Frilansavdelning är Symfs största avdelning med sina 273 medlemmar. Styrelsen består både av gamla ”rävar” som exempelvis ordförande Fredrik Dickfelt, vars krönika kan läsas här i tidningen, och av nya och yngre ledamöter. Frilansstyrelsen är dessutom en helt jämställd styrelse med lika många manliga som kvinnliga ledamöter. Frieda Mossop är violinist och nybliven vice ordförande.
Frieda Mossop är i början på sin musikerkarriär. Hon har gått musikhögskolan i Malmö och efter ett uppehåll tog hon sin master på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Nu frilansar hon med en något så när fast punkt i form av Folkoperan i Stockholm.
– Jag har haft det ganska bra och har haft jobb nästan hela tiden.
Namnet Mossop är välkänt i svenska musikerkretsar. Pappa Glenn är dirigent och mamma Anna spelar violin i Kungliga Hovkapellet. Frieda säger att det kanske inte varit någon direkt nackdel i kontakterna med orkestrar hon har fått spela med. Men i vissa sammanhang hade det nog varit skönare att vara en smula mer anonym.
– Jag har pultat med äldre musiker som har utbrustit: Oh, Frieda! Dig har jag varit med och bytt blöjor på när du var liten.
För ett år sedan valdes hon in i frilansstyrelsen och nu axlar hon rollen som vice ordförande. Hennes fackliga premiär var på Symfs förbundsmöte i maj 2018. Hon tyckte att det var spännande men också lite främmande.
– Det tar lite tid att komma in i det fackliga arbetet. Allt är så formellt. En del är nästan lite tramsigt som ”Kan vi godkänna dagordningen?”. Jag förstår att det måste vara så för att sekreteraren ska kunna skriva ett protokoll och för att man ska kunna diskutera en sak i taget. Min hjärna funkar inte riktigt så utan jag kan säga: Jo, jag kom att tänka på en sak! Då säger de andra: Det pratar vi inte om nu utan det tar vi senare.
Första gången Frieda såg den praktiska nyttan med ett fackligt avtal var när hon gjorde sin första sejour på Folkoperan. Det var La Traviata som skulle sättas upp.
– Då blev det översvämning och hela säsongen ställdes in. Vi blev uppsagda allihop och det åberopades force majeure.
Då såg hon nyttan av att ha påskrivna kontrakt och avtal som skyddade orkesterns musiker. Det slutade med att de fick betalt för två månader av tre efter att Symf hade förhandlat färdigt.
– Det var en bra deal för mig och det var fint att veta att vi var skyddade.
Frieda säger att det är det som är viktigt med fackligt arbete. Att göra skillnad och att försöka göra det bättre för medlemmarna. Arbetet i frilansstyrelsen går också i mycket ut på att bevaka vad som händer ute i orkestrarna. Det kan vara traktamenten som inte betalas ut och dubbla inställelser som musiker inte fått full ersättning för.
– Vi försöker att hålla koll på att frilansare som kommer till en orkester behandlas på ett sjyst sätt. Ofta hamnar de inte riktigt under samma regelverk som de fast anställda.
Även om frilansavdelningen är Symfs största avdelning menar Frieda att det är en så pass liten organisation att det inte finns någon risk att medlemmarnas frågor försvinner. Nu när sommaren närmar sig har man börjat titta närmare på de ställen som kommer att sysselsätta en hel del frilansande musiker.
– Vi har satt i gång med en kartläggning av alla sommaroperor som finns i Sverige. Många av dem har ansträngd ekonomi och vissa arbetar under förutsättningar som arbetsmiljömässigt kan bli problematiska. Det är viktigt att vi syns där. Våra medlemmar ska känna att de har någon att prata med om något känns på tok, osäkert eller dåligt på nåt sätt.
En annan viktig fråga är den kommande avtalsrörelsen. Frilansstyrelsen har gett sig själva i uppdrag att ta fram idéer och förslag som kan stärka och förbättra för frilansarna.
