Här kan du läsa ett par artiklar ur det här numret av Symfoni. Hela tidningen finns att läsa som pdf om du klickar här.

 

Uppsala Kammarorkester åker österut

Uppsala Kammarorkester får sällan chansen att visa upp sig utanför hemstaden, än mindre utanför Sverige. Men nu när deras estländske chefdirigent Paul Mägi gör sin sista säsong med orkestern blev det äntligen av. Orkestern gav sig av till Mägis hemland för att spela i Tallinn och Tartu.

 

Det är något speciellt med Uppsala Kammarorkester. Det vet deras trogna publik i deras konserthus, Uppsala Konsert & Kongress, där de spelar i princip alla sina konserter. Utanför Uppsala är de mindre kända och det är sällan orkestern får tillfälle att visa var de går för nationellt och än mer sällan internationellt. Orkesterns varumärke är i första hand den täta och varma stråkklangen. Det är ingen slump. Hjärtat i stråket är nämligen den kvintett som går under namnet Uppsala Kammarsolister och består av fem extremt kompetenta musiker. De närmast legendariska violinisterna Nils-Erik Sparf och Bernt Lysell flankeras av Klara Hellgren, violin, Susanne Magnusson, viola, och Erik Wahlgren cello (just nu tjänstledig och provas som solocellist i Kungliga Hovkapellet). Tillsammans med medlemmarna i Linnékvintetten, Musik i Upplands brasskvintett, utgör de fundamentet i kammarorkestern som i övrigt består av frilansande musiker som återkommer till varje ny konsertproduktion. På så sätt lyckas man få kontinuitet och bibehålla en musikalisk identitet trots de många frilansarna och det faktum att orkestern endast spelar tillsammans ett tiotal gånger under säsongen.

 

Turnén till Estland var viktig för både Paul Mägi och orkestern. Mägi fick chansen att visa upp sig med den orkester han varit chefdirigent för sedan 2004. Orkestern fick möjlighet att spela ihop sig och dessutom hinna prata med varandra och umgås.

– Turnén har betytt mycket för orkesterns självkänsla. Dels har vi hunnit umgås och dels har vi fått så fina reaktioner från den estländska publiken. Och Pauls musikervänner har varit så imponerade av vårt sound och hur vi fyller salen med vår klang, säger Klara Hellgren, en av orkesterns tre konsertmästare.

 

Mona Gunnarsson, som är orkesterchef och den som administrerade turnén, är också nöjd med vad de fick ut av turnén.

– Den blev bättre än vad jag vågade hoppas på. Allt flöt på utan stress. Och framför allt blev vi så väl mottagna, säger hon.

 

Uppsala Kammarorkester är ingen turnerande orkester. Det har under åren blivit några konserter i Göteborg, Vara, Stockholm och Norrköping men inga egentliga turnéer. Förra gången man var utomlands var man i Costa Rica men det var så länge sedan att ingen riktigt kommer ihåg årtalet.

 

Efter en gungig natt på Östersjön steg orkestern i land i Tallinn. Med stoiskt lugn och berömvärd tålmodighet väntade man att bli incheckad på hotellet som inte hade alla rum klara. Många musiker fick hänga i lobbyn i flera timmar och gjorde det utan att klaga. Fram på eftermiddagen var det dags för en kortare repetition på Estonia konserthus. Salens akustik kändes hård och det var svårt att höra varandra, tyckte många.

 

Konserthuset Estonia är en upplevelse i sig. Huset stod färdigt 1913 och är byggt i neoklassisk stil. Men eftersom det byggdes om 1947 under den sovjetiska ockupationen av Estland så bär huset också på tydliga minnen från kommunisttiden. Det är som om två världar, som inte är vidare förtjusta i varandra, möts.

 

Efter konserten i Tallinn är Paul Mägi mycket nöjd.

– Första gången jag var i den här salen var jag nio år gammal. Det är snart 50 år sedan. Jag har dirigerat många estniska orkestrar där. Men Uppsala Kammarorkesters sound var fantastiskt. Folk kom fram efteråt och undrade hur det var möjligt att spela så. Stråkarna lät som om de var dubbelt så många. Jag är så lycklig över det, säger han.

