Här kan du läsa du några av de artiklar som finns med i Symfoni nr 4 2017. Läs hela numret i pdf-format
Fullständigt omskakad, ledsen och arg tar jag del av inte en, utan hundratals berättelser om hur operasångerskor, såväl korister som solister och studerande, under åren blivit utsatta för de mest vidriga, fruktansvärda sexuella kränkningar, övergrepp och våldtäkter! I repsalar, övningsrum, på scen inför publik och på musik- och operahögskolor. På jobbet möter jag allvarliga blickar hos mina kolleger. De som också läst och förfärats.
#Metoo rörelsen har lyft på locket, men inte hade jag kunnat ana att mörkertalet var så stort och omfattande inom vår bransch. En stark tradition, maktstrukturer och normaliserade beteenden av en sexistisk kultur inom scenkonstområdet som har tillåtits härja fritt. Regissörer, dirigenter, sångarkolleger har fått fritt spelrum!
Chefer som inte tagit anmälningar på allvar, utan slätat över det med svaret att ”så farligt var det kanske inte?” och låtit förövaren som med blöta fingrar kört upp handen innanför underkläderna gå fri. Personer som utnyttjar sin makt och låter andra hamna i beroendeställning. Sex mot karriär. Och ”ställer du inte upp har du nog inte i den här branschen att göra, vännen.” Eller så uttalas inte det, men jobben tar slut. Ryktet om ovilligheten sprids snabbt och obarmhärtigt. Det är vidrigt. Maktlöshet och rädsla är svaret varför det inte kommit upp i ljuset tidigare.
Det här är nästan svårt att tro. Nästintill ofattbart! Är det här verkligen sanning?
Jo, det är sant.
För en månad sedan skulle jag själv svarat att: visst vet jag att det förekommit, och då och då förekommer även nu i vår bransch. Särskilt på 90-talet där det var mer regel än undantag att man skulle hoppa i säng för att få karriär, men nu upplever jag att det blivit bättre.
Idag svarar jag något helt annat.
Det tar tid att smälta denna våg av erkännanden och jag liksom många av mina sångarkolleger undrar varför vi inte sett omfattningen tidigare. Varför vi inte satt stopp!? På min arbetsplats har vi policyer mot sexuella trakasserier. Vi har opartiska ombudsmän att vända oss till om man som anställd skulle bli utsatt och inte vågar prata med chefen eller ledningen. En noggrann förberedelse från projketledare om nakenhet förekommer på scen. Ändå räcker det inte. Trakasserierna och övergreppen fortsätter. I min enfald trodde jag inte att de tillsvidareanställda inte var lika utsatta som frilanasarna, men där hade jag fel.
I grunden ligger förstås rädslan att bli utfryst och av med jobbet. Att ingen står upp för den som anmäler och berättar. Att man i chefens ögon riskerar bli besvärlig och obekväm. Subkulturen som indirekt skapar otrygghet och psykosocial ohälsa på arbetsplatsen. Att det är viktigare att institutionens anseende utåt förblir oberört än att ta tag i verkligheten. Kända namn skyddas och tystnadskulturen blir ett faktum.
Nu har vi fått nog, skallar det från många av de chefer som blivit intervjuade och uppkallade till kulturministern. För oss är det inte bara nog – vi vill se en förändring. Nu! Kraftfulla och aktiva åtgärder och en maktstruktur som bryts ner. Traditioner som ändras så alla mår bra.
Direkta åtgärder som på kort sikt kan genomföras på arbetsplatserna och mer långsiktiga åtgärder med kontinuerlig uppföljning och åtgärder.
Hur gör vi då för att sätta stopp? Var går gränsen?
Ja, är det en nolltolerans så är det! Låter vi lätt och lagom-inställningen fortgå kommer vi aldrig få nolltolerans. Om en arbetstagare kommer alkoholpåverkad till jobbet, tas hen omedelbart ur tjänst och en handlingsplan träder in. Hen är en säkerhetsrisk på, till exempel, scenen. På samma sätt är en person som utför sexuella trakasserier eller begår sexuella övergrepp också en säkerhetsrisk för den enskilde. Och gränsen drar den som känner sig utsatt. Ingen chef eller kollega ska längre kunna förminska den enskildes upplevelse eller skoja bort den med argumentet att så är det i den här branschen, är man konstnär så....
