Om det sociala spelet och sexuella trakasserier

Vi talar ofta om hur processen fram till en anställning ska se ut – om provspelningar alltid är det bästa sättet att tillsätta nya tjänster eller om det finns andra metoder som är minst lika bra. Även om vi ibland tycker olika om hur det ska gå till, är tillvägagångssätten relativt tydliga och överskådliga.

När det gäller att söka musiker för kortare eller längre vikariat är processen mer vag. Det kan handla om att man får visa upp sig på elevkonserter och examinationer på högskolorna, att man gör bra ifrån sig på provspelningar och förstås att man så småningom syns i olika orkestrar. I större städer och på vissa instrument hålls vikarieprovspelningar som ett sätt att se vilka musiker som finns att tillgå.

Så långt allt väl. Men förr eller senare smyger sig också en annan fråga in: Hur funkar man socialt? Det är oundvikligt att man som fast anställd musiker i en orkester vill ha vikarier som – förutom att de spelar bra – också är trevliga att arbeta med; som man kan skratta tillsammans med och slappna av med, både på podiet och utanför.

Omvänt kan det för frilansare upplevas som ett krav att vara smidig – inte vara för mycket eller för lite av någonting. Mest av allt kanske bara vara glad och avslappnad. I kombination med lite nervositet, eller något som händer i privatlivet, kan det vara nog så svårt.

För kvinnor handlar det dessutom ofta om att vara behagfulla. Att kulturarbetare, kvinnor, unga och frilansare sticker ut i statistik över utsatta för sexuella trakasserier är en följd av den här utsattheten på arbetsmarknaden. Vi ser tydliga tecken på hur de här frågorna, som för inte så länge sedan var så brinnande aktuella, tycks ha glömts bort av män i maktpositioner i vår bransch.

Under ”Arbetsmiljö” på Symfs hemsida kan man läsa om våra rekommendationer för att motverka sexuella trakasserier på våra arbetsplatser. Dessa riktar sig i första hand till arbetsgivare, men är förstås läsvärda även för enskilda anställda.

Det finns tecken i tiden som gör att jag gärna vill uppmana oss alla att diskutera och reflektera mer över de här frågorna. En sorts chauvinistisk syn på vad män ska vara tycks vara på frammarsch – både i världspolitiken och i kulturen – och vi borde åtminstone kunna inse att vi verkar inom ett område där riskerna är stora.

Så en sista vädjan till oss män, i maktposition eller inte: använd omdömet.

Nils Carlsson,

Ordförande, avd 14, frilans