Här kan du läsa du några av de artiklar som finns med i Symfoni nr 2 2017
Operabyrån är en fri scenkonstgrupp som på senare år gjort sig ett namn inom den tidiga musiken. De skapar nya operaföreställningar med barockmusik som de letat fram, ofta musik som sällan eller aldrig tidigare hörts i Sverige. Musiker, sångare och dansare deltar dramatiskt i föreställningarna och musiken ska helst spelas utan noter. Violinisten Catalina Langborn och sopranen Christina Larsson Malmberg driver Operabyrån som just har ingått ett flerårigt samarbete med Konserthuset Stockholm.
– Jag och Christina träffades på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm på tidig musik-utbildningen. Vi skulle göra ett masterprojekt tillsammans och ville skapa något som levde kvar efter utbildningen, något som gick att fortsätta med även senare, säger Catalina Langborn när vi ses på ett café på Södermalm en sedvanligt iskall vårdag i april i år.
–Vi ville göra något som lyfte kvinnor och vi ville göra något sceniskt. Då föddes idén om att göra en föreställning.
Lovisa Ulrika
De valde att skapa en föreställning om drottning Lovisa Ulrika, den preussiska prinsessa som kom till Sverige 1744 och som efter en hel del om och men tidigare det året ingått äktenskap med den svenske tronföljaren Adolf Fredrik. Det blev en föreställning om makt och maktlöshet, om kvinnlighet och moderskap.
De letade musik som funnits kring henne. Valet föll på bland annat Carl Philipp Emanuel Bach som förutom kompositör också var Lovisa Ulrikas cembalolärare vid hovet i Preussen och på Johan Helmich Roman som var hovkompositör i Stockholm och som skrev Drottningholmsmusiken till Adolf Fredriks och Lovisa Ulrikas bröllopsfest. Föreställningen skulle vara kammarmusikalisk och Catalina ville att musikerna skulle vara involverade i föreställningen.
– Att experimentera är själva idén med Operabyrån och vi ville ta reda på hur jämställda vi musiker och sångarna kunde vara på scenen. Det blev jättekul! Den föreställningen har vi spelat ett 40-tal gånger.
Ville lyfta fram kvinnor
Susanne Jaresand, som även var en av deras handledare, gjorde koreografi och Rami Jawhari Jansson dansade modern dans. För att kunna genomföra projektet samarbetade de också med DI, det som numera heter Stockholms Dramatiska Högskola. De behövde en kostymtecknare, en maskör och en manusförfattare. De fick napp där på tre personer, nämligen Bente Rolandsdotter, kostymtecknare, Sigrid Herrault, manusförfattare och Hanna Holm, maskör.
– I samband med det växte tanken fram om att lyfta kvinnliga upphovspersoner. Vi började leta barockmusik skriven av kvinnor och idén föddes om att göra en föreställning om Barbara Strozzi som skrev otroligt mycket musik.
Det blev till slut en ny föreställning, Kurtisanen och Kärleken, som var inspirerad av Barbara Strozzi och hennes liv. Hon var född i Venedig 1619 och levde som musiker, kompositör och som kurtisan.
– Där fanns en nutidskoppling kring äktenskap och kvinnligt konstnärskap. Det är viktigt för oss att det finns en relation mellan dåtid och nutid. För även om musiken är flera hundra år gammal vill vi ha en tematik som känns aktuell idag.
Efter Lovisa Ulrika och Kurtisanen och Kärleken blev det ytterligare en föreställning, Ingjutet i mitt hjärta, som hade premiär i januari 2016 och den spelades på turné under en månad, från norr till söder. Regissör var Helena Röhr och det blev även föreställningar i Berlin och Köpenhamn.
– Turnéerna har vi ordnat själva och med hjälp av länsmusikarrangörer. Det har även blivit en hel del skolföreställningar. Det har gått bra eftersom produktionerna är gjorda för att gå på turné och inte heller så utrymmeskrävande.
Ingjutet i mitt hjärta
Föreställningen Ingjutet i mitt hjärta var inspirerad av Antonia Bembo. Hon var kompositör, bördig från Venedig och levde i ett dåligt äktenskap där hon troligtvis blev misshandlad av sin man.
– Det finns brev till hennes advokat kvar där hon försökte få ut skilsmässa men inte fick det. Då rymde hon och lämnade man och barn. Hon tog sig till Paris troligtvis med sin första kärlek, Corbetta, som var en känd lutenist på mitten av 1600-talet. Han tog med sig Antonia till Versailles där de uppträdde för Ludvig XIV. Hon sjöng och han spelade. Solkungen blev helt betagen och gav henne ekonomiskt beskydd så att hon kunde flytta in i Paris teaterkvarter och fortsätta komponera. Vi använde oss av musik av Antonia Bembo, Elisabeth Jacquet de la Guerre och nyskriven musik av Mattias Petersson. Mattias musik blev nutidskopplingen.