Men vad dessa upprop har mer till nytta är ju förstås att alla chefer hamnat under lupp. De måste ta detta på allvar och i verkligheten se till att det sker en förändring. Kolleger kan sluta upp bakom den som blir utsatt och förhoppningsvis med kollegers stöd – våga säga ifrån, sätta stopp och anmäla!
Att bryta traditioner och maktstrukturer som just nu känns cementerade tar tid. Symf presenterar förslag på direkta åtgärder efter samtal med såväl kvinnliga som manliga medlemmar. Men arbetet får inte avstanna där – uppföljning och en strävan om att öppet våga berätta om man blir utsatt är ett långsiktigt och nödvändigt arbete som ska fortgå.
Är du drabbad? Vågar eller vill du inte vända dig till din chef, din ledning eller ett ombud? Ring oss! Vi finns, vi lyssnar och vi kommer agera!
Anna-Karin Simlund
Operasolisten Zorka Hunjak flydde krigets Sarajevo
Zorka Hunjak är sedan mer än 20 år korist på Göteborgsoperan. Hon kom som flykting från Sarajevo under det förödande kriget på Balkan i början av 90-talet. Ungefär 100 000 människor från det uppsplittrade Jugoslavien fick i Sverige ett nytt hemland. Att komma till drömlandet Sverige var då, som nu, inte lätt. Från att ha haft en självklar plats i Bosniens kulturliv hamnade hon i anonymitet och utanförskap. Vägen tillbaka till sitt yrke som operasångerska var lång och plågsam.
Det första man slås av när man träffar Zorka är hennes skratt. Det är högljutt, pärlande och lyser upp tillvaron för alla inom hörhåll. Det går inte att undvika att bli smittad av det. Hon är ingen storvuxen människa men hennes energi kompenserar rejält för det. Hon berättar sin historia med inlevelse, allvar och massor av skratt.
Zorka är född i Makedonien, i den lilla staden Strumica, inte långt från gränsen till Grekland och Bulgarien. Som 15-åring flyttade hon till Skopje för att gå på musikskola och studera sång. Hon gifte sig tidigt och efter ett år på musikhögskolan flyttade hon till Sarajevo och fortsatte sina musikhögskolestudier där. Hon fick sjunga lite i kören på Operan i Sarajevo för att dryga ut kassan och fick till och med sjunga några småroller. Hon avslutade sina första fyra år på musikhögskolan 1981 och efter det följde två års diplomutbildning och hon fick fortsätta att sjunga roller på Operan. När hon hade fått sitt diplom fick hon ett erbjudande.
– Jag var redan sopransolist och hade sjungit Gilda och Rossina och andra stora roller men nu fick jag ett kontrakt.
Hennes lärare från musikhögskolan, Blanka Danon Kurpjel, var oerhört entusiastisk och tyckte att hon skulle provsjunga ute i världen.
– Hon ville att jag skulle åka till Wien och provsjunga där. Jag hade inte så bra självförtroende och var inte säker på att det var en bra idé. Jag gjorde det mest för min lärares skull. Hon åkte till Wien och provsjöng först för en agent.
– Han sa okej, kom tillbaka i september så ska vi ordna några provsjungningar
Zorkas professor på musikhögskolan hade en skolkamrat som var solist på Staatsoper i Wien. De träffades och hon tyckte att Zorka kunde passa på att provsjunga för dem eftersom hon nu ändå var i Wien.
– Jag hade inte tänkt så långt och jag var inte alls förberedd på det! Ska jag verkligen utsätta mig för det här, undrade jag.
Det var en provsjungning för unga solister på operastudion på Staatsoper. De hade redan avverkat en omgång men Zorka var ändå välkommen. Hon provsjöng och fick beskedet att hon var välkommen tillbaka ett par dagar senare för att göra en andra provsjungning, den här gången på stora scenen.
Efter provspelningen fick hon till sin förvåning veta att hon placerade sig bäst av alla. Hon fick ett brev som var undertecknat av Lorin Mazel, som då var chefdirigent på Staatsoper, där det stod att hon var välkommen att börja sin anställning i september samma år.
