Drottningholms Barockensemble 50 år!

Drottningholms Barockensemble fyller 50 år. Det firar man bland annat med en serie konserter på Riddarhuset i Stockholm och med en alldeles sprillans ny jubileumsbok signerad Lars Brolin, som samtidigt passar på att fylla 90 år. Symfoni hälsade på hemma hos Lars för att få veta mer om hur allt började.

 

Våren 1971 fick Lars Brolin en förfrågan från arrangören av Ruinspelet ”Petrus de Dacia” i Visby som ville att Lars skulle medverka i orkestern till den kommande sommarens föreställningar. Det var dock fler musiker som fattades. Lars kontaktade några av kollegorna i Kungliga Hovkapellet som brukade medverka i föreställningarna på Drottningholms Slottsteater. Till Visby fick han med sig Åke Hedlund, viola, Lennart Sköld, cello, Alf Petersén kontrabas och från Kungliga Filharmonikerna Hans-Erik Westberg, violin. 

– Det var inte föreställningar varje dag i Ruinspelet. Vi diskuterade om vi skulle bilda en egen liten barockensemble och försöka få göra konserter i kyrkorna på Gotland, berättar Lars.

 

Satte igång att jobba

Han lånade noter från Musikhistoriska Museet och från Radions barockensemble Musica Holmia som leddes av violinisten Lars Frydén. Den senare kom att betyda mycket för Lars Brolin och blev något av en musikalisk mentor för honom. Lars tog med sig så mycket musik han kunde få med sig tillbaka till Gotland och den nybildade ensemblen satte igång att jobba. Med sig fick de också Lars Härnqvist som cembalist. Han var vid den tiden organist i Visby Domkyrka och var med dem även senare år när de spelade på Gotland.

– Jag ringde runt till kyrkorna och undrade om det fanns intresse för att ensemblen skulle komma och ge konserter. Det gjorde det.

Fina recensioner

I jubileumsboken kan man läsa att den första konserten spelades i Claudelinska Huset i Ljugarn och att tonsättaren Maurice Karkoff var där och skrev en lysande recension i Gotlands Allehanda.

 

Lånade instrument

Den första tiden spelade man på moderna instrument men det skulle ändras ganska snart. Ernst Emsheimer var vid den tiden chef för Musikhistoriska Museet och han och Lars var bekanta. Emsheimer lånade välvilligt ut barockinstrument som fanns i samlingarna. En fin barockkontrabas fanns på Kungliga Operan och ställdes till förfogande. Dessutom fick man låna en barockviola från Radion. Nu var det bara stråkar som fattades.

– Jag åkte ner till Amsterdam där det fanns en fin stråkmakare och beställde barockstråkar till fiolerna, violan och till cellon. Alf Petersén hade redan hittat en stråke till kontrabasen (eller violonen som det korrekta namnet torde vara) som passade fint.

Sedan dess har ensemblens musiker spelat på tidstrogna instrument. Det var långt ifrån vanligt och många ”musikkännare” beklagade sig över detta och sade sig ana att denna ”fluga” snart skulle gå över. Så fel de hade.

 

Namnet godkändes

Namnet Drottningholms Barockensemble uppstod tidigt. För att få det godkänt pratade man med Bertil Bokstedt som var chef för Kungliga Operan (som då hette Kungliga Teatern) och intendent vid Drottningholms Slottsteater. Han tog upp det med Drottningholms Slottsteaters styrelse och namnet godkändes. 

– Det var några som upprördes (här nämner Lars ett par namn som han inte vill ska stå i tidningen) men Drottningholm är ju trots allt en ort och det står var och en fritt att använda namnet så vi behöll det.

 

I Hovkapellet sedan 1964

Lars Brolin anställdes som stämledare i altviolinstämman i Kungliga Hovkapellet redan 1964 och spelade där i mer än trettio år. Han spelade också viola d’amore, ett instrument som förekommer ibland annat baletten Romeo och Julia av Prokofjev. I Drottningholms Barockensemble var det barockfiolen som gällde, i varje fall fram till 1981.

– Nils-Erik Sparf kommer med på 1980-talet. Han fick spela andrafiol, säger han med ett snett leende. 

 

Samma klang

På frågan om han tycker att spelet och klangen har förändrats genom åren, funderar han ett slag och säger:

– Det vete katten om det är någon större skillnad. När jag lyssnar på den första skivan ”Barock” som kom ut i mitten på 70-talet tycker jag att vi har fått till en fantastisk klang. 

 

Bästa cellisten

Det är många namn som har kommit och gått igenom åren. Lars blir särskilt varm i rösten när han nämner Kari Ottesen.

– Hon var en fantastisk barockcellist. När hon spelade tillsamman med Alf Petersén på bas och Anders Öhrwall på cembalo så lät det helt fantastiskt.

 

Strängkaos

Ibland utökades ensemblen till det man kallade den stora gruppen. Haydns Skapelsen och andra större verk spelade man i Berlinerfilharmonikernas stor sal. Lars minns dem som fantastiska konserter i en fantastisk sal. Han minns också ett speciellt tillfälle då e-strängen brast på Kristina Westfelts fiol. Dirigenten hade redan innan konserten sagt om något sådant skulle hända så stoppar han konserten och väntar på att strängbytet blir klart.

– Dirigenten avbröt konserten och jag tog Kristinas fiol för att gå ut och byta strängen. Jag hade lagt strängarna på flygeln utanför salen. Men de hade släckt ner allt ljus därute. Jag bytte sträng och gick tillbaka med den till henne. Jag fick världens applåder av de 2000 i publiken. Kristina kämpade för att stämma upp fiolen och så small det igen. Jag hade tagit fel satt på en a-sträng därute i mörkret!

 

En ny bok?

Det finns en del skojiga anekdoter att läsa i jubileumsboken men de flesta finns antagligen i ensemblens kollektiva minne. På frågan om det kan bli flera böcker framöver tvekar Lars och säger:

– Nisse (Nils-Erik Sparf) tycker att vi borde skriva en bok om alla skandaler. Vi får se hur det blir med det.

 

Jonas Nyberg

 

Resten ha innehållet kan du läsa som pdf här