Ett detektivarbete
Catalina Langborn berättar att när de letar musik ser de att många kvinnliga kompositörer under barocken var stora och etablerade under sin levnad. Senare har de tyvärr försvunnit ur historiebeskrivningen.
– En del musik finns utgiven i modernare utgåvor men annan musik är det ett rent detektivarbete att få tag i. Antonia Bembos musik fick vi beställa från det franska nationalbiblioteket. Dessa faksimilutgåvor är inte helt lättlästa idag. Det är skrivet i olika klaver och blir väldigt tidskrävande att få dem läs- och spelbara. Vi har tänkt att vi ska kontakta musikvetare för framtida samarbete om utgivning av moderna noter. Men vi har inte kommit dit ännu.
Nunnekonsert
Nu har Operabyrån och Stockholms Konserthus inlett ett flerårigt samarbete. Det samarbetet inleds i Grünewaldsalen 1 februari 2018. Den första föreställningen kommer att bli Ingjutet i mitt hjärta. Operabyrån arbetar med att ta fram ytterligare produktioner men de är inte offentliga ännu. Ett av dem kommer att bli en scenisk konsert med musik skriven av nunnor.
– I början av året beställde vi hem massor av musik som vi har börjat gå igenom, bland annat av Isabella Leonarda som var nunna i klostret i Novara i Italien och skrev massor av musik. Hon komponerade mycket för sång men när hon var 73 år skrev hon ett instrumentalopus med bland annat en fantastisk violinsonat.
– Det finns musik därute som vi vill lyfta fram, både genom våra föreställningar men också genom sceniska konserter som vi tänker göra framöver.
Inga verksamhetsbidrag
Operabyrån arbetar i projektform. Det innebär att de skriver extremt mycket ansökningar. De är helt beroende av projektstöd. De flesta som håller på med barockmusik i Sverige arbetar under likartade ekonomiska förutsättningar. Långsiktiga verksamhetsbidrag är minst sagt ovanliga.
– Jag och Christina har jobbat med att driva Operabyrån sedan 2010 och vi är överens om att vi vill göra det här på halvtid. Vi jobbar ihop flera gånger i veckan med ansökningar och med att ta fram nya idéer. Vi letar musik och får fram noter. Sedan när vi ska göra föreställningar anställer vi de personer vi behöver, så som musiker, manusförfattare, regissör, librettist och koreograf.
Litet medialt utrymme
Catalina har svårt att bedöma om barockmusikens status har förändrats under senare år och om intresset för musiken har ökat.
– Det är det här jag är utbildad för och det är det enda jag jobbar med så för mig är det mitt liv. Problemet med att spela gammal musik och kyrkomusik är att det är svårt att nå fram till journalister och recensenter som ofta vill skriva om nyheter. Tidig musikgenren får inte så mycket medialt utrymme som den förtjänar. Medialt utrymme är viktigt för att människor ska få veta att genren finns. Evenemang som Stockholm Early Music Festival är viktiga för genren och jag tror att det har lett till större mediabevakning och en större tidig musikpublik.
Nyskriven musik
Till föreställningen Ingjutet i mitt hjärta skrev tonsättaren Mattias Petersson ny musik och Emma Broström skrev librettot. Det är inte helt ovanligt att ensembler som spelar tidig musik spelar och beställer nyskriven musik. Det kan tyckas motsägelsefullt men Catalina har tankar om den kopplingen.
– Det kan hänga ihop med att i barockmusiken finns inte allt utskrivet i notbilden. Det finns mycket tolkningsutrymme och en viss frihet. Och detsamma blir det med nyskriven musik. Jag skulle tro att det är det som är kopplingen. Att skapa något nytt. Jag tycker att det är jättehäftigt att kombinera musiken så. Musikstilarna och spelsätten smittar av sig på varandra. Det är väldigt inspirerande!
Ständigt arbete att hitta finansiering
Ungefär två månader om året går åt att skriva ansökningar, tid som de inte får betalt för. Att hitta finansiering är ett ständigt pågående arbete. De söker pengar från Statens musikverk, Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Västra Götalandsregionen och Helge Ax:son Johnsons stiftelse med flera. Ibland kan det ta tid att genomföra projekten.
– Man gör all planering med de inblandade och sen får man skjuta upp allt om inte ansökningarna beviljas. För Kurtisanen och Kärleken sökte vi samma stöd tre gånger. Sista gången fick vi det.
Feministisk värdegrund
Operabyråns verksamhet vilar på en feministisk värdegrund. De väljer regissörer och kostymtecknare som jobbar genusmedvetet och är intresserade av det. Det kan handla om hur man gestaltar människor på scenen, vad man väljer för kostymer och hur man berättar historien.
– Det ska genomsyra ensemblen för vi skapar föreställningarna tillsammans.