När Zorka kom tillbaka hem igen upptäckte hon att hon var gravid. Det förändrade självklart förutsättningarna.
–Jag mådde jättedåligt under graviditeten och kände att jag inte kunde åka till Wien. Jag ville verkligen behålla barnet så jag bestämde mig för att bli hemma istället. Det blev barn istället för karriär. Tyvärr har jag inte brevet från Mazel längre för allt blev kvar i Sarajevo
Hon tycker att hon gjorde ett bra val. Dels har hon aldrig varit någon karriärmänniska och dels har hon aldrig mått bra av att resa.
– Om jag skulle ha varit tvungen att turnera hade jag ändå aldrig kunnat sjunga en föreställning direkt efter resan. Jag tycker att jag gjorde ett bra val när jag tackade nej till Wiener Staatsoper.
Efter att Zorka berättade att hon blivit erbjuden jobb i Wien fick hon direkt en fast anställning som solist på Sarajevooperan.
– De tänkte väl att om hon fått jobb i Wien så duger hon åt oss
Zorka var då i 25-årsåldern och var då den yngsta av alla solisterna på operan. Åren gick och i april 1992 kom kriget till Sarajevo.
Zorka och hennes dotter tog tåget till Makedonien. Pappan blev kvar i Sarajevo för att vakta lägenheten. Samma kväll när de var på väg föll bomber över Sarajevo. Zorka insåg att de inte skulle kunna återvända och att den packning de hade med sig inte skulle räcka alls. De hade bara packat för en vecka. Det var ju mest kläder till hennes dotter som i all hast hade kommit med.
– Inga kläder och inga pengar. Jag kunde ju inte stanna hur länge som helst hos min mamma och min syster. Till Sarajevo gick inte att resa för alla förbindelser var avklippta.
Hon visste att de inte kunde stanna hur länge som helst hos familjen i Strumica i södra Makedonien utan att bidra ekonomiskt. Genom kompisar fick hon tag i strumpbyxor insmugglade från Italien som hon kunde sälja vidare. Det var mitt i sommaren och Zorka trodde inte att någon skulle vilja köpa strumpbyxor i högsommarvärmen. Men hon lyckades tillslut sälja av sitt lager genom snälla kusiner som hade affärer.
– Då fick jag lite pengar att köpa sommarkläder för och jag hade så att det räckte för att åka till Skopje och kolla om jag kunde få jobb på operan där.
I Skopje ville inte operachefen träffa henne på en gång utan hon ombeddes att komma tillbaka om en vecka. Zorka försökte förklara att hon var flykting och inte hade pengar att åka fram och tillbaka en gång till. Men det togs ingen hänsyn till det.
Zorka kände att hon inte kunde fortsätta så här och hon blev tvungen att hitta andra möjligheter. Hon hade hört talas att man kunde få komma till Sverige och fick rådet av vänner att gå till en resebyrå och försöka få tag i biljetter.
– Jag gick till en reseagentur i Skopje och köpte två biljetter. Den 24 juli 1992 åkte vi med bussen.
De kom så småningom in i Polen efter att först ha blivit nekade inresa vid en gränsövergång men till slut kunde de ta färjan från Swinoujscie till Ystad.
– När vi kom till Ystad berättade en tolk att vi skulle gå till polisen.
Vi gjorde det och talade om varför vi var här. Vi blev placerade i en sporthall och där övernattade jag och min åttaåriga dotter med tusen andra flyktingar.
– Vi hade hört att man skulle få en lägenhet direkt när man kom till Sverige men jag började misstänka att det kanske inte stämde.
Dagen efter kom bussar och hämtade dem. De hamnade i Skillingaryd, i ett tält. Det regnade in och där fanns ett 20-tal andra människor.
– Jag är inte så naiv och jag hade kanske inte riktigt trott på allt som hade sagts om hur bra allt skulle bli i Sverige. Men det här kändes inte riktigt bra och jag undrade vad vi hade gett oss in på.
Zorka hade lånat pengar från sina närmaste innan hon lämnade Makedonien för att kunna åka tillbaka om det skulle bli för dåligt. Men hon var inte beredd att ge upp direkt. Istället gick hon runt i lägret för att se om hon kunde hitta andra från sina trakter. Hon såg en bil som var från Sarajevo och hon knackade på tältet den stod utanför.
