Omslaget: Göteborgs Symfonikers Vokalensemble
Foto: Ola Kjelbye

 

 

Här kan du läsa du några av de artiklar som finns med i Symfoni nr 2 2018. Läs hela numret i pdf-format

 

 

Kulturen som valfråga? 

När det drar ihop sig till riksdagsval så går den politiska debattens vågor högre än under de år då den politiska maktfördelningen inte är lika konkurrensutsatt. Flyktingpolitiken, skatterna, försvaret, skolan, vården, polisen, miljön och bostadsbristen är ämnen som engagerar och polariserar. Än så länge, alltså nu i maj, håller sig debatterna på en hyggligt saklig nivå men det brukar gå över ju närmare valsöndagen i september man kommer. Symfoni har försökt ta reda på vad partierna står när det gäller kulturpolitik och om kulturen i år kan bli en valfråga.

 

Starten för den mer intensiva delen av valrörelsen är den traditionella politikerveckan i Almedalen i Visby på Gotland. Då brukar tonfallet skruvas upp och retoriken skärpas rejält. Det är då partiledarna tittar landsfaderligt eller landsmoderligt ut över den presumtiva väljarskaran och berättar hur oerhört bra livet i Sverige kommer att bli om vi röstar på just dem. Det är vid dessa tal det presenteras vallöften. Det är en speciell sorts löften som politikerna inte alltid väljer att hålla. Det kan vara därför de kallas just vallöften.

För alla oss som tycker att kultur är ett viktigt politikområde kommer årets valrörelse, precis som alla tidigare valrörelser, säkerligen bli en besvikelse. Kultur är något som partiledarna sällan vidrör och om det sker går man sällan på djupet. Under Almedalsveckan 2016 talade partiledarna i sammanlagt 246 minuter. Kulturen upptog 21 sekunder av den tiden. 

 

Kulturpolitiska talespersoner

Men det finns politiker som är genuint intresserade av kulturfrågor. Det är de som är partiernas kulturpolitiska talespersoner. De talar om vad partiet står för och vad deras kulturpolitiska program syftar till. Det är också dessa som svarar på enkäter och ställer upp i debatter.

 

Kulturvalet.se och Timbro

Inför det stundande valet har Symfoni läst partiprogram och letat efter enkäter och intervjuer. Det finns förvånansvärt lite matnyttigt att hitta. Två större sammanställningar hittade vi ändå. Kulturvalet.se är en sammanslutning av Sveriges viktigaste konstnärsorganisationer. De publicerade tidigt i år en partienkät som av naturliga skäl mest handlade om bild- och formkonstens hjärtefrågor. Den andra källan är, möjligen lite förvånande, tankesmedjan Timbro som drivs av arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv. Den har tidigare inte utmärkt sig för att vara överdrivet intresserad av kulturpolitik men under våren genomförde man riktigt intressanta intervjuer med samtliga riksdagspartiers kulturpolitiska talespersoner.

 

Enkäter och intervjuer

Om vi börjar med Kulturvalets enkät så framgår det att alla partier (inklusive F!) är häpnadsväckande eniga om det mesta. Samtliga tycker att kulturområdet ska vara en självklar del av välfärden och samhället ska tillhandahålla en kulturverksamhet av hög kvalitet. Man är också eniga att politiken ska ska besluta om målen och över anslagen men inte lägga sig i det konstnärliga innehållet. Huruvida de kulturpolitiska målen ska förtydligas med att kulturpolitiken ska bidra till ”skäliga ekonomiska och social villkor för konstnärer” har man olika åsikter om. F!, Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna tycker det. Socialdemokraterna tvekar och Miljöpartiet, Centern, Liberalerna och Sverigedemokraterna håller inte med. Här finns ingen samsyn inom blocken vilket förvånar en aning. Med anledning av #metoo ställs frågan om myndigheter och kulturinstitutioner ska få i uppdrag att ta fram åtgärdsplaner för en nollvision mot hot, hat och övergrepp, och mot rasistiska och sexuella trakasserier. Här tvekar Liberalerna eftersom de är osäkra på hur detaljerna för ett sådanta arbete bör regleras och styras. Sverigedemokraterna tycker att det räcker med att återupprätta förtroendet för rättsväsendet. Övriga partier är positiva till tydliga åtgärdsplaner.

