Mästaren och Margarita

På gränsen mellan Hälsingland och Gästrikland ligger Axmar Bruk med anor från 1600-talet. Här iscensatte Folkteatern Gävleborg Bulgakovs kultförklarade roman Mästaren och Margarita. Föreställningen som spelades för fullsatta hus under juni i år fick strålande kritik på snart sagt alla svenska kultursidor. Musiken skrevs av Görgen Antonsson och spelades av honom och en kvartett med stråkmusiker från Gävle Symfoniorkester.

 

Michail Bulgakov skrev på sin roman Mästaren och Margarita från 1928 fram till sin död 1940. Han hade då stämplats som kontrarevolutionär och uteslutits ur det sovjetiska författarförbundet. Eftersom romanen innehöll svidande kritik mot det totalitära systemet totalförbjöds den under Stalineran. Den publicerade först 1967, då översatt till tyska. Först efter tövädret i Sovjetunionen i slutet på 80-talet kunde den läsas på ryska.

 

I Sverige blev Mästaren och Margarita en riktig kultroman på 1980-talet. Det är en fantastisk historia som blandar teologiska diskussioner med samhällssatir. Här finns djävulen och här finns en rörande kärlekshistoria. Vi får möta Jesus och Pontius Pilatus samt företrädare för den litterära föreningen Massolit och en talande katt. Folkteatern sparar inte på krutet i sin uppsättning utan öser på med full kraft. Fjorton skådespelare och figuranter fyller scenrummet i ett kreativt kaos. Lägg därtill en stråkkvintett som hela tiden är i ”bild” och binder ihop pjäsen i ett musikaliskt flöde. Hela föreställningen är som ett brutalt knytnävsslag och samtidigt som en ljuv smekning. Expressens Gunilla Brodrej var lyrisk i sin recension. ” Det blir en fullkomligt hisnande historia som i sina vackraste ögonblick flyger över Moskva och i sina mest hårresande ögonblick låter blodet spruta.”

 

Stråkmusikerna från Gävle Symfoniorkester, Ingela Hellberg, Ingrid Kytöharju och David Peterson samt frilansviolinisten Alexander Rydberg har samarbetat med Folkteatern och riksspelmannen Görgen Antonsson förut. Då spelade de föreställningen Drömkväde.

– Det här är en spin-off på det och därför fick vi frågan om vi ville vara med, säger David Peterson.

 

Det var inget svårt val att tacka ja.

– För att det är så roligt, säger Ingela Hellberg.

 

På frågan vad det är för sorts musik svävar de på målet en aning. Görgen Antonsson har komponerat den, Karl-Johan Ankarblom orkestrerade och musiken är inte helt lätt att genrebestämma.

– Regissören Natalie Ringler ville inte att det skulle vara folkmusik så det är det alltså inte, säger David Peterson och skrattar.

 

När arbetet med föreställningen kom igång stötte det till problem med schemaläggningen. Skådespelarna arbetar utifrån Teaterförbundets arbetstidsavtal som skiljer sig från Symfs avtal som är anpassat efter hur musikensembler vanligtvis jobbar. Men det löste sig till slut.

– Det blev lite förkortat och vi rensade i schemat. Vi fick också tillgång till en bil så vi slapp att åka ut med den gemensamma bussen tre timmar före repetitionsstart, säger Ingrid Kytöharju.

 

För musikerna från Gävle Symfoniorkester kändes det bra att göra något nytt och att få bryta mönstren från de vanliga konsertproduktionerna i Gävle konserthus.

– Vi har effektpedaler och det är kul att få göra ljud som man inte får göra annars. Det är ju inte så mycket distpedaler i symfoniorkestern, säger David.

 

– Förutom att det är kul blir vi också så väl omhändertagna, framför allt av Ingegerd (Herlitz, producent) och av CC (Constantin Carlestam, inspicient), säger Ingrid och fortsätter:

– Det var ju de som tog tag i schemat och ändrade så att det skulle passa vårt avtal. 

