Om crossover- och populärmusikkonserter

Det har kommit att bli ett självklart inslag i våra svenska orkestrars uppgift att göra samarbetsprojekt med artister som inte själva har sitt konstnärskap i den västerländska konstmusiken. Anledningarna till det kan vara flera och goda. Att nå ut till fler lyssnare och att dra in pengar för att kunna göra smalare repertoar är förstås viktigt, men man ska inte underskatta att det också finns rent konstnärliga mål, där samarbetet och summan av delarna kan bli större än delarna själva.

Innan det fanns radio eller annan möjlighet att höra inspelad musik så var det relativt få förunnat att höra symfoniorkestrar och operaorkestrar. De som spred den klassiska musiken till större delar av befolkningen var blåsorkestrarna, militärmusikkårer, med flera. Repertoaren bestod förstås av funktionsmusik, marscher, signaler, hymner och så vidare, men också av arrangemang av klassiska stycken och tidens populärmusik och dansmusik. På 1800-talet var det valser och operett-kupletter, senare tillkom jazz och schlagers.

Blåsorkestrarnas breda repertoar har följt med in i vår egen tid. Utöver att man fortfarande spelar den musik som varit populär genom tiderna är det också en del av blåsmusikgenren att spela den helt moderna popmusiken i större utsträckning än någon annan av våra institutioner.

När det nu är så många av våra blåsorkestrar i Sverige som är ekonomiskt ansatta och hotade tycker jag det här är viktigt att tänka på. Varför är det de orkestrarna som går längst i att möta sin publik, som ändå är de som har svårast att hävda sitt existensberättigande?

Jag är långt ifrån ensam att tänka att de många crossover-konserterna riskerar att urholka orkestrarnas identitet och att vi riskerar att inte ha vår kärna kvar. Med blåsorkestrarnas exempel tycker jag den tanken har fått vatten på sin kvarn.

När politiken och opinionen direkt eller indirekt får inflytande över vårt repertoarval så är det nära till hands att vi tvingas göra fler konserter riktade mot en bredare publik. Men man bör nog inse att de som vill styra oss i den riktningen inte har vårt eget bästa för ögonen utan snarare önskar att det inte fanns en offentligt finansierad kultursektor alls.

Utan att dra andra paralleller till kulturkonservativa strömningar i vårt samhälle, tycks det mig som ett gott tillfälle för oss klassiska musiker att slå vakt om vår tradition när det kommer till att välja samarbeten i framtiden.

Nils Carlsson,

Ordförande, avd 14, frilans