– Det var ett par som hade varit i lägret i 10 dagar men som skulle få åka till ett bättre boende dagen efter. Jag undrade om de trodde att jag också kunde få åka med och de lovade att undersöka saken. De återkom efter ett tag och frågade om jag ville följa med dem. Javisst, sa jag!
Zorka fick anmäla att hon var släkt med paret för det som erbjöds var ett rum för fyra personer. Ett rum var hursomhelst bättre än ett tält. Bussar tog dem till Vänersborg och ett studentrum på någon sorts vårdskola. Det var inte helt idealiskt. Paret var lite äldre och ville gärna vila på dagarna medan Zorkas dotter helst ville leka. Det gick en månad och situationen blev ohållbar.
– Jag gick till assistenten och erkände att hon hade ljugit och att hon inte var släkt med paret. Jag undrade om det gick att hitta en annan lösning. Assistenten sa lite tvekande att det fanns ett cykelrum man kanske kunde göra i ordning. Hon frågade om utifall de tog bort skräp och bråte därifrån, kunde jag då städa rummet. Ja, sa jag. Jag kan städa den i en hel vecka om det behövs!
De fick lite möbler och de flyttade in. De kom att bli där till december. Då var det dags att flytta igen. Den här gången skulle de vidare till Billingsfors. Zorka hade fått kontakt med missionskyrkans kör i Vänersborg och skulle sjunga på deras luciakonsert. Hon försökte skjuta på avfärden och dessutom undrade hon om det fanns någon musikskola i Billingsfors. Hon försökte förklara att hon behövde kunna öva för att inte tappa sin röst och sitt yrke.
– De ville inte ändra sig utan jag var tvungen att flytta trots att det bara var två dagar till luciakonserten. Men de sa att det fanns en musikskola i Billingsfors.
Det visade sig att de inte skulle till Billingsfors utan till Skåpafors som ligger sex kilometer därifrån. De kom till en ostädad lägenhet och allt var stängt. De hade ingen mat och handläggarna hade slutat för helgen och åkt hem. Det var fredag eftermiddag och allt kändes hopplöst. Men de fick hjälp av andra flyktingar från Bosnien och Zorka kunde handla lite mat för sparade pengar så att de och den familj de skulle dela lägenheten med klarade sig över helgen.
Zorkas dotter fick gå i skolan men hon själv fick ingen undervisning i svenska. En månads matlagningskurs fick hon men det gav inte så mycket. Hon kände sig maktlös och alla initiativ hon tog ledde aldrig någonstans.
– Jag var van att ha mitt liv i mina egna händer men nu blev jag totalt nollad. Jag var bara en siffra i nån sorts byråkrati.
De blev kvar i Skåpafors i över ett år. Affären i byn var alldeles för dyr så de åkte till Trollhättan och storhandlade. De fick pengarna att räcka genom att laga mat tillsammans med den andra familjen.
Zorka hade tur att få kontakt med Säffleoperan genom Frida och Åsa Bergh och deras pappa Einar Bergh som startade operan i mitten 70-talet. Där fick hon sjunga i kören i en föreställning. Hennes dotter fick vara med som statist. De blev hämtade på fredagarna och körda till Säffle där de repeterade hela helgen för att sedan bli skjutsade tillbaka på söndagen. I tre månader spelade de Rövarna av Offenbach.
I december 1993 insåg hon att nästan alla andra flyktingar hon kände hade flyttat vidare efter att ha fått uppehållstillstånd men att hon inte hade fått något som helst besked. Hon lyckades få träffa handläggare på migrationsverket och då visade det sig att myndigheterna att hittat ett inresevisum till Israel i hennes pass, Visumet var giltigt till 1994.
– Jag förklarade att jag hade varit där på turné med sarajevooperan 1990 och inget annat. Kanske trodde de att jag hade sökt asyl där och inte fått det och att det var därför som jag hade åkt till Sverige istället. Men när de förstod att jag inte gjort något fel så fick jag uppehållstillstånd samma dag.
Zorka flyttade till Vänersborg där hon kände andra som bodde. Hon började lära sig svenska och blev anvisad ett beredskapsjobb på Samhall. Hon frågade vad hon förväntades göra. Hon skulle sy.
