Katarina Andreassons många roller

Katarina Andreasson är violinist, dirigent och Svenska Kammarorkesterns konsertmästare. Hon är också adjungerad professor i dirigering vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Lägg till detta en massa annat smått och gott så som konstnärlig ledare för Nora Kammarmusikfestival, inspiratör, folkbildare och allmän fritänkare. 

 

Egentligen hade Katarina inte en tanke på att börja dirigera. Hon ville bara kunna starta orkestern, kunna ge en upptakt.

– Det började med att jag ledde Svenska Kammarorkestern ganska mycket från konsertmästarstolen. Till exempel när vi studerade in Beethovens symfonier. Först jobbade Thomas Dausgaard med orkestern. När han var borta arbetade jag vidare. Jag kände att jag behövde gå ifrån och lyssna. Jag behövde alltså kunna ge orkestern en upptakt och ville lära mig det.

 

Ringer Jorma Panula

Katarina letade efter kurser och det enda hon hittade var ett par helgkurser som SMI, Stockholms Musikpedagogiska Institut, anordnade. Från kollegor och musikervänner fick hon rådet att ringa Jorma Panula, den legendarisk finska dirigenten och pedagogen, som anses ligga bakom det finska dirigentundret. Katarina kände sig lite tveksam.

– Men herregud, jag kan inte ringa Jorma Panula. Jag vill ju bara lära mig en upptakt!

Till slut ringde hon ändå Maestro Panula. Han tyckte att Katarina skulle skicka några videoklipp där hon dirigerade. Man hon hade ju inga videor.

– Jag är ingen dirigent. Det är nog bäst att jag kommer till dig i Helsingfors, sade hon till Panula på telefon.

 

 

 

Och så blev det. Hon fick i uppdrag att studera in en Mozartsymfoni och åkte till Helsingfors. Hon lyssnade på Jorma Panulas klass och när de tog paus var det hennes tur.

– Redan tidigare mitt under lektionen hade en ung kille släntrat in. Jag tänkte, vilken dålig disciplin de har. Men när jag skulle börja dirigera satte han sig bredvid Jorma Panula vid flygeln och de spelade tillsammans. Det visade sig vara Mikko Frank, som var hemma och hälsade på sin dirigentprofessor. Så han var med och spelade på min allra första dirigentlektion!

 

Sökte in på KMH

Katarina tog ett par lektioner för Panula i Helsingfors. Sedan började han undervisa på Kungliga Musikhögskolan, KMH, i Stockholm. Katarina bestämde sig för att söka in, gjorde hela ansökningsproceduren och kom in.

– Jag hade småbarn hemma men kände ändå att jag verkligen ville göra det här!

 

Hon påbörjade den treåriga utbildningen år 2003, drog ner på takten en aning och blev klar efter fyra år. Hennes internationella debut blev i Belfast 2006 tillsammans med BBC Symphony Orchestra.

– Jag var både solist och dirigent. Det var där det började.

 

En musikhögskola ska ha en orkester

2012 blev Katarina Andreasson adjungerad professor på Musikhögskolan vid Örebro universitet. Hon fick ansvar för violin, altfiol och kammarmusiken. Här startade hon Akademiska Orkestern.

– Jag tycker att en musikhögskola ska ha en orkester. Nu får vi också med de bästa eleverna från kulturskolan och från folkhögskolan. 

 

Hon menar att mentorskap är viktigt så att elever och studenter får förebilder. I Akademiska orkestern gästspelar ibland professionella musiker och nu har även ett par lärare har börjat i orkestern.

– Nu sist satt Mikael Lindström från Svenska Kammarorkestern och hade sin elev från folkhögskolan bredvid sig. Micke spelade förstafagott och hans elev spelade andra. Det är så man vill att det ska funka.

 

Jobbar nära varandra

2019 blev hon adjungerad professor i musikalisk gestaltning vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och fick ansvaret för kandidatutbildningen i orkesterdirigering. B Tommy Andersson är professor och ansvarig för masterprogrammet. I kollegiet finns också Mats Nilsson och Fredrik Malmberg som ansvarar för utbildningen i kördirgering. De jobbar nära varandra och har skapat något som kallas Forum.

– Vi turas om att ha föreläsningar. För mig var det rätt naturligt att jag pratade om hur man sätter stråk och om konsertmästarens roll. Dels för att jag arbetar som orkestermusiker och dels för att jag jobbar mycket med symfoniorkestern och stråkorkestern på KMH. Maestro Jorma Panula som fyllde 90 år i augusti är inbjuden att hålla masterclass på KMH i december.

 

Katarina tycker att det är kul att försöka implementera hur man spelar i orkester. Hon menar att det är för lite av det i utbildningen.

