Möte med människor på flykt

”Ett ljus syns plötsligt därute i mörkret. Bakom regnet och vågtopparna förvinner det. Sen kommer det tillbaka. De tre volontärerna skyndar ner till stranden och lyser med en stark ficklampa på en orange flytväst så att de som kommer i den lilla gummibåten har något att sikta på. Stormen viner och passagen in mellan reven och klipporna är bara några meter bred. Det gick bra. De klarade det. Magnus och hans vänner hjälper de nedkylda och genomblöta flyktingarna ut ur båten  upp på stranden. De små barnen är livlösa och nästa vita av köld. Men mänsklig värme och filtar gör underverk. Lättnad, leenden och glädje tar vid. Men resan är långt ifrån över. Nu börjar det riktiga helvetet. Flyktinglägren på Lesbos.” Magnus Pettersson Franzéns berättar för Symfoni.

 

Vi var sju stycken som gav oss iväg till Lesbos den19 oktober. Det var en måndag. Cecilie Løken hade haft kontakt med en norsk organisation på plats – Droppen i havet – som var rätt nivå för oss som var totala rookies. De jobbar mest längs med stränderna på Lesbos norra kustremsa. Vi hade bestämt att vi inte skulle gå in i lägren för att det var alldeles för riskabelt.

Den kvinna som vi hyrde huset av frågade oss hur många gånger som helst: Ni är väl inte här för att hjälpa flyktingar? – Nej, nej, sa vi. Vi är bara sju kompisar som är här på semester! Man vill inte att flyktingarna får hjälp. De flesta tror att om det kommer fler volontärer så kommer det fler flyktingar också. Den inställningen har trappats upp. Vi var helt enkelt inte välkomna.

 

Röda Hjärtat
Cecilie Løken hade via Röda Hjärtat, den organisation som hon själv har startat, samlat in kläder, filtar, sovsäckar och annat och fyllt över 2500 säckar. Men det hade visat sig omöjligt att få ner dem till Grekland. De fick helt enkelt bli kvar i Sverige. De sakerna delas nu ut bland flyktingar som kommer hit.
Av Babybjörn hade vi fått 70 stycken bärselar för barn. De är bra att ha så att föräldrarna kan ha händerna fria när de ska gå långa sträckor. Alla får ju inte plats i bilarna eller på bussarna från stranden.  Bärselarna fick vi med och de tog nästan all plats i våra väskor. Vi fick ha våra egna kläder i handbagage. Flygbolagen ställer inte upp alls så övervikt var inte att tänka på.

Bland alla hotell som finns på kustremsan är det bara ett hotell som är öppet för volontärer. Bredvid det ligger en restaurang. Där kunde vi äta. I anslutning till det ligger ett privathem. Eric och Philippa från England har bott där i 16 år. De har öppnat upp sitt hem fullständigt sedan flyktingarna började komma för tre år sedan. Hos dem finns många av de grejor som har skänkts. Där kunde vi hämta filtar, sovsäckar, kläder och annat material.

 

”Det är kolsvart, regnet öser ner på ett sätt jag aldrig sett hemma, stormen pinar havet. Klockan är mitt i natten. Vi har följt en ljusprick på havet en lång stund. Är det en flyktingbåt eller inte? Nightvision-kikaren kämpar för att klargöra. Det går en stund, plötsligt hör vi spridda röster någonstans genom stormens dån. Nu är det ingen tvekan. Vi kastar oss i bilen, som står vid en av utsiktsplatserna längs den långa stranden, och spinner iväg neråt, ner för den glashala bergsvägen. Hinner nätt och jämnt fram i tid för att med reflexer och ficklampor signalera in båten mellan dödliga klippor till säker mark. Kaos. Två nästintill medvetslösa kvinnor lyfts av och läggs varsamt på de iskalla stenarna. Av med flytvästar och hårt lindade halsdukar. En flicka är fullständigt uppriven i tron om att mamma är död. Klockan tickar och kvinnorna repar sig gudskelov så sakteliga. Gruppen samlar sig och leds bort, uppför branta trappor till vägen där bilar väntar för att köra dem till närmsta flyktingcamp. I min bil tar jag med en pappa så chockad att han inte orkar stå på benen, vatten till läpparna och mössa på huvudet hjälper en aning. Vid campen återförenas han med sin familj och får både en filt och en hastig översyn av en läkare utan gräns. Tar farväl med kramar och kindpussar och sätter mig pustande i bilen igen för att åter ansluta till mitt gäng och fortsätta nattens långa spaning. Vi gjorde det. Under riktigt tuffa förhållande räddade vi en båtlast med flyktingar. Själva. Någonstans mitt i natten i ett land långt bort.” 

