fortsatt i all dessa 500 år, men vad det är kan jag inte exakt säga. Det påminner lite om den gamla filosofiska frågan om kniven där både blad och handtag byts ut, är det fortfarande samma kniv? På något sätt är det samma, vi är likadana. Självklart finns inga musiker kvar från då, eller ens från för 50 år sedan, men ändå är det uppenbart att något väsentligt har förts vidare. För mig handlar det om traditionen och den betydelsen orkestern har i landets kulturella landskap. Att det funnits ständig närvaro av tjänstgöring i 500 år, och det faktum att det varit viktigt, tycker jag är helt fantastiskt.

Känner du mycket ansvar och förpliktelse över uppdraget?

– Ja, det gör jag, för jag tycker det är viktigt att vårda denna typ av skatt, stötta den och hålla i gång den då vi lever i en så förgänglig värld nuförtiden. Allt som varar, något av värde som varar så här länge, tror jag måste tas om hand. Orkestrar är roliga att ta hand om eftersom man måste fortsätta jobba för att hålla det fräscht. Om man förblir likadan blir det faktiskt värre. På ett sätt är det inte så spektakulärt, att försöka förverkliga kompositörernas intentioner, men den omsorg som arbetet innebär kräver ett slags konstant tålamod, och vi har tur i vårt arbete. Vi gör något som involverar våra själar och det är ett väldigt stort privilegium. För mig är det en lyx för det känns inte som ett yrke faktiskt. Det är hårt arbete, men vi får ut så mycket av det.

I samband med jubileumsåret kommer Kungliga Hovkapellet att åka på turné i Europa, vilket inte hör till vanligheten. Vad ser du mest fram emot under året?

– Jag tycker att orkesterns arbete förtjänar att bli hörd på många olika platser. Det var evigheter sedan sist som de åkte ut och spelade, före min tid här. Vi spelar bland annat på Elbphilharmonin i Hamburg, mitt andra hem. Jag ser verkligen fram emot att dela vår musik där och i andra konserthus. Under våren kommer jag ta ledigt från att dirigera av personliga skäl, men när jag kommer tillbaka i höst fortsätter arbetet då vi gör Cosi fan tutte och andra underbara produktioner.

När jubileumsfirandet är över kommer Kungliga Operan att flytta till Gasometern för renovering under flera år. Hur känner du inför det?

– Det är blandade känslor för ingen kan säga säkert hur det faktiskt kommer att bli, men det ser väldigt lovande ut med arbetet som görs där. Jag har varit en del av organisationer som behövt vara borta från sina huvudscener under flera år, och det känns alltid som ett sådant avbrott. Det är fantastiskt hur snabbt tiden går och vårt jobb kommer vara att fortsätta med vacker musik och opera så kraftfullt vi bara kan. Men även att få vår älskade publik att ta sig till Gasometern och ändra sina vanor kring var de går på föreställningar. Det kräver en anpassning från alla. Många andra organisationer har lyckats med det och jag ser ingen anledning till att vi inte skulle kunna göra det också. Troligtvis kommer tiden att gå snabbare än vi kan ana och snart är vi tillbaka i Operahuset igen. 

Fredrik Söhngen är hovkapellist och solo-oboist i Kungliga Hovkapellet. Han föddes i Tyskland men kom till Sverige 1986 och hade sin första tjänst i Uppsala Kammarorkester och Omnibus Kammarblåsare. Därefter har han spelat i Sveriges Radios Symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker, Malmö Symfoniorkester, Oslofilharmonien samt i Kungliga Filharmonikerna innan han 1997 påbörjade sin anställning som stämledare i Kungliga Hovkapellet. Fredrik Söhngen är även arbetstagarrepresentant i Kungliga Operans styrelse sedan 2022 och representerar Symf, Kungliga Hovkapellet.

– Jag har kollegor som har jobbat här i över 40 år, men i vår bransch flyttar man inte på sig så mycket. Dessutom tar det ett tag att känna sig bekväm i jobbet när man börjar här i Hovkapellet.

Känner du dig bekväm i rollen efter alla år?

– Jag känner mig jättebekväm, förutom en viss symfonisk repertoar som vi inte spelar så ofta, som nu till exempel med Beethovens nionde symfoni inför jubileumskonserten. Då får man vara lite extra skärpt, men Tosca, La Bohème, Madame Butterfly och Carmen kan jag inte riktigt utantill, men nästan.