 

 

Bild och form på musikens bekostnad

Samverkansmodellen är som bekant den modell som finns för att samordna finansieringen av de flesta av landets kulturinstitutioner. Kommuner och landsting (eller regioner) samverkar med det lokala och regionala kulturlivet för att göra en kulturplan som sen förhandlas med statens kulturråd som står för det nationella perspektivet och delar ut statliga medel. Nu har regeringen bestämt att det också ska satsas på bild och form inom ramen för modellen. Farhågorna från Symfs sida är att pengar till musiken kommer att minska till förmån för nya kulturområden. Därför är frågan om huruvida staten ska tillföra mer pengar mycket relevant för oss. KD, L, MP, V och F! tycker att mer pengar ska tillföras modellen. S, C och M är tveksamma. SD säger nej.

 

Obligatoriskt med musik?

De estetiska ämnena på gymnasiet har i många år fört en tynande tillvaro. Kanske skulle det vara bra att göra minst ett estetiskt ämne obligatoriskt? Här är det röd-gröna blocket totalt positiva. Centern och Moderaterna tvekar medan Liberalerna, Kristdemokraterna svarar med ett samfälligt blankt nej.

 

Ett parti vill lägga ner världskulturmuseet

Timbros intervjuer med partiernas kulturpolitiska talespersoner ger en något mer djuplodande bild av var partierna står. Samtidigt är det slående hur eniga partierna är om vikten av kultur. Vid en noga genomläsning av vad de åtta riksdagspartierna säger är det egentligen bara Sverigedemokraterna som sticker ut, framför allt i synen på kulturarv. Där de andra partierna betraktar kulturarvet i en vid bemärkelse håller Sverigedemokraterna det svenska som det allra viktigaste. Dock framgår inte riktigt vad det egentligen är om man bortser från kyrkomiljöerna som ligger partiet mycket varmt om hjärtat. Sverigedemokraterna är också det enda parti som vill lägga ner Världskulturmuseet i Göteborg.

 

Försiktiga visioner

Socialdemokraterna framstår som mycket försiktiga i sina visioner för framtiden och det är kanske symptomatiskt för ett parti i regeringsställning. Att ha för vidlyftiga visioner kan bli besvärande om de måste förverkligas men de skulle ju också kunna vara ett otillräcklighetsförklarande av den kulturpolitik man just nu genomför ihop med Miljöpartiet.

 

Ingen kanon

Annars är det mest semantik som skiljer de olika partierna från varandra även om det finns nivåskillnader i ambitionerna för vårt framtida kulturliv. Vänsterpartiet vill satsa mest och Sverigedemokraterna minst. Men mellan dessa yttre poler är man överens om det mesta. Inte ens Liberalernas idé om en litteraturkanon finns kvar som en vågdelare. Ingen verkar vilja ha det längre. Utom Sverigedemokraterna som gärna vill ha en sådan förutsatt att den endast innehåller svensk litteratur.

 

Fiender

Intressant är dock hur partierna pekar ut sina ärkefiender i kulturpolitiken. Det enda parti som inte har Sverigedemokraterna som sin huvudmotståndare i kulturpolitiken är Sverigedemokraterna. De i sin tur har miljöpartiet som sin onda nemesis. Egentligen är alla allianspartier motståndare till Miljöpartiet eftersom de har kulturministerposten och alliansen är i opposition. Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna gillar inte vänsterpartiet och Vänsterpartiet gillar inte dem heller, särskilt inte Moderaterna. Centerpartiet tycker inte om Sossarna men inget av de andra partierna verkar ha något otalt med Centerpartiet. Socialdemokraterna gillar inte Moderaterna men alla dessa antipatier verkar mer bygga på gammal vana än på faktiska kulturpolitiska skillnader.

 

Ingen valfråga

Det är som från början var tänk att bli en frätande kulturpolitisk debattartikel där Symfoni skulle klä av de olika partierna med obönhörlig frenesi blev inte inte riktigt så. Till syvende och sist verkar svensk kulturpolitik att bli en behaglig och trevlig promenad, hand i hand, mot samverkan och kärlek över artgränserna. Eller inte. Men vi tror i varje fall att vi svarat på frågan om varför inte kulturen blir en valfråga i år heller.