– Ur Magnus facebook-inlägg

 

Allt hände direkt
Dagen efter vi kom åkte vi direkt till samlingsplatsen för ett möte med organisationen och allt satte igång på en gång. Vi var inte alls förberedda och hade inte ens med oss alla de saker som vi skulle ha i bilarna. Vi hade tänkt att vi skulle observera och lära första dagen.
Den totala sträckan av stränder som vi bevakade är ungefär en och en halv mil lång. Vi fick åka runt och försöka ha koll på de båtar som närmade sig. Det var fler grupper med volontärer som gjorde samma sak som vi. Det dröjde inte lång tid innan det hela drog igång. Den dagen var det fint väder och det kom ett femtontal båtar på ett par timmar. Det är 50-60 personer i varje båt. Båtarna är byggda för maximalt 15 passagerare. I gummibåtarna satt kvinnor och barn i mitten. Männen trängs runt om med fötterna i vattnet. Vid fint väder tar det ungefär en och halv timme att ta sig över från Turkiet. De får själva köra båtarna som hade någon gammal skräpmotor som knappt egentligen ens orkade med ens 15 personer i båten.
Det var viktigt att lotsa in dem mellan klippor och rev till en säker strand så de inte fastnade långt ut och riskerade att sjunka . Dagtid gick det ofta bra. Även om de då också var nerkylda och helt genomvåta så var de oftare glada och vid gott mod när de kom iland.

 

”Bilen tuggar sig fram längs dirt-tracken. Det är så den kallas. Vägen längs stranden dit flyktingbåtarna anländer. Den tuggar sig på lågväxel genom djupa vattenpölar och längs branta stup. Denna gång med destination ”FN-lägret” i Sykaminea. Redan backen upp mot lägret vittnar om något extraordinärt. Extraordinärt hemskt. Kilometerlång kö. Vi tittar på varandra. Våra blickar utstrålar chock. Vad vi vet är att detta läger byggt för 200 personer. Det vi ser nu får oss att rysa. Hur? Är det verkligen möjligt, ser vi rätt? Några minuter senare ställer vi bilen strax utanför grindarna. Vi tar mod till oss och går in. Fyra. Vi är fyra stycken. Tre musiker och en engelsklärare. Innanför ansluter vi oss till de andra volontärerna som redan befinner sig på plats. Av soptunnor gör vi en skyddsmur bakom vilken vi ställer oss för att börja dela ut mat. Uppskattningsvis har ca tusen flyktingar redan släppts in. Nästan 2000 köar fortfarande. Hur är det möjligt att de köar så civiliserat, tänker jag? Med vetskapen om att innanför finns mat och torra filtar?”

– Ur Magnus facebook-inlägg

 

Halva priset vid dåligt väder

Innan de har kommit iväg har de suttit gömda in nån grotta i Turkiet. Människosmugglarna som skickar över dem tar tusen Euro per person. De bestämmer också när kusten är klar då Turkiska kustbevakningen är utom synhåll. Om det är dåligt väder och flyktingarna inte vågar ge sig ut på havet pistolhotas de eller får en kniv uppkörd i ansiktet. Vi hörde att priserna sänktes vid dåligt väder och på natten så att de mest desperata och de som inte lyckats få ihop lika mycket pengar skulle lockas ut på det farliga havet.

De som kommer i vackert väder och haft en mer vänlig maffiagubbe, de var ju lite gladare och några sjöng i båten. Andra var helt skakiga efter att fått en pistol i pannan. En del hade skärsår efter smugglarnas knivar och vissa hade avskurna fingrar.

Vi försökte alltid hjälpa barnen av båten först. Sedan kvinnorna. Männen hjälper till så gott de kan. Det är viktigt att hålla familjerna intakta. Ibland blir man tvungen att ta en bebis för att värma den. Då kommer en orolig mamma snabbt och tar över. Det är som det ska vara.

 

Livsfarligt att ge sig ut på havet
Första dagen var det fint väder. Men efter det regnade det dygnet runt resten av veckan. Det var kallt och stormigt. I vanliga fall brukar det bara regna en timme och sen vara klart och fint igen. Vår hyrestant som trodde vi var på semester tyckte mycket synd om oss som lyckats pricka in vår ”semesterresa” i detta väder. Vi intalade oss om att det var tur att vi fanns där när vi verkligen behövdes som mest.
   Det var totalt livsfarligt att ge sig ut på havet. Den tredje natten hade vi vakt från sju på kvällen till sju på morgonen. Vi var uppdelade på två bilar och försökte täcka av kustremsan så gott vi kunde. Ett par gånger såg vi ljusen från båtar ute till havs och sen var de helt borta. Då visste man att de i de båtarna inte hade klarat sig.