 

Paul Mägis berättar att åren med Uppsala Kammarorkester har varit de bästa i hans liv. Han har också en speciell relation till orkestern. Hans fru var mycket sjuk under hans första år i Uppsala och han fick stort stöd av folk i och kring orkestern. Hon avled senare och när han så småningom gifte om sig i Uppsala Domkyrka ställde orkesterns musiker upp och klädde bröllopet i musik. Det märks hur mycket han tycker om sina musiker och hur glad han är att få ta med dem till sitt hemland.

– Jag är just nu mycket lycklig att ha fått möta så fina musiker. De är så professionella och  så villiga att skapa musik. De är också fina solister som verkligen kan spela tillsammans. Under konserterna skapas alltid något unikt och speciellt. Det är mycket inspirerande, säger han.

 

– Det är fantastiskt att ha Nisse Sparf, Bernt Lysell och Klara Hellgren och de andra i Kammarsolisterna som kärnan i stråket. Och lika fint är det med Linnékvintetten som fundament i brasset. Tillsammans utgör de hjärtat i orkestern, säger han.

 

Mona Gunnarsson var även hon mycket nöjd med konserten i Tallinn. Hon hade också varit orolig före konserten för hur akustiken skulle påverka orkestern. Mona hade vid tidigare tillfällen hört estniska orkestrar spela i salen. Soundet hade då känts tråkigt och hårt.

– Men jag fick omvärdera salen helt och hållet. Det lät fantastiskt. Paul sa efteråt att ”det här soundet har aldrig hörts i Estland tidigare”, säger hon stolt.

 


Orkesterns musiker var inte helt övertygade om succén
. De tyckte att publiken hade applåderat ganska lamt. Men efter att få höra hur Mägis estländska musikerkollegor hade berömt orkesterns spel så överfördes de dämpade publikreaktionerna till avdelningen kulturskillnader.

 

Med den framgången i ryggen åkte Uppsala Kammarorkester vidare till Tartu, Uppsalas systerstad i Estland, inte långt från gränsen till Ryssland. I Tartu finns för övrigt Sveriges andra universitet, instiftat av Gustav II Adolf år 1632 då hela Baltikum låg under svenskt styre. Orkesterns mål var dock Vanemuine konserthus där turnéns andra och sista konsert skulle spelas.

 

Även publiken i Tartu imponerades av Uppsalaorkesterns fina spel. Massor av inrop och bravo-rop. Efter konserten bjöd Tartus symfoniorkester sina kollegor från Sverige på ett glas bubbel och musikerna fick tillfälle att prata en stund. Paul Mägi stortrivdes. På frågan om vad han tar med sig efter sina år i Sverige funderar han en stund och svarar:

– Jag har lärt mig att skapa musik ihop med musikerna. Det är så extremt hög nivå på musikerna i orkestern och därför har det har blivit mer dialog och mindre monolog. Jag tycker att det är viktigt att kunna ta intryck av musikernas förslag och idéer.

 

Klara Hellgren instämmer med Mägi och tycker också att det är inspirerande att jobba med orkesterns chefdirigent.

– Han ger oss förtroendet att ta hand om finliret medan han själv ser till de stora musikaliska linjerna. Jag tycker att det är hemskt roligt, säger hon.

Klara berättar att redan när hon gick sin diplomutbildning såg hon en tjänst i Uppsala Kammarsolister som ett drömjobb. Långt senare när en tjänst blev ledig fick hon frågan om hon ville vikariera ett år. Efter det blev hon erbjuden tjänsten.

– Jag blev jätteglad. Jag har alltid älskat att spela kammarmusik och den här tjänsten består huvudsakligen av det.

 

Klara trivs fortfarande och tycker att det är lyxigt att få spela kammarmusik på det sätt som kammarsolisterna gör. Men hon tycker också om orkesterveckorna där musikerna i stråkkvintetten får en speciell roll.