Hur har orkestern förändrats under dina år här?

– Den har förändrats så som alla orkestrar ska förändras hela tiden, till det bättre och bättre. Det var underbart när jag började här men det är ännu mer underbart idag. Utan att trampa någon på tårna, med nytt blod kommer också ny kompetens in. Det är just den här mixen av olika åldrar och människor som gör en orkester riktigt bra. Det har hänt mycket under mina år och sedan har vi också anpassat oss efter omvärlden, kraven har höjts generellt, och nu ska det vara internationell toppnivå varje kväll. Orkestern har även blivit mer internationell med åren med musiker från olika delar av världen. Det är väl en liten utmaning att bibehålla någon slags hovkapellsjäl, när alla inte har en relation till Kungliga Hovkapellet.

Du är även ordförande i orkestern och arbetstagarrepresentant för Symf, kan du berätta vad det innebär?

– Symf grundades i Hovkapellet på 1980-talet, efter att det visade sig att orkestern representerades av någon från perukavdelningen, vilket inte var helt optimalt. Idag representerar jag Symf, avdelning 1. Mitt uppdrag är att tillvarata Symf-anslutna hovkapellisters rättigheter vid Kungliga Operan, bland annat genom förhandlingar med arbetsgivaren. Just nu arbetar vi med att samordna arbetstidsavtalen i huset, ett viktigt arbete för att vi ska kunna fortsätta spela på hög nivå. Jag är hoppfull inför en överenskommelse. Sedan är det förstås en ära att representera Hovkapellet, inte minst under 500-årsjubileet.

Varför är det fackliga engagemanget viktigt för dig?

– Jag har varit engagerad i fyra år och när jag först fick frågan ryggade jag tillbaka eftersom det innebär ett ansvar för alla mina kollegor. Om jag gör något dumt blir många lidande, och jag har alltid hållit mig undan sådana här åtaganden. Men så kände jag att nu är det min tur att engagera mig. Dels för att utvecklas, i och med att jag är solist-oboist och inte kan komma högre i karriären, dels för att försöka uträtta någonting bra här. Det är en fantastisk känsla, jag lyckades bland annat få Alan Gilbert att utnämnas till hovkapellmästare, något som kungen själv tyckte var väldigt positivt. Jag får även sitta med i operastyrelsen där jag har som uppgift att lobba för Hovkapellet, vilket mina kollegor är glada för. Jag är väldigt tacksam för att få ingå i en otroligt bra orkesterstyrelse med starkt engagemang. Runt om i Europa har operahusen ofta definierats genom sina orkestrar, det har varit ett mål för mig att försöka lyfta fram orkestern ännu mer här.

I egenskap av musiker, hur är det att spela i orkestern?

– Det är härligt, fantastiskt. Vi har en ganska unik klang som orkester som också formats av vår opera- och balettrepertoar. Jag älskar att komma hit och spela.

Vad skiljer er mot andra orkestrar?

– Vi behöver vara extremt flexibla i vårt musicerande eftersom halva gänget inte ser vad som händer på scen och dirigenten är den som samordnar det hela. Det kan hända saker, till exempel att någon sångsolist tar sig lite extra tid och då måste vi kunna anpassa oss till det. Hovkapellet är nog den mest flexibla orkestern som jag har jobbat med och jag har varit runt på många fantastiska orkestrerar, men där är det lite mer statiskt i planeringen. Här har vi många parallella produktioner och ständigt föreställningar i gång.

Hur tror du det är att komma in som ung och ny i orkestern?

– Det är en utmaning om man inte kan repertoaren sedan innan, men så är det för oss alla. När jag började här och skulle spela min första Tosca fick jag en repetition, sedan var det föreställning, det går väldigt fort i början. De unga som kommer in idag är väldigt ambitiösa och förberedda. Vi trodde vi var det, men de slår oss nog på den punkten. Sedan är det en skyldighet från oss som arbetet här länge att vara lyhörda för deras krav, och att inte fastna i gamla mönster.

Vad ser du mest fram emot under jubileumsåret?

– Att vi som jobbar här just nu får uppleva 500-årsjubileum är fullständigt unikt och fantastiskt. Jag ser mycket fram emot Europaturnén som vi ska göra med Alan Gilbert. Det är mycket som händer under året förutom alla vanliga balett- och operaföreställningar också.         

 

                                                                                                                                                               Johanna Piroth