 

 Ensamma på stranden

När det stormade och regnade som mest tog det tre och en halv timme att ta sig över sundet mellan Turkiet och Lesbos. Båtarna som tog sig fram var vattenfyllda och alla var helt nedkylda. Jag höll i bebisar som jag var övertygad om var döda. Bland kvinnorna var många nästan livlösa. Men de levde och återhämtade sig sakta. Det var nästan som ett mirakel.

Den natten var det nästan bara vi på stranden. På dagarna var det många där inklusive media. De jobbar väl kontorstid. Vi var tre i den ena bilen och fyra i den andra. Vi särade på oss och jobbade på olika håll.  Vi hade starka lampor som vi lyste med. Vi riktade ljuset mot en utfälld flytväst som vi höll upp. Det var ett bra sätt att synas för dem som var därute i mörkret bland vågorna. Det var klippigt och fullt med rev så det gällde att lotsa in dem i den lilla lucka som fanns. Båtarna har inget annat att navigera efter.

 

När båten är tömd och flyktingarna har hjälpts upp till det fåtal bussar som FN har satt in, under dagtid, eller till volontärernas bilar på nätterna så städar man upp på stranden och samlar ihop alla flytvästar. Hade inte volontärerna varit där hade det sett fruktansvärt skräpigt ut. Alla frivilliga krafter åker runt och städar upp och fyller sopsäckar med skräp. 

 

Läger utan personal
FN, UNHCR och Röda Korset har satt upp ett antal läger med tält men har lämnat dem totalt utan personal. Det är bara volontärer som är där och försöker göra sitt bästa för att hantera situationen. Lägren är dessutom helt underdimensionerade. I FN-lägret i Sykaminea fanns bara ett tält men lägret var så pass stort att det skulle ha fått plats med betydligt fler tält. Och det fanns som sagt inga ansvariga att tala med. Det fanns tre  bajamajor för alla flyktingar, så dessa var ju såklart helt överfulla. Då slutar det med att alla gör sina behov överallt. Det är mycket frustrerande och ohygiensikt.
Till det lägret var det kilometerlånga köer och de som står längst bak i kön har ingen aning om vad som väntar dem längre. De tror att de kommer till ett ställe där de ska få mat, torra kläder och tak över huvudet. Men det är extremt begränsat. Kanske får tio procent av dem kläder och mat.

 

”Varsitt halvt äpple och en halv sandwich med Nutella, kanske några kex. När man inte ätit på flera dagar? Nåt annat att erbjuda har vi inte. Kön till matutdelningen är inte längre en kö. Instinkten tar över och det civiliserade beteendet övergår till en överlevnadsattack. En jakt på föda. Vår fjuttiga skyddsmur av soptunnor är plötsligt bara en chimär av säkerhet. Aggressivast är männen. Små späda kvinnor med bebisar i famnen kilas fast mot soptunnorna. Männen trycker på utan minsta tanke på annat än att överleva. Jag kämpar för att bibehålla något slags lugn. Blir irriterad och frustrerad på dessa singelmän utan familj. Hur fan kan de vara så själviska? Medan jag gör allt som står i min makt för att i första hand ge maten till kvinnor och barn får jag dåligt samvete över min frustration på männen. Vem är jag att döma? Hur kan jag över huvud taget tro mig veta hur de mår? Har jag någonsin befunnit mig i deras situation?”

– Ur Magnus facebook-inlägg

 

Människor som vi
Det här är människor som, framför allt de som kommer från Syrien, har bott i ett paradis som nu är sönderbombat. De är ingenjörer, advokater, lärare och andra högutbildade och de blir behandlade på ett extremt förnedrande sätt då ingen tar ansvar för situationen. Det är otroligt beklämmande.

En natt åkte vi till ett annat läger som inte låg mer än fem kilometer bort men det tog nästan två timmar att köra dit på leriga, otillgängliga serpentinvägar. Det låg uppe bland bergen och var flera fotbollsplaner stort. Där fanns det gott om plats och många tält men ingen personal. I varje tält låg det ett 15-tal personer. De var helt genomblöta och vi åkte dit för att ge dem filtar. De flesta låg bara med svarta sopsäckar över sig. Simona satte sig hos en afgansk man och masserade fötterna på honom. Han blev så glad över att någon brydde sig om honom. Simona sa: ”I can’t imagine how your day has been.” Han svarade: ”No, no - not day. Life!” De afganska flyktingarna har en helt annan historia och bakgrund än de syriska. Det märks tydligt. De är betydligt svårare att kommunicera med då de inte kan engelska och bestod till större del av ensamstående, inte lika många familjer.