– Jag tror vi är kärnan i orkesterarbetet. Vi är så pass samspelta och vi blir självklart tongivande. Och eftersom orkestern ses med ganska glesa mellanrum blir det alltid lustfyllt att jobba med orkesterproduktionerna.

 

Det är en nöjd orkester som vänder hemåt efter konserterna i Estland. Orkesterchef Mona Gunnarsson tycker att identiteten har stärkts och att man har svetsats samman både spelmässigt och socialt.

– Jag fick ett meddelande från en av musikerna där det stod ”Tack för en otroligt kul turné. Jag är så full av energi så att jag nästan flyger”, berättar hon.

 

Det kan vara skönt att få så mycket positivt med sig från turnén för på hemmaplan väntar framtida utmaningar. Musik i Uppland som är huvudman för orkestern, för Uppsala Kammarsolister och Linnékvintetten (och jazzgruppen Trio X) är en länsmusikstiftelse med landstinget som huvudman och man finansieras genom samverkansmodellen. Vid årsskiftet blir Uppsala län en region och längre fram ligger en eventuell storregionsammanslagning och väntar. Då kan musikverksamheten vara hotad och konkurrensutsatt från de angränsande länen.

– Vi räknar med att vi kommer att kunna fortsätta verka i samma utsträckning, för såväl orkestermusik som annan levande musik, även efter årsskiftet. Musik i Uppland utgör en viktig del i kulturlivet. Vi finns i alla kommuner i länet och våra ensembler finns inte bara i konsertsalar, de spelar på äldreboenden, i skolor, i bygdegårdar, på fängelset (ja, det händer) i hela länet och de är väldigt goda ambassadörer för Uppsala län när de är ute och turnerar, säger Mona Gunnarsson.

 

Uppsala Kammarorkester har sin trogna publik i Uppsala Konsert & Kongress, som byggdes för att bland andra Uppsalas professionella orkester skulle få ett hem.

– På grund av den struktur vi har är orkestern  kostnadseffektiv och man får ut mycket för pengarna. Dessutom har orkestern aldrig låtit så bra som nu, säger Mona.

 

Hon tycker att regionsammanslagning känns långt bort nu. Ingen vet om den ens kommer att bli av – än mindre när.

– Det kan ju inte vara meningen att kulturlivet ska bli sämre för medborgarna för att man bildar storregioner. Kulturen blir inte mindre viktig för att man bildar större enheter. Och att tro att någon eller några få orkestrar, eller gästande långväga orkestrar ska kunna turnera runt hela tiden är en utopi som inte ens funkar på papper, menar hon.

 

Vad som kommer hända med Sveriges regioner är långtifrån klart så än kanske det inte finns alltför stor anledning till oro. Uppsala är faktiskt Sveriges fjärde stad och det vore väl skam om det inte skulle finnas en musikverksamhet med professionella musiker där även i framtiden.

 

Jonas Nyberg (text & foto)

 

 

 

Musik och arkeologi i Ystad med

Ensemble Mare Balticum

Genom åren har nästan alla anställda musiker hos Musik i Syd sagts upp. Kvar finns endast sex musiker. Det är musikerna i Ensemble Mare Balticum. De spelar i första hand äldre musik på tidstrogna instrument. De utgör också Symfs allra minsta lokalavdelning och de hör hemma i Kristianstadstrakten. Under just den här hösten har de tillbringat mycket tid i Klosterkyrkan i Ystad och visat utställningen Archaeomusica för skolbarn.

 

Här berättas vår allra tidigaste musikhistoria från ungefär 40 000 år tillbaka i tiden fram till sen medeltid. När Symfoni besöker Klosterkyrkan vimlar där av tredjeklassare i foajén. Inne i utställningen står Ensemble Mare Balticums musiker utposterade, beredda att berätta om instrumenten och om människorna som spelade på dem. Det sjuder av förväntan när gruppens enda kvinnliga medlem, Ute Goedecke, samlar skolbarnen runt ett bord fullt av små stenåldersinstrument av ben och sten. Hon berättar lugnt och sakligt och barnen lyssnar vetgirigt. De sträcker upp handen och ställer frågor. Eller berättar något helt annat, precis som lågstadiebarn gärna gör.