Operabyrån på halvtid
Både Christina Larsson Malmberg och Catalina Langborn frilansar mycket, Christina som sångerska och Catalina som barockviolinist i flera ensembler. Arbetet med Operabyrån utgör en ungefärlig halvtid. Ett uttalat önskemål för framtiden är ett verksamhetsbidrag som skulle göra det möjligt att anställa en producent.
– Vi skulle verkligen behöva en person som kan skriva ansökningar och sälja in föreställningar. När vi turnerade i januari 2016 och fick fina recensioner och mycket medial uppmärksamhet fanns ingen tid till att ringa runt och sälja in föreställningen eftersom vi spelade föreställningar hela tiden. Och det var ju precis då vi skulle ha gjort det.
Samproducera mera
På önskelistan för framtiden finns fler samarbeten med länsmusiken och med musikinstitutioner. Eftersom scenkonstproduktioner blir kostsamma med så många upphovspersoner inblandade har de en önskan om att kunna samproducera mer i framtiden. Även om deras föreställningar oftast bara har fyra till sex aktörer på scenen så ska kostnader för bland annat regissör, koreograf, kostymtecknare och librettister täckas.
– Det skulle vara bra om fler institutioner öppnade upp för det fria musiklivet så som tex Konserthuset i Stockholm gör nu. De flesta konserthus och operahus har en liten scen som passar bra för gästande ensembler.
Jonas Nyberg
I Västerås Sinfonietta violastämma spelar musikern Örjan Högberg. Han har levt och lever fortfarande ett musikaliskt dubbelliv. Som klassisk musiker och som rockstjärna. Han har varit en konstnärlig urkraft i Fläskkvartetten sedan den bildades 1983 och han har skrivit musiken till merparten av deras låtar. Nu har han precis släppt sin första soloplatta, Close to Love. Här kommer historien om Örjan och Fläskkvartetten.
Historien om Fläskkvartetten startade första dagen för Örjan Högberg på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1972. Han tittade in ett rum där det satt en massa ungdomar som skulle ropas upp.
– Det fanns bara en person där som jag tyckte kändes lite adekvat. Det var Jonas Lindgren som spelade fiol. Jag satte mig bredvid honom, morsade och det sa bara klick direkt. Jag var 19 år. Vi blev oskiljaktiga.
Efter ett tag träffade de Mattias Helldén som spelade cello och hade börjat senare på terminen. De blev en trio med fiol, viola och cello.
– Vi hade kammarmusik på schemat och vi gick för Otto Kyndel. Han älskade oss men ingen visste riktigt varför. Kanske var det för att vi gav mycket mer än vi faktiskt kunde. När vi spelade Bartóks första stråkkvartett utbrast Otto: ”Inte visste jag att de kunde spela!”.
Åren gick och Örjans kompisar slutade på musikhögskolan en efter en. Han var den ende som gick alla fyra åren. När han gick ut fick han ett vikariat i Radiosymfonikerna och Mattias hade börjat jobba på Birkagårdens folkhögskola.
– Där träffade han Sebastian Öberg som var någon sorts rock & roll-cellist. Efter det mötet började vi spela i Sebastians replokal. Vi jammade helt enkelt. Både jag och Jonas kom ju mer från popen än från den klassiska musiken. Vi började väl utveckla något eget under lite märkliga musikaliska riter.
I slutet på 70-talet träffade Jonas Lindgren sin blivande fru som var dansare och var med i dansgruppen Vindhäxor. Han fick i uppdrag att skriva musik till en föreställning. Det gjorde han och gruppen spelade.
– Det här var ju förspelet till Fläskkvartetten. Då hette vi Drunken Darlings. Det mesta av musiken var noterad med det fanns utrymme för en del improvisation. När föreställningen var slut klev dansarna fram först och fick applåder. När vi sedan reste oss ställde sig publiken, ljublade och skrek. Då började vi förstå att det vi gjorde kanske var nåt att ha ändå.
Örjan minns att de åkte på turné med Vindhäxorna till Köpenhamn och spelade på en festival som hette Festival of fools. De beslöt sig för att gå ut på gatan och spela på hatten.
– Vi spelade kanske bara en fem sex låtar men folk bara slängde pengar över oss. Det var jättehäftigt och vi kände att det här var nog inte vilken skit som helst!
Åren gick och de började ta en del pop-jobb. Vissa rockband hörde av sig och de fick gå in och lägga lite stråk i studio.
– Vi gjorde några sessions med Imperiet och Joakim Thåström. De ville ha ett namn på oss och då myntades namnet Fläskkvartetten. Det var mest ett skämt och syftade på Freskkvartetten samt att Thåström hade sagt ”Fläska på, grabbar!”. Vi gjorde en spelning på ett ställe som hette Söderhallarna och låg på Folkungagatan. Redan på den tiden hade jag hittat på en stänkare, en rockpryl som var lite punkig. Jonas hade några fantastiska ballader som han hade skrivit och vi spelade ett