 

Hyttan som de spelar i är kall och fuktig. Luften är källarrå och det surrar av mygg i lokalen. Ensemblen värms upp av infravärme och under podiet finns någon form av apparat som ska jaga bort myggorna. Publiken däremot får vifta undan myggor för hand men kylan glöms snabbt bort när föreställningen drar igång. De tre timmarna försvinner i ett nafs och när pjäsen är över vill applåderna inte ta slut. Folkteatern Gävleborg har verkligen skapat ett allkonstverk av Bulgakovs roman, mycket tack vare den suggestiva och närvarande levande musiken.

 

Jonas Nyberg

 

 

Nationaloperan i Chisinau

Moldaviens nationalopera i Chisinau bär det klingande namnet Teatrul National de Opera si Balet Maria Biesu. År 1957 stod det nya operahuset färdigt och sedan dess har här spelats både opera- och balettföreställningar. Den gigantiska betongbyggnaden tronar vid en av de breda boulevarder som korsar stadens centrum. Att guidas genom den vidsträckta publikfoajén, den enorma salongen och de slitna utrymmena bakom scenen ger känslan av en tidsresa tillbaka till ett svunnet Sovjetunionen. 

 

Moldaviens nationalopera räknas som en av de ledande operainstitutionerna i Östeuropa. Från början fick den, som många andra rysktalande teatrar, namn efter Alexander Pusjkin men en bit in på 2000-talet fick den tillnamnet Maria Biesu efter en av Moldaviens nationalidoler tillika internationell stjärnsopran. Orkestern har ett 90-tal medlemmar. Det finns en stor operakör som när den är fulltalig består av drygt 60 sångare. Lägg därtill sångsolister, ett stort balettkompani, tekniker, kostymörer, sminkörer, dekorverkstäder och all annan bemanning som krävs för att få ett operahus att fungera, så framträder bilden av ett operahus i paritet med de stora i Västeuropa.

 

När Symfoni är på besök förbereds en festival och kör och orkester repeterar för fullt. Orkestern repeterar i en fönsterlös sal och in paus ges det tillfälle att prata med några av musikerna. Olga Vlaicu är förste konsertmästare och har spelat i orkestern i 25 år. På frågan om varför så många stolar är tomma under repetitionerna svarar hon:

– Vi tar aldrig in frilansare för att ersätta folk som är lediga eller sjuka. Det finns inga pengar till det.

 

Olga berättar att lönerna är mycket låga. 200 euro är grundlönen och i princip alla musiker måsta ha kompletterande försörjning. Hon själv jobbar som fiollärare både på konservatoriet och på ett musikgymnasium. Hon är också primarie i en stråkkvartett. Olga har en tillsvidareanställning i orkestern. Det har de äldre musikerna men de som har anställts på senare år ges bara ettårskontrakt.

– Det är en lag som funnits i sex, sju år som reglerar anställningarna inom den statsfinansierade kulturen. Operan får inte anställa på annat än ettårskontrakt, säger hon.

 

Det finns fackförbund i Moldavien men eftersom anställningar och löner bestäms av regeringen är de relativt tandlösa och har mycket låg anslutningsgrad. När lönen inte räcker att leva på känns det inte angeläget att betala medlemsavgift till något som inte gör någon skillnad. I avsaknad av fackföreningar är musikernas möjlighet att påverka sin arbetssituation mycket liten. Istället får man lita till arbetsgivarens välvilja. Olga erkänner att planeringen av musikernas tjänstgöring lämnar en hel del övrigt att önska.

– Det skulle vara en dröm att få veta arbetstiderna i förväg, säger hon. Som det är nu kommer schemat i bästa fall en vecka i förväg men ändringar kan ske från dag till dag.

 

Operaorkestern består nästan uteslutande av moldaviska musiker med undantag för ett fåtal ukrainska musiker. Det är svårt att rekrytera musiker eftersom många av de allra bästa tar chansen att provspela sig till positioner i utländska orkestrar. Just nu saknas det bland annat oboister. 

– De som spelar nu är äldre pensionerade träblåsare, säger Olga.

 

Det ges få möjligheter till extrainkomster som musiker. Det blir enstaka spelningar på bröllop, begravningar och ibland i kyrkor under påsk och jul. Olga Vlaicu har dock återkommande engagemang i World Orchestra for Peace, som grundades av Sir Georg Solti.

