Bruksmusik eller finlir

En böjlig och tålig orkester. Så skulle man kunna definiera Blåsarsymfonikerna. De halvtidsanställda musikerna har en lång historia av att behöva vara stryktåliga och användbara i alla tänkbara sammanhang. Samtidigt försöker man värna om det musikaliska finliret och om blåsmusikens särart. En grannlaga uppgift.

 

Staffan Eriksson spelar fagott i orkestern och har varit medlem där i snart 30 år. Han anställdes 1990 då orkestern fortfarande var knuten till Stockholms lokaltrafik.

– När jag anställdes fick jag genomgå en bussförarutbildning. Under de tre månaderna hade vi fyra timmar teori på förmiddagen och fyra timmar övningskörning på eftermiddagen. Det var svårt att misslyckas. Det ansågs vara Sveriges dyraste bussutbildning.

 

Möjligen är det kopplingen till trafiktjänsterna som har gjort orkestern både tålig och kanske lite flärdfri. Idén om att man får klara av allt själv hänger ihop med det faktum att de allra flesta av musikerna har ett andra yrke och att rollen som musiker inte är gjuten i sten.

– Vi har verkligen gjort allting själv. När jag började i början av 90-talet hade vi packlag. Alla musiker bar alla instrument, packade upp och packade ner. Vi hade inga vaktmästare eller inspicienter eller något sådant. Det finns fortfarande många kvar som var med på den tiden. Därför finns det en tydlig tanke om att ”nu hjälps vi åt” och en jävlaranamma-känsla när det väl gäller.

 

I efterhand har Staffan konstaterat allt detta praktiska stundtals kommit i vägen för den musikaliska prestationen. Har man burit stolar och pukor i en timma, då spelar man inte riktigt lika bra. 

Det är nog inte helt unikt för blåsorkestrar att viljan till flexibilitet och användbarhet kan ligga dem i fatet. I varje fall när det gäller prestige.

– När man talar med sina musikerkollegor så refereras en blåsorkester ofta till en bruksensemble med någon sorts nedvärderande ton. Det är inte så noga och så är det starkt.

 

I jämförelse med en symfoniorkester arbetar en blåsorkester annorlunda. I blåsorkestern är det mer flexibelt. Man dubblar den här stämman eller flyttar den till andra instrument. Det finns ett brukstänk som inte finns i en symfoniorkester. Det borde bara vara positivt. Det negativa är att man ibland inte har några bra förebilder och inga tydliga ideal.

– Hur ska en blåsorkester låta? Ska vi bara sätta ihop något och köra på eller går det att spela på ett annat, mer förfinat, sätt, vilket man i högre grad gör i symfoniorkestrarna? Spelar de Carmensviten av Bizet ska det låta på ett speciellt sätt och den ska spelas i originaltonart. Allt annat vore konstigt. Medan en blåsorkester försöker att anpassa sig efter de egna förutsättningarna mycket mer. Så det som är det bästa med en blåsorkester kan ibland också ligga den i fatet.

 

Frågan är hur blåsorkestermusiken kan en få acceptans för att vara en konstform på hög nivå i linje med en symfoniorkester?  Staffan menar att det många gånger är svårare att spela i en blåsorkester. I en symfoniorkester är det stråkarna som drar det tyngsta lasset. Hos Blåsarsymfonikerna spelar alla alltid. Dessutom är de färre musiker i sektionerna. Det finns inget överskott av musiker som kan avlasta varandra. Det är inte heller så att de nödvändigtvis är lättare musik att spela. 

 

Blåsarsymfonikernas mål är att försöka få blåsmusiksoundet så kammarmusikaliskt så möjligt. Det är ingen utvecklig som står still utan det slipar de på hela tiden. Man vill också vara en förebild för blåsorkestrar i allmänhet och för blåsensembler på musikskolenivå i synnerhet.

– Vi vill visa att en blåsorkester kan representera en konstform på allra högsta nivå.

 

Ett problem är dock att arrangemang som finns att köpa eller låna sällan är riktigt bra. 

–De är ofta klumpigt skrivna. Det är mycket dubbleringar för att det ska låta så mycket som möjligt. De är skrivna för att det inte ska vara så känsligt i någon sektion. Det ska funka att spela utomhus. I en lokal med mycket akustik och med en sångsolist fungerar det inte alls.

 

Blåsarsymfonikerna har två arrangörer anställda, Anders Högstedt och Per-Olof Ukkonen. Staffan kan inte nog uttrycka sin uppskattning över dessa två och vad de har betytt för orkesterns utveckling.

– De har lyckats med saker som jag tycker är helt enastående. Även om man spelar en transkription så känns det som om man spelar ett helt nytt stycke. Det är så bra format med instrumenten. Utan dem hade vi nog inte kommit till den här nivån, tror jag.

 

Tack vare de två egna arrangörerna har andelen egna arrangemang stadigt ökat. Det är viktigt att hitta ett samspel mellan originalmusik och arrangerad musik. Med Cathrine Winnes som chefdirigent har det blivit mer norsk musik (ja, hon är norska). 

 

För många är blåsmusiken nog kopplad till vaktparaden eller kanske till arbetarrörelsens första maj-tåg. Man ser framför sig stryktåliga ensembler som spelar hellre än bra och i ur och skur stretar på. Prestigefaktorn är då sällsynt låg. Men om den fördomsfulla lyssnaren beger sig till Musikaliska och en konsert med Blåsarsymfonikerna kommer den garanterat att ändra uppfattning. Men visst kan även den här orkestern spela utomhus. 

 

Staffan Eriksson minns en produktion som han ser som en riktig höjdpunkt.

– Två somrar i mitten på 90-talet turnerade vi runt med hela Maskeradbalen. I originaltonart för övrigt. Det var i Parkteaterns regi och det var fantastiskt!

 

Jonas Nyberg

 

Bilden ovan: Staffan Eriksson Foto: Jonas Jörneberg