 

Efter Utes introduktion delas klassen upp i två grupper och sedan går de ut i den vackert ljussatta utställningen. Där får de se och höra stenxylofoner, benflöjter, slagverk av mammutben men också yngre instrument som skalmeja, luta, fiddla och trombon. Det är en spännande resa i tid och ljud. Varje visning blir olika och musikerna får anpassa sig efter hur gamla barnen är och efter hur mycket information som de kan ta in.

– Redan när man gör introduktionen och samlar dem runt bordet får man veta det mesta om klassen, säger Ute Goedecke som är sångerska och blockflöjtist.

 

Det är stor skillnad mellan olika barngrupper och det gäller att ha fingertoppskänsla för att barnen ska få en så fin upplevelse som möjligt.

– En tredjeklassare har inte samma ordförråd som en som går i femman. Det gäller att välja rätt ord och lägga sig på rätt nivå, säger Dario Losciale, basist och gambaspelare.

 

Efter att ha gått igenom utställningen och hört och sett massor av instrument får barnen gå över till kyrksalen. Där ger Ensemble Mare Balticum en kort konsert. De spelar på en del av instrumenten som visats i utställningen. Ljudet i salen är fylligt med lång efterklang. Solen skiner in på musikerna genom det stora fönstret och det är nästan lite magiskt. Klassen sitter helt stilla med total koncentration. Kanske är det första gången en del av barnen befinner sig i en kyrka.

 

Efter en timme och fyrtiofem minuter är det klart och barnen får på egen hand gå runt i utställningen. Några stannar kvar hos musikerna för att prata lite och för att prova att få ljud i den stora bronsluren.

– För ett tag sedan var det en lite kille som skulle prova bronsluren. Han fick inte ton i den. Hans kompisar hade redan försvunnit iväg men han stannade kvar och försökte om och om igen. Han gav sig inte och efter kanske tionde gången fick han äntligen ton i luren. Det är så fint att se att det finns så mycket karaktär i en sådan liten person, berättar Fredrik Persson, som spelar dulcian i ensemblen.

 

Musikerna tycker att det är kul och viktigt att jobba i utställningen med barnen. Vad barnen tar med sig därifrån är så klart olika från barn till barn och från klass till klass.

– Jag tror de får med sig ganska mycket. Dels klangerna och dels hur utvecklat det var trots att det är så länge sedan instrumenten byggdes, säger Fredrik.

– Jag önskar att de tar med sig insikten om att det har musicerats sen urminnes tider. Det var inte bara jakt och fiske, säger Stefan Wikström, gruppens trombonist.

– Jag tycker att det är viktigt att man kan visa att de var människor som vi. De ville ha musik och därför byggde man flöjter för 40.000 år sedan, säger Ute.

Viktigast är kanske ändå att de kommer att minnas besöket som en intressant och rolig upplevelse.

– Man vet inte hur mycket av informationen de får som verkligen stannar kvar. Det får vara hur det vill med den saken. Det viktigaste att de minns det som något kul och lustfyllt, säger Ute.

 

Ensemble Mare Balticum har funnits sedan 1989. Tre av medlemmarna spelade ihop redan tidigare. Då under namnet Ystads Pipare. När regionmusiken övergick till länsmusik 1988 slogs en hel del musikenheter ihop och placerades så småningom i Kristianstad. Där drogs det igång ett stort projekt om skeppet Kronan. Det blev en omfattande turné som hette Klanger från Kronan, en stor produktion med en skådespelare, bildvisning och tio musiker som spelades både offentligt och för skolbarn, över 200 gånger.

I en historisk tillbakablick i samband med Ensemble Mare Balticums 20-årsjubileum skriver gruppens förra producent, Cajsa S. Lund: ”Heureka! Här fanns plötsligt i Ystad musiker som trakterade samma slags instrument som vi hittat på Kronanvraket! Så kom det sig att jag skrev manus till den multimediala föreställningen ”Klanger från Kronan – ett spel i ton, ord och bild om stormaktstidens mäktigaste örlogsfartyg”. Själva kölen i bygget av föreställningen, fusionen Ystads Pipare och Skånska Brasskvintetten, döpte jag till Ensemble Mare Balticum. Året var1989. Min tjänst som vikarierande producent blev något annat; jag blev ensemblens fasta producent.” Samma Cajsa S. Lund har också varit projektledare för vandringsutställningen, Archaeomusica.