 

Jonas Nyberg

 

Göteborgs Symfonikers Vokalensemble

 Det är inte varje år det föds en ny professionell tillsvidareanställd musikensemble i Sverige. Det hör också till ovanligheterna att Symf får en ny avdelning. Nu har båda dessa båda saker hänt i Göteborgs Konserthus. Göteborgs Symfonikers Vokalensemble har bildats och Symfs avdelning 21 har startat sin verksamhet. Visserligen i blygsam omfattning - de 12 anställningarna är på 20 procent av en heltid – men ändå!

 

Göteborgs Symfonikers Vokalensemble består av 12 professionella korister. Anledningen till att den startades var för att den skulle höja kvaliteten i Göteborgs Symfoniska kör som är en ideell kör. Johan Nordin är orkesterchef och numera också körchef. Han menar att Göteborgs Symfonikers utveckling till en orkester av mycket hög klass behövde matchas av en konserthuskör med både högre högstanivå och högre lägstanivå.

– Orkestern har varit med om en framgångsutveckling med sina tidigare chefdirigenter Neemi Järvi, Gustavo Dudamel och Kent Nagano. Göteborgs Symfoniska kör med sina ideella förmågor behöver hänga med i den utvecklingen. Därför tog vi beslutet att anställa professionella korister, säger Johan Nordin.

 

Med vokalensemblens koristersom fundament kunde man stimulera och utmana sångarna i den stora kören och komma upp en nivå eller fler. Man ville att kören skulle få ett lyft och att dess attraktionskraft skulle öka så att ännu fler begåvade sångare sökte sig till Göteborgs Symfoniska kör.

– Det var inte självklart att det skulle få den effekten men nu ser vi att det har blivit en tydlig skillnad. Det bekräftar också våra dirigenter, våra solister och våra egna musiker, säger Johan.

 

För att rekryteratill Göteborgs Symfonikers Vokalensemble kallade man till provsjungningar under hösten 2016. Elin Lutecki, Hilkka Ylinärä och Mikael Englund är tre av dem som efter provsjungningar fick anställning i Göteborgs Konserthus. De tillhör de yngre i vokalensemblen och är i slutfasen på sina respektive musikutbildningar. Elin läser till sångpedagog, Hilkka slutför sin master i musikdramatisk gestaltning medan Mikael blir klar med sina operastudier. De går alla på Högskolan för Scen och Musik vid Göteborgs Universitet.

– Efter att jag hade sökt in på programmet såg jag att de sökte korister på 20-procentig anställning . Jag tyckte det var fantastiskt. Det är ju perfekt när man studerar, säger Hilkka Ylinärä som kommer från Helsingfors.

– Jag blir klar i vår och programmet är mycket självständigt. Därför passar det bra ihop med anställningen, säger hon.

 

Anställningen, även om den är ganska liten,blir en grund att stå på men den är inte tillräcklig för att försörja sig på. Mikael Englund inser också att det kan bli svårt och tycker att det är knepigt att få andra sångarjobb. Kanske är det tur att han också är utbildad massör.

– Jag frilansar lite och jobbar ibland med textmaskinen på Göteborgsoperan. I Stockholm hade jag vikariat i Radiokören och i Eric Ericsons Kammarkör, säger han.

 

Elin Lutecki instämmer att det kan vara svårt att få ekonomin att gå ihop med enbart frilansjobb som sångare och att det också avspeglar sig på hur de andra i vokalensemblen försörjer sig vid sidan av anställningen i Konserthuset.

– I ensemblen finns sånglärare, röstmassör, musikpsykolog och en som importerar champagne och håller på med IT, berättar hon.

 Körchefen Johan Nordin är också införstådd med att det kan vara svårt att få livet vid sidan av deltidsanställningen att gå ihop. 

– Det var faktiskt en korist som tackade nej till erbjudandet om anställning eftersom att hon insåg att det skulle vara svårt att ”ära” sin anställning om erbjudanden om andra engagemang skulle dyka upp, säger Johan Nordin.

 

Tillsammans med i Göteborgs Symfoniska körgör vokalensemblen två till tre produktioner per termin. Och utvecklingen går verkligen framåt. Det är stor skillnad nu jämfört med när de startade för ett drygt år sedan.