– Då får jag betalt. Bra betalt, säger hon och skyndar tillbaka in till repetitionen.

 

I korsalen repeterar operakören under ledning av den karismatiske kormästaren Oleg Konstatinov. Han är fullkomligt sjuder av energi och entusiasm. Det är nästan omöjligt att inte ryckas med och han bjuder genast in mig att sitta in bland männen i kören. Jag avböjer artigt och frågar istället om går bra att fotografera. Självklart, säger han och poserar glatt framför kameran.

 

Oleg Konstatinov gjorde värnplikt som fallskärmsjägare i Röda armén innan han utbildade sig till sångare och så småningom till kormästare, berättar han när han tar emot på sitt kontor efter repetitionen.

– Jag började sjunga i kören redan 1991 men jag började studera först tre år senare, berättar han. Min lärare hade lärts upp av en kormästare från den kejserliga kören i Sankt Petersburg.

 

Redan under operastudierna började han assistera den dåvarande kormästaren och han ledde också en kör från konservatoriet i Chisinau. Långt senare, efter fem år som kormästare i Turkiet, fick han erbjudande om att få tjänsten på nationaloperan. Men då tvekade han.

– Ta aldrig ett jobb från en levande man, sa min lärare. Det blir bara problem.

 

Till slut tog han i varje fall jobbet som kormästare. Vid sidan av repetitionsarbetet lär han upp sina assistenter. Deras roll blir i sin tur att skola in unga sångare. Oleg har insett att de som utbildas på konservatoriet och blir riktigt bra inte vill ha anställning i operakören. De försvinner iväg utomlands. Istället letar han upp talanger på egen hand.

– Jag gav kontrakt till två ungar tenorer som knappt kan läsa noter. De har fina röster och nu får mina assistenter öva notläsning med dem. Och när vi gjorde Nabucco nyligen sjöng de riktigt bra så jag är glad över att ha så professionella assistenter som lyckades få dem att lära sig sina stämmor, berättar han.

 

Kören ska egentligen bestå av 64 sångare men det finns ett tiotal vakanser och Oleg tycker att det räcker till ändå.

–Idag var vi nog bara 45 på repetitionen. En del hade fått ledigt för att de hade andra jobb. Men på föreställningarna måste alla vara där, betonar han.

 

Han försöker hålla lördagar fria från repetitioner eftersom det är då det finns möjlighet att sjunga i kyrkor och få extrainkomster. Sångarna i kören har samma lön som orkestermusikerna och inte heller här tar man in vikarier. Det finns varken sångare eller pengar att tillgå.

 

Operans repertoar är mestadels traditionell. Den konstnärliga ledaren, Nicolae Dohoratu, menar att publiken är konservativ och vill ha de klassiska operorna.

– Vi vill gärna göra mer nyskrivet men det är dyrt och det är svårt att ta betalt för något som publiken inte känner till, säger han.

 

Maestro Dohoratu har dirigerat orkestern i snart 30 år och har varit chefdirigent i över 20. På frågan om vad som är det bästa och det sämsta med Moldaviens Nationella Opera och Balett, svarar han:

– Det bästa är att vi har en opera! Det sämsta är att vi inte har ekonomi till att ha så många premiärer.

 

Det är inte heller så vanligt att man spelar en föreställning under en längre period. Publikunderlaget räcker helt enkelt inte till. Biljettpriserna är mycket låga, i varje fall med svenska mått mätt. En operabiljett kostar mellan 25 och 100 kronor men det är mycket för moldavisk operabesökare. 

 

Nicolae Dohoratu är bekymrad över hur svårt det är att rekrytera nya musiker, speciellt för träblåset och brasset. Att många musiker lämnar landet viftar han dock bort.

– Det gäller för hela Moldavien och det problemet finns inom alla branscher, menar han.

 

Det finns ett musikerfack och en union för kompositörer. Det är dock små och svaga förbund. Utöver ett konstnärligt råd med representanter för orkestern, sångarna och baletten finns ingen möjlighet att påverka för de anställda. Maestro Nicolae konstaterar också krasst:

– Det finns inget inflytande från facket!

 

Jonas Nyberg