 

Tidigare under hösten kunde även stockholmspubliken få höra Ensemble Mare Balticum. Då gästspelade pjäsen Romeo och Julia, på Stockholm Stadsteater. Det var Sven Wollter och Evabritt Strandberg som spelade titelrollerna. Ensemblen gjorde all musik live på scenen. Musik i Syd var med som samarbetspartner i produktionen och egentligen var höstens spelschema redan lagt när frågan kom till ensemblen.

– Vi har jobbat med Sven förut. Nu ville han ha med oss i sin sista produktion och det ville vi inte säga nej till, säger Fredrik Persson.

Under ett år spelar gruppen ungefär 150 konserter. De gör offentliga konserter, skolkonserter, konserter på äldreboenden och i vården. Det blir mest renässansmusik men ibland tar de med några mer kända sånger och melodier. Det är en flexibel ensemble och det händer att de också spelar nyskriven musik. Tonsättaren Reine Jönsson skrev en opera för gruppen, Miraklet i Mare Balticum. Den handlade om klimathotet och nedsmutsningen av Östersjön och hade premiär 2014.

– Man kan bli trött på renässansmusik om man jobbar med det dagligen. Det är skönt att bli genomspolad i ett riktigt stålbad. Sen är det bra att gå tillbaka till den ”vanliga” musiken igen och känna att vi har blivit en ännu bättre ensemble. Tyvärr blev det inte så många föreställningar av operan, säger Fredrik Wikström.

 

Det finns en besvikelse i gruppen över att många av de produktioner som gruppen gör blir så kortlivade. Mycket arbete läggs ner för att skapa nya program som inte spelas mer än ett par enstaka gånger.

 

Problemet för ensemblen är att det är så mycket att göra så att det inte finns tid att hitta ny musik, att läsa på och att forska. Det får ofta göras på ledigheterna. För medlemmarna i Ensemble Mare Balticum är måna om sin musik. De vill hela tiden utvecklas och lära sig mer om musiken som de framför.

– Vi gör inga anspråk på att vara autentiska och jag anser att det är nästintill omöjligt att vara det. Vi kan ju faktiskt inte veta hur musiken lät, varken för 40000 eller 400 år sedan. Men vi försöker gå direkt till källan och inte gå via inspelningar eller noter som är redigerade. Vi forskar och letar fram material som vi själva sätter vår prägel på. När vi spelar så gör vi det på vårt sätt och  fokus är att få musiken levande och tilltalande för en modern lyssnare, säger Ute Goedecke.

 

Just den här hösten jobbar alla sex tillsammans från september till december.

– Men under två veckor delar vi upp oss och spelar två och två. Det ger en mycket bra variation och det är något som vi har gjort de senaste åren, säger Dario Losciale.

 

Eftersom Musik i Syd under åren har dragit in en hel del musikertjänster är det naturligt att det hela tiden funnits en viss oro inför framtiden. Till gruppens fördel är att de gör något som ingen annan gör och att de ger sina ägare väldigt god valuta för pengarna.

– Vi har spelat medeltidens och renässansens musik för folk i alla åldrar och i alla möjliga sammanhang i 30 år. Med den erfarenheten och med den kompetens som byggts upp, finns all anledning att se framtiden an med tillförsikt, säger Per Mattsson.  

 

Jonas Nyberg

 

Archaeomusica är ett EU-finansierat kulturprojekt. EMAP– European Music Archaeology Project ligger bakom utställningen. Musik i Syd är den svenska samarbetspartnern och en hel radda europeiska länder är med i projektet. När utställningen har visats färdigt i Ystad drar den vidare ut i Europa. Nästa anhalt är Spanien och sedan vandrar den vidare till Italien.