I likhet med andra musiker har Frieda en lång utbildning bakom sig. Hon började redan som 18-åring studera på sin kandidatutbildning i Malmö. Hon tog dessutom en paus från ”Ackis” där hon gick masterutbildningen för att gå Kungliga Filharmonikernas orkesterakademi under 2017.
– Det var en himla bra erfarenhet att sitta i en stor symfoniorkester.
Inom ramen för orkesterakademien fick hon dessutom fler fiollektioner än på musikhögskolan. Bägge violinisterna som gick utbildningen hade tre filharmoniker som turades om att undervisa dem. Utöver lektionerna och orkesterspelet gjorde de sex kammarmusikkonserter.
– Jag vet att det här har diskuterats mycket i Symf och inte minst i frilansstyrelsen. Det är ju självklart att en sådan här verksamhet inte ska vara på bekostnad av en fungerande frilansmarknad. De som går orkesterakademien ska inte ersätta någon frilansare. Vi delade alltid konserterna med en av Filharmonikernas violinister. Jag spelade till exempel programmet före paus och den anställda musikern spelade programmet efter paus. Det är ju så det ska fungera. För mig var det mycket bra och jag tycker det vore synd om den möjligheten skulle försvinna. Om det sköts på rätt sätt är det en riktigt bra utbildning.
I höst ska Frieda Mossop göra provveckor i en svensk orkester. Hennes pojkvän är inte musiker och ingen i hans familj heller. När de fick höra att hon hade vunnit provspelningen utbrast dem: Vad kul du har fått ett jobb!
– Nja, sa jag. Jag kanske har fått ett jobb om ett och ett halvt år. Jag fick förklara att först kommer provveckor, sedan eventuellt provår och först därefter en möjlig anställning.
Jonas Nyberg
Odessa har en speciell plats i den slaviska kulturen och omges med ett romantiskt skimmer. Staden växte från att på sent 1700-tal ha varit en liten sömning fiskeby till att ett par årtionden senare ha blivit en sjudande internationell metropol. Odessa var under 1800-talet Rysslands port till Medelhavet och till handeln med södra Europa och mellanöstern. Stadens gatunamn vittnar om mångfalden som utgör Odessas själ och charm. Här hittar man till exempel den Grekiska gatan, den Judiska och den Italienska. En självklar turistattraktion är den mäktiga trappan ner mot hamnterminalen vid Svarta Havet, den som förekommer i Eisensteins episka stumfilm från 1925, Pansarkryssaren Potemkin. I en annat landmärke, det vackra operahuset, spelas i år den 209:e raka säsongen.
Att promenera omkring i centrala Odessa är som att gå omkring i ett klassiskt konditori. Den låga kolonialbebyggelsen med sina trevåningshus i pastellfärger påminner om söta bakverk. Napoleonbakelsen lär komma härifrån och även om det inte skulle vara fullständigt överensstämmande med sanningen så är man ändå benägen att tro på det. Här möter man historiska personer. Katarina den Stora står staty på sitt torg, Alexander Pusjkin väntar vid gatan som är uppkallad efter honom och Nikolaj Gogol lutar sig ut från huset där han fullbordade sin roman ”Döda själar”. Språket som talas i Odessa är nästan uteslutande ryska trots att ukrainska är, genom alltmer tvingande lagar, det officiella.
Först med elektrisk belysning
Operan utgör ett nav i stadsbilden. Det är den självklara mötesplatsen och alla vägbeskrivningar utgår ifrån den. Den ritades av två arkitekter från Wien och stod färdig år 1887, på samma plats där den tidigare teatern brunnit ner fjorton år tidigare. Operahuset fick redan från början, som första hus i staden, elektrisk belysning. I och kring operan arbetar cirka 700 personer. Här finns en operaorkester med 109 musiker, en operakör med 77 korister, 55 sångsolister och ett balettkompani med över 90 dansare.
Imponerande repertoar
En titt på kalendariet för maj kan få vem som helst att höja på ögonbrynen. Man spelar 22 unika föreställningar. Ingen föreställning spelas alltså mer än en gång under maj månad.