– Vad går det ut på att spela i en orkester? Hur sorterar man i noterna? Alla toner är inte lika mycket värda. Man måste lära sig att värdera vad i musiken man kan låta flöda och vad som kräver mer koncentration och detaljerad instudering.

 

Upptakt och första slaget

Katarina berättar engagerat om hur de jobbar med workshops där dirigentstudenterna får dirigera och sedan tillsammans analysera varför musikerna spelade på de sätt de gjorde. Varför blev det plötsligt staccato på några ställen och varför musikerna spelade med stort vibrato på andra ställen?

– Det här tycker jag är jättekul och spännande. En orkestermusiker reagerar automatiskt på en dirigents sätt att dirigera och man vet kanske inte varför. Men om man blir tvungen att verbalisera vad det var som gjorde att man spelade som man gjorde, då börjar man förstå hur det hänger ihop. Det räcker med upptakten och sedan det första slaget. Då har musikern redan bildat sig en uppfattning.

 

Fler borde prova dirigentrollen

Katarina trivs i sina olika roller och har inga problem att sortera i sina funktioner. 

– Men det jag tycker är självklart som konsertmästare är inte lika självklart när jag dirigerar.

Jag tycker att alla musiker borde prova att dirigera så man förstå vad det är som händer. 

 

Att vara dirigent eller spelande ledare innebär helt olika tajming.

– Om jag vill få ett kraftigt efterslag så måste jag ligga före och slänga ut något som musikerna reagerar på. Det handlar om att manipulera och locka fram det man vill få fram.
– När man sitter i orkestern så tänker man inte så mycket på det här utan man bara reagerar. Det är spännande att testa båda positionerna och jag tror att musiker skulle må bra av att prova på dirigentrollen.

 

Kriterier, lagar och krav

Katarina Andreasson har börjat gå en utbildning i högskolepedagogik. Hon tycker att hon behöver lära sig mer om det regelverk som omgärdar högskoleutbildningarna. Bakgrunden är att Bolognaprocessen, som är ett europeiskt samarbete har skapat ett omfattande och i många delar svårnavigerat system. I korthet går det ut på att europeiska högskoleutbildningar ska vara jämförbara vad gäller examina, poängsystem, utbildningsnivåer och kvalitet.

 

– Att komma som musiker in i den här världen kan vara lite frustrerande. Man måste uppfylla kriterier, följa lagar och krav. Därför har jag börjat, tillsammans med flera andra lärare på KMH, att gå en högskolepedagogisk kurs. 

 

Stå upp för musikutbildningarna

Katarina är mycket engagerad i hela utbildningskedjan. Från kulturskolan hela vägen upp till musikhögskolenivån. Och att studenterna som utexamineras är rustade för verkligheten och faktiskt har möjligheten att få ett jobb.

– Jag tänker att om jag lär mig de här reglerna kan jag verka fullt ut inom alla nivåer av utbildningskedjan. I en akademisk värld där det skrivna ordet dominerar gäller det att stå upp för att musikutbildningens värde är minst lika stort som de andra högskoleämnena. Det är oerhört viktigt och de behöver hända saker annars är vi på sikt illa ute.

 

Högskolekurserna hon går på är digitala. I våras fick all dirigentutbildning ställas om till zoom men under hösten gick det att träffas fysiskt. 

– Det var ju långt ifrån optimalt med zoom, men vi gick igenom stora verk och studenterna fick göra scheman, harmonisk analys, studera form och gå djupt in i verket. Det var också bra att ge sig tid till det.

 

Veckan efter att Symfoni träffar Katarina kommer dirigentstudenter, tonsättarstudenter och Karin Rehnqvist för att ha en dags workshop med Svenska Kammarorkestern i Örebro Konserthus. Dirigenterna ska bland annat gör Mozarts Jupitersymfoni.

– Vi har delat upp uppgifter och diskuterat verket utifrån det. Vi har djupstuderat harmonik, historik och rytmik för att få en känsla och kunskap om verket. Men allt mynnar till slut ut i: Hur vill du visa det? Det viktigaste för mig är att de vill något med stycket och då kan jag hjälpa dem att visa det.

 

Nora Kammarmusikfestival

Katarina Andreasson startade Nora Kammarmusikfestival 2012 och året därpå startade hon en orkesterkurs för ungdomar inom ramen för festivalen. Ytterligare ett år senare startades en kammarmusikkurs för vuxna. 

– Vi har inga provspelningar till kurserna. Tanken är att du ska få komma och spela med andra, till exempel med de musiker som spelar konserter på festivalen och få en aha-upplevelse. Sedan ska du åka tillbaka till din musikskola och vilja fortsätta spela.

