Den sista anhalten på Symfonis resor i österled blev Novi Sad i regionen Vojvodina i norra Serbien. Där ligger landets äldsta teater, den Serbiska Nationella Teatern. Där finns opera, teater och balett. I juni hade man premiär på Verdis Rigoletto i en riktigt klassisk uppsättning. Succén var ett faktum och publiken jublade i salongen. Då var det feststämning men vardagen för de anställda är mindre glamorös. Underbemanning, dålig arbetsmiljö och obefintligt fackligt inflytande präglar arbetslivet.
Efter att Slobodan Milosovic förlorade presidentvalet år 2000 och försvann ur den serbiska politiken andades liberala politiska krafter frisk luft. Men fristen blev inte långvarig. Serbiens Progressiva Parti under ledningar av Alexander Vucics blev största parti efter valet 2012 och det högernationalistiska partiet har sedan dess kopplat ett allt hårdare grepp om landet. Sedan 2017 är Vucic Serbiens president, efter ett val som många anser riggat. Vucics Serbien präglas av betydande korruption och en hård styrd media. Den politiska toppstyrningen är påtaglig och de demokratiska processerna haltar rejält. Allmänhetens förtroende för politiker och beslutsfattare på alla nivåer är i allmänhet extremt lågt, i synnerhet i intellektuella kretsar. Förtroendet för fackföreningar är också lågt och anslutningsgraden blir allt lägre, för varje år som går.
Sofija Stanic, är förtroendevald och operakörens representant för det serbiska musikerförbundet, Sindikata Muzicki Umetnika. Det är ofta motigt och otacksamt.
– I Serbien behöver inte arbetsgivaren ta hänsyn till fackens krav om inte de har under 50 procent av de anställda som medlemmar, säger hon.
Det är inte många arbetsplatser som når upp till den siffran. Operakören är nära men det går trögt att rekrytera nya medlemmar. Dessutom konkurrerar flera olika fackförbund med varandra vilket splittrar och gör dem om möjligt ännu svagare.
Den offentligt finansierade kulturen får inte med automatik pengar som räcker till verksamheterna och teatern i Novi Sad är inget undantag. Den regionala politiska ledningen har infört anställningsstopp och håller på att ta ett beslut om hur många tjänster som får finnas inom teaterns olika avdelningar. Förslaget skulle innebära ytterligare neddragningar och de vakanser som nu finns skulle inte få fyllas. Kören, som redan nu är underbemannad, kämpar med näbbar och klor för att stoppa förslaget.
– Vi skrev ett öppet brev till styrelsen för teatern och beskrev det orimliga i personalsituationen. Det saknas musiker i orkestern, sångare i kören, tekniker på scenen och varenda avdelning går på knäna. Vi fick chefen för operasektionen att skriva under brevet men vi fick ingen reaktion alls från styrelsen. Det känns tröstlöst, säger Sofija.
Sångare och musiker kunde tidigare gå i pension vid 55 års ålder. Nu är det 65 år som gäller och det innebär att inga nya instrumentalister eller sångare anställs eftersom de äldre inte slutar. Operakören lider av en alltmer åldrande medlemsskara.
– Så nu är vi färre och ska sjunga längre. Dessutom är ungefär tio procent borta av olika anledningar. De är sjuka, föräldralediga och vissa är för gamla för att agera på scenen, säger Sofija Stanic.
Zeljko Andric är baryton och solist – det är han som sjunger titelrollen i Rigoletto. Han är fackligt engagerad och är bekymrad över artisters status i Serbien.
– Vi behandlas som dörrmattor. Vi är inte många operasolister i det här landet men ändå behandlas vi som sopor, säger han.
Han menar att ingen tar ansvar för arbetsmiljö eller de anställdas hälsa. Som facklig förtroendeman tog han initiativ till att en brandingenjör gjorde en besiktning av teatern. Dennes bedömning var inte nådig.