– Vi är en reportoarteater, förklarar Lyudmila Sergeychuk som är chef för dramasektionen.
Hon berättar stolt att den repertoar de håller igång under ett spelår består av ett 30-tal operor och lika många baletter. Till det kommer ungefär 15 konserter utspridda under året. Det är imponerande. Lyudmila berättar med särskild värme om satsningarna på föreställningar för barn.
– Vi vill att alla barn i Odessa ska kunna komma till oss regelbundet. Därför har vi mycket låga biljettpriser på de föreställningarna, säger hon.
Konsertbiljett för fyra kronor
För oss svenskar är det överhuvudtaget billigt i Ukraina. Valutan, hryvnia, har den senaste 10 åren rasat i förhållande till alla västvalutor och i snitt kostar mat och dryck ungefär på en tredjedel jämfört med Sverige. Biljetter till konserter, opera, balett och teater är ofta ännu billigare. Men prissättningen på familjeföreställningar framstår som sensationellt låg. Den allra billigaste biljetten kostar bara lite drygt tre kronor. Även för vuxna.
– Det är en medveten prissättning, säger Lyudmila Sergeychuk. Om priserna är dyrare för vuxna har de inte råd att följa med barnen till våra föreställningar. Barnen kan ju inte gå ensamma och därför har vi valt att göra alla biljetter mycket billiga.
Fyra månaders högsäsong
Biljettpriserna till kvällsföreställningar av opera och balett är milt sagt överkomliga. En dryg hundralapp kostar de allra bästa platserna på första radens fond. Det är svårt att förstå hur så låga biljettpriser kan bidra till finansieringen av operans verksamhet i någon större utsträckning även om lönenivåerna är mycket blygsamma. Lyudmila medger att finansieringen är ett problem men också att det är svårt att fylla salongen, som rymmer 1700 platser, under vintermånaderna. Odessas turistsäsong är lika med högsäsong för operan men den är ganska kort. Bara fyra månader från juni till september.
– Vi får pengar från regeringen för lönekostnaderna. Inte för hela men jag tror vi får 87 procent, säger Lyudmila. Resten får vi dra in via sponsring, biljettförsäljning, företagsevent, visningar och framför allt genom gåvor från operans mecenater.
Ekonomin ett problem
Hon berättar inlevelsefullt och med stor stolthet om hur kostymerna sys upp för varje föreställning. Hon talar animerat om hur delikata broderidetaljer sys med guldtråd och berömmer alla de hantverksskickliga medarbetare som jobbar i operans alla ateljéer. Enligt henne finns ingen motsvarighet till deras yrkeskunnande att finna i landet i övrigt. Det framgår ändå mellan raderna att ekonomin är ett överhängande problem. Det blir inte många urpremiärer under en säsong och inte heller många nytillskott av stora operor och baletter till repertoaren. Men Lyudmila vill hellre prata om det som görs och inte om det som inte görs.
Ett känsligt ämne
Inte heller den konstnärliga personalens situation vad gäller löner och arbetsförhållanden är något som Lyudmila Sergeychuk vill prata om. Det är uppenbarligen ett känsligt ämne. Chefen för Odessas turistinformation tycker inte heller att det finns någon anledning att en svensk journalist ska prata med musiker. Trots tidigare löften om intervjuer med orkesterns musiker blir det inget av med det. Förklaringen är rationell och självklar. Musiker jobbar ju på kvällen och de är inte här nu. Det är inte länge sedan Ukraina och Odessa var en del av ett annat samhällsskick. Det är lätt att glömma det. De flesta personer i ledande ställning i det ukrainska samhället är födda och uppvuxna i Sovjetunionen. Det framgår inte sällan mycket tydligt.
Jonas Nyberg
Wolfgang Undorf är historiker med bland annat en master i musikvetenskap. Han är också körsångare, tonsättare, bleckblåsare och inte minst en ivrig influencer av musik skriven av kvinnor. En förkortad version publicerades i detta nummer. Här kan du ladda ner den kompletta artikeln