 

Kurser i dirigering

Det planeras också en dirigentkurs för musik- och instrumentlärare så att de kan utvecklas och leda sina ensembler ännu bättre och kunna förmedla ett musikaliskt uttryck. Den kursen har inte blivit av ännu men den kommer, lovar Katarina. Istället har hon i samarbete med Sveriges Orkesterförbund, SOF, genomfört en online-kurs i dirigering för hågade musiklärare. Det blev fem entimmeslektioner med tio aktiva deltagare (och hur många passiva som helst). I våras hade hon två fulltecknade kurser och nu under hösten har hon gjort både en steg ett-kurs och en steg två-kurs.

– Det har varit jättelyckat. Jag har fått massor av mejl från deltagarna som har sagt att det känts mycket lättare att stå framför orkestern efter att ha gått kurserna.

 

Hon har även gjort ett förslag till en fristående kurs i dirigering på Musikhögskolan för musiker och musiklärare till nästa höst. Många musiker leder någon form av ensemble eller amatörorkester eller håller i olika stämrepetitioner. 

– Kanske finns det fler som vill lära sig en upptakt, som jag ville. Man kan göra så mycket mera nytta om man lär sig lite grunder i dirigering och framför allt känner man sig mycket mer bekväm i rollen.

Vi borde dela med oss mer

Katarina tycker att det är lite av folkbildning att lära sig dirigera. Hon menar att det finns en attityd till och rädsla inför att ställa sig på podiet – att man måste vara perfekt. För att musiker kräver det.

– Jag skulle vilja peppa fler att gå en kurs och prova att dirigera.

 

Det finns så oerhört mycket att lära av varandra. Hon tar KMH som exempel.

– Den högskolepedagogiska kursen som jag och flera av mina kollegor går medför att vi auskulterar hos varandra. Det gör att vi börjar diskutera varandras undervisning. Jaha, gör du så? Det är ju jättespännande. I den klassiska musikvärlden använder vi oss alldeles för lite av varandra. Vi borde ju dela med oss mycket mer. Det är konkurrensen som sätter stopp för det och den utgår ifrån provspelningar. Det finns en förväntan på att man ska vara bäst hela tiden.

– Jag kände av det när jag började undervisa på instrument. Halva tiden gick åt att försöka avdramatisera de här förväntningarna. Det är klart att man måste vara bra, men det är så tråkigt om det blir det som är i fokus, att man inte får göra fel.

 

Spela barfota

På Musikhögskolan i Örebro har hon låtit studenterna designa sina konserter. De har fått bestämma ljussättning och hur scenen ska se ut. Någon tyckte det var jobbigt med kravet på konsertklädsel och att man måste presentera programmet. Så Katarina fick frågan: Måste man ha skor på sig eller kan man spela barfota? 

– Det bestämmer du själv, svarade jag. Studenten spelade sin konsert barfota och kände sig bekväm med det. Hon hittade förhoppningsvis sin väg och blev trygg men det. Vem vet, hon kanske i framtiden kan vänja sig vid skor också?

 

Katarina har en avslappnad inställning till den klassiska konserttraditionen. Och hennes studenter har hakat på.

– En gång hade de gjort scenen till ett litet kafé där man kunde dricka en kopp te och käka småkakor under konserten. Det brukade inte komma så mycket publik så de tyckte att alla lika gärna kunde vara på scenen. En annan gång hade de ställt upp en soffa på scenen och den som spelade kunde ha en kompis som satt i soffan om någon tyckte det kändes bra.

 

Inte så himla högtravande

Hon menar att det visst kan vara en underbar upplevelse att spela en Proms-konsert i London med Svenska Kammarorkestern. Men det kan vara en lika fantastisk upplevelse att känna hur amatörmusikerna i Halmstads Symfoniorkester för ett ögonblick hittar varandra och musiken i Lars-Erik Larssons En Vintersaga.

– Den där känslan av att nu hände det! Nu lyssnade alla, vi gjorde det tillsammans och vi var här och nu. Att dela energier, att ge och få tillbaka, att vara tillsammans och att känna delaktighet. För mig är detta vad musik handlar om, kommunikation.

 

Katarina gläds åt att jobba med sina studenter, på alla nivåer, och hon sitter gärna med och spelar, skrattar och interagerar. Hon tycker att det handlar om folkbildning och att alla inte nödvändigtvis måste bli musiker. Det behöver verkligen inte vara så himla högtravande.

– Jag gillar ordet musikant !

 

– Det är ett hårt jobb för alla musiker att ta sig in i den här klassiska musikvärlden. Nu jobbar jag lika hårt för att fler ska våga vara delaktiga och uppleva den fantastiska musik som finns där ! Jag vill så gärna luckra upp den klassiska miljön så att fler får upptäcka den. Att den inte ska skrämma bort människor genom rädsla och prestationsfokus utan att den ska vara tillåtande och generös. Jag tror att det samarbete som sker i musiken kan bidra till att vi får ett bättre samhälle.

 

 

Jonas Nyberg

 

Läs hela tidningen här