– Om en brand skulle bryta ut skulle ingen överleva. Ingen! Vi har så stora problem på vår teater. Ta slottet i Rigolettos dekor som väger 1300 kilo och det finns bara åtta tekniker som sköter både ljus och scenteknik. De har inte en chans om något skulle gå fel under ett scenbyte. Jag har pratat inför styrelsen för operan och påtalat det livsfarliga i att vara så underbemannade. Men ingen lyssnar. Det märkliga är att vd för operan är ansvarig om något händer men det är styrelsen som tar besluten. Det är en milt sagt komplicerad situation, säger Zeljko.
Anställda musiker på den Nationella Serbiska Teatern i Novi Sad tjänar ungefär som genomsnittet i landet men de flertalet måste jobba extra vid sidan av för att få ekonomin att gå ihop.
– Om du vill ha mat måste du jobba vid sidan av, konstaterar Sofija Stanic.
Jovanka Mazalica spelar fiol i operaorkestern. Hon har en stråkkvartett med tre andra kvinnor från orkestern. De har spelat tillsammans i över 20 år och har gett ut ett flertal skivor, bland annat en med musik av den svenske basisten Thommy Andersson. De startade dock med att spela i restauranger och på hotell. De försöker numera att vara selektiva med sitt konserterande.
– En del av orkstermusikerna kan repetera tre olika program under en dag. Det blir ingen bra kvalitet och många mår fysiskt dåligt av att spela så mycket. Många betalar läkare och fysioterapeuter mer än vad de tjänar på extrajobben, säger Jovanka.
Det finns ett fåtal möjligheter till extrajobb för musiker i Novi Sad. Stadens filharmoniska orkester är en frilansorkester som till största delen använder sig av musiker från operan och studenter och lärare från akademin (musikhögskolan i staden) Det finns också några kammarorkestrar. De gör kanske tre projekt per år. Om de får pengar vilket de inte alltid får. Tyvärr är inte alltid produktionerna så genomarbetade och kvaliteten heller inte den bästa.
– Det är oftast bara en repetition, när det i själva verket behövs flera. Vi har bra musiker här men vi behöver bättre producenter och bättre dirigenter, säger Jovanka
Hon säger att operaorkestern kan vara en stark kraft. I varje fall ibland.
– Problemet är att musikerna inte förstår att de är slavar. Jag önskar att vi kunde protestera och bara vägra att spela utanför teatern. Ingen skulle dö av att vi inte spelade alla extragig men all musik skulle stanna av och det skulle bli tyst, säger hon och tillägger:
– Sen skulle jag starta en fackförening!
– Men det finns ju en fackförening, utbrister Sofija Stanic.
– Ja, men de säljer ju bara kakor!
– Nej, det gör vi verkligen inte, replikerar Sofija.
Sofija förklarar för Jovanka att hon hela tiden förhandlar med arbetsgivarna. Hon letar i avtal, i lagböcker och ringer juristerna på centrala facket. Hon skriver brev och inlagor. Varje dag ringer någon av körens medlemmar och vill ha hjälp och Sofija hjälper dem oavsett om de är med i facket eller inte. Hon tycker att det är värt det och kanske vill de bli medlemmar om de får bra hjälp.
– Men jag är mest intresserad av hälsoaspekterna. Om vi får med fler av orkesterns musiker skulle vi kunna göra mycket större insatser, säger hon.
– Ja, visst! Låt oss prata mer om det, säger Jovanka som har lyssnat och blivit allt mer entusiastisk.
De är eniga om att det behöver rekryteras många fler medlemmar till musikerfacket för budgeten för deras fackförening är alldeles för liten. Den räcker till att betala en jurist en mycket låg ersättning. Och till små personliga gåvor till det ortodoxa nyåret. Och presenter till alla kvinnliga medlemmar på internationella kvinnodagen den åttonde mars (!).
– Ja, det är verkligheten här. Om de kan få dyrare presenter av en annan fackförening så väljer de den, säger Sofija uppgivet.
Jonas Nyberg
Läs hela tidningen i pdf-format