 

Det värsta lägret
Flyktingarna slussas så småning om iväg till ett slutgiltigt läger, Moria. I Moria blir de registrerade och får sina papper. Det är det djävligaste lägret. Där vågade vi inte gå in. Där hade det förekommit skottlossning och knivslagsmål. Den dag vi åkte hem var det fyra tusen som stod i kö, dels utanför och dels inne i lägret, för att få registrera sig. Vid den tidpunkten befann det sig bara fyra danska volontärer på plats för att hjälpa alla dessa människor. Det fanns personer som hade stått i kön i sex dagar. Där fanns ingen mat och inget vatten och sina behov gjorde de rakt upp och ner i kön. Lämnar du kön får du ställa dig sist.
Inne i lägret satt två eller tre myndighetspersoner och registrerade flyktingarna. De hade ett antal poliser som skydd och så fort det blev lite stökigt så sköt poliserna tårgas. Familjerna gör allt de kan för att hålla ihop. När vi var där så tyckte poliserna att stämning var för aggressiv i kön. De sköt tårgas och stängde grindarna. En flicka hamnar utanför grindarna medan familjen hamnar innanför. De danska volontärerna ber på sina bara knän att de ska släppa in henne men poliserna vägrar. Man undrar hur många familjer som splittras på det här sättet.

De danska volontärerna hade med sig presenningar som de ville sätta upp så att de som stod i kön i varje fall kunde få tak över huvudena. Men den grekiska polisen tillät inte det.  Min uppfattning är att grekerna vill klara det här själva. Deras lösning är att stänga gränserna. Men det går ju inte att stänga en havsgräns. Istället motarbetar man volontärerna för att situation ska bli så vidrig att inga flyktingar ska vilja komma dit.

 

”Utanför tältet lugnar det ner sig en aning. Utanför grindarna börja det urarta. Vad ska vi göra? Ska vi stänga grindarna? Ett svårt beslut ska tas. Av några musiker från Skandinavien. Grindarna stängs. Återigen förbluffas jag över den reaktion som kommer. Så fort grindarna stängs lugnar stämningen ner sig. Den ofattbara indignationen i situationen. Utanför börjar folk lägga sig på marken för att sova. Bebisar, familjer och ensamma män om vartannat. Genomblöta och iskalla. Filtarna är slut. De räckte inte ens till hälften av dem som kom in innanför grindarna.”

– Ur Magnus facebook-inlägg

 

Bilder av hjältemod-inget om förnedringen
Hopplösheten i situation är det som är svårast att hantera. Avsaknaden av organisation skapar oöverstigliga problem. Det finns tonvis med kläder, tält, filtar och förnödenheter på plats på ön men det finns ingen möjlighet att få fram allt till de som behöver det. Avsaknaden av transporter och personal gör att volontärerna sliter sig sönder och samman för att räcka till. Men det går inte att räcka till. Det känns hopplöst att veta vilket helvete alla de här människorna har framför sig och det faktum att ingen tar tag i kaoset. 

Media rapporterar från stränderna för att det är tacksamt och hoppfullt när människor räddas ur båtarna. Där finns det glädje och hjältemod att hämta. Men från förnedringen som tar vid efter landstigningen förmedlas inga bilder. 

Det jag tar med mig som positivt är ju känslan av att ha hjälpt så många. Samtidigt skulle det faktiskt kunna vara så att alla de som jag har hjälpt kommer att dö ändå nu i vinter, vem vet. 

 

Världen sviker

Det som jag inte visste, och det som inte heller flyktingarna vet när de kommer till Lesbos, är hur fullständigt vidrigt det är i lägren, hur obefintlig organisationen är. Det tar ett antal veckor för de som kommer till Lesbos innan de kan lämna ön. Veckor av förnedring och misär. Alla vill heller inte till Sverige eller Tyskland. Många vill till Ungern eller Serbien eller till andra länder där gränserna är stängda. Då kommer de hamna i samma helvete igen och till och med mötas av våldsamma gränspoliser med vapen.

De flyktingar vi pratade med talade om hur svikna de kände sig av världssamfundet, om hur lite det görs för att lösa konflikten. Hälften av Syriens befolkning har flytt från sina hem. Siffrorna varierar men nästan åtta miljoner är flyktingar inom Syriens gränser och över fyra miljoner syrier har flytt landet.

 

”Jag är omåttligt stolt över att ha fått medverka med dessa fantastiska medmänniskor: Cecilie Hesselberg Løken, Nour Abdal-salam, Simona Bonfiglioli, Sara Övinge, Johannes Rostamo och Audun Sandvik.”

– Ur Magnus facebook-inlägg

 

Kanske är det ändå så att den där kramen, den varma famn, vattenflaskan och proteinkakan var det som räddade livet på många av dem vi hjälpte ur de överfulla båtarna under de stormiga nätterna på Lesbos stränder.

Man måste nog tänka så. Annars blir allt hopplöst!

 

Magnus Franzén

berättade för Jonas Nyberg