– Herregud, tänkte jag. Jag har aldrig kunnat sy! Men jag lärde mig till slut och lärde mig faktiskt att sy bra gardiner.
Nu var inte sömmerskeyrket riktigt hennes vision för framtiden och hon lyckades istället få arbeta på musikskolan i Vänersborg. Men Zorka är sångerska och hon ville få möjlighet att utöva sitt yrke. På arbetsförmedlingen visade handläggarna ingen som helst förståelse.
– De sa att de inte kunde bygga ett operahus i Vänersborg åt mig. Jag sa att jag inte förväntade mig det men att jag behövde hjälp med att få kontakter till de operor som finns i Sverige. Men jag fick ingen hjälp och det hände ingenting.
Hon bestämde sig för att ta saken i egna händer och på krokiga vägar genom bekantas bekanta fick hon numret till Ingemar Juhlin som då var personalhandläggare på Göteborgsoperan. Hon ringde och på stapplig svenska berättade hon vem hon var. Hon fick reda på att hon var välkommen att provsjunga och i januari 1995 gjorde hon sin audition på operan. Det gick bra men hon fick reda på det att just då inte fanns några tjänster. Det gick en tid. Sedan ringde hon tillbaka igen.
– Vad var det jag provsjöng för, undrade jag i telefon. Ingemar sa att det var för solistroller så jag sa: Anmäl mig till kören också!
I mars samma år skulle hon provsjunga för Göteborgsoperans kör.
Hon hade fått nya noter men hon hade svårt att memorera dem.
– Jag kunde inte lära musiken mig utantill Jag var nog så stressad och chockad av kriget och flykten. Det kändes som om min hjärna inte kunde ta till sig något nytt alls. Innan hade jag fotografiskt minne och aldrig några problem att snabbt studera in nya verk.
Hon skulle sjunga Oscars aria ”Pagens visa” ur Maskeradbalen av Verdi. På bussen från Vänersborg satt hon och desperat försökte memorera den italienska texten. Dessutom bad hon en stilla bön att hon skulle förstå vad de skulle säga till henne. Hennes svenska var inte alls bra.
Provsjungningen gick bra men hon hörde ingenting efteråt. Det var året då Göteborgsoperan flyttade från Storan till det nya operahuset och hon tänkte att det kanske var därför som de inte hörde av sig. De var säkert upptagna med flytten.
– Jag pratade med mina vänner i Vänersborg och beklagade mig över att jag inte har fått höra något. Jag sa att om de inte tar mig är de dumma huvudet.
I början på juni kom äntligen brevet från Göteborgsoperan. Zorka var välkommen att börja sitt provår och anställningen började första juli.
Ungefär där slutar Zorkas flyktingtill-varo och berättelsen om densamma. Hennes dotter fick växa upp väldigt fort och fick ta mer ansvar än vad hon kanske borde ha fått. Pappan överlevde inte kriget men Zorka berättar inte mer om det. Trots att Zorka berättar livfullt och färgstarkt med massor av kvittrande skrattsalvor lyser sorgen igenom. Det är lätt att förstå att det finns mycket osagt och att hon håller mycket för sig själv. Men det finns ingen självömkan, bara en försiktig kritik mot hur hon som musiker tagits emot i sitt nya hemland.
– När man som sångare och musiker väl får stanna i Sverige måste arbetsförmedlingen ha en koppling till de institutioner som arbetar med musik. En kollega till mig som hamnade i Stockholm fick all hjälp med att åka till provsjungningar. Men i Vänersborg och på mindre orter finns ingenting.
Hon berättar att hon mådde både fysiskt och psykiskt dåligt av att inte kunna öva och över att inte kunna hålla igång sitt musicerande. I Vänersborg fick hon hjälp att av Betlehemskyrkan som gav henne en nyckel så att hon kunde få använda deras piano när hon ville det. Det betydde enormt mycket. Zorka säger att hon annars hela tiden var hänvisad till sina bosniska medflyktingar och att utanförskapet blev både språkligt och socialt
Zorka menar att Symf borde kunna göra mer för att lotsa nyanlända musiker rätt och hjälpa till med att förmedla kontakter. Alla insatser är viktiga och inga insatser är för små.
Jonas Nyberg