– Det märks också en positiv skillnad i bemötandet från Göteborgs Symfonikers musiker. De har nog fått en tydligare bild av vad vi gör och de har märkt att kören har utvecklats och blivit bättre, säger Elin Lutecki.

De menar alla att det finns en pedagogisk utmaning i att förmedla till instrumentalisterna vad det innebär att vara professionell korist. Det är lätt att det annars finns kvar en attityd om att alla kan sjunga och att alla kan bli sångare.

– Men vi har faktiskt samma nivå av utbildning som instrumentalisterna och precis som de presterar vi bättre om vi har bra förutsättningar, säger Hilkka.

 

Utöver arbetet med körengör vokalensemblen egna projekt inom ramen för Konserthusets verksamhet. Det har blivit fyra olika hittills. De har även fått uruppföra ett beställningsverk. I januari år framförde de Ulrika Emanuelssons Dans på kraterns rand på en konsert där de jobbade ihop med några av orkesterns instrumentalister. De egna produktionerna är viktiga för vokalensemblen, det tycker inte bara koristerna. Kör- och orkesterchef Johan Nordin är inne på samma linje.

– Det är viktigt att de gör sina egna konserter i Stenhammarssalen och ihop med GSO:s musiker. Det utvecklar dem och stärker deras roll som förebilder, inte bara för den stora kören utan också i barn- och ungdomsverksamheten, säger han.

Arbetstidsplaneringen kommer bli en av uppgifterna som den nya avdelningsstyrelsen för Göteborgs Symfonikers Vokalensemble kommer att få jobba med.

– Det händer att vi har sju timmars sångrepetitioner under en dag, säger Elin Lutecki som är den nybildade avdelningens ordförande.

– Vi kan först ha en egen repetition med vokalensemblen för att sedan repetera med konserthuskören.

 

Hon menar att de som förebilder måsta ta ansvar för sina instrument och visa att det inte går att schemalägga på det viset.

– Rösten ska ju hålla dagen efter också, säger Elin.

 

Självklart kommer löneförhandlingar och arbetsmiljönbli frågor som kommer att sysselsätta de förtroendevalda. Koristlönerna är tyvärr inte i nivå med instrumentalisternas rent allmänt och Göteborgs Konserthus utgör inget undantag från den regeln.

 

Johan Nordin är medveten om att deltidsanställningen är problematisk och på frågan om det på sikt går att utöka anställningen svarar han:

– Vi vill gärna öka tjänstegraden men just nu har vi inte sådana resurser. Men ambitionen finns där.

 

Ett av problemen med koristernas arbetsmiljöutgår ifrån det faktum att Göteborgs Konserthus inte har någon körläktare. Det blir därför riktigt trångt när Göteborgs Symfoniska Kör ska trängas med orkestern på podiet. Körgradänger som byggs upp saknar ryggstöd och det är långt ifrån optimalt.

– Det är viktigt att vi får plats både musikaliskt och rumsligt. Nu sitter vi ofta trångt som packade sillar, vilket påverkar vår möjlighet att både lyssna och sjunga, säger Hilkka Ylinärä.

 

– Ja, det är en verklig utmaning med arbetsmiljön i ett konserthus från 1935. Det var knepigt att få plats med egna skåp till koristerna, erkänner Johan Nordin. 

 

Han tror att det blir svårt att göra stora förändringar på podiet, det kommer alltid att bli en kompromiss. Johan menar ändå att både vokalensemblen och den stora kören har fått en helt annan plats i huset än vad som var fallet tidigare.

– Förr fick kören repetera på podiet i stora salen om den råkade vara ledig. Nu har vi vänt på det och bokar salen för sångrepetitioner varje tisdag hela säsongen, säger han.

 

Nu går den här säsongen mot sitt slutoch bara två produktioner återstår. Det årliga konserten i Slottsskogen på nationaldagen och Side by Side:s festivalkonsert med El Sistema. Och redan nu blickar de tre medlemmarna i vokalenseblen fram emot nästa säsong och framför allt mot tre konserter i december. Då kommer Barbara Hannigan och gör Stravinskys Rucklarens väg med sångsolister, Göteborgs Symfoniker och med Göteborgs Symfonikers Vokalensemble. Det blir grejer det!

 

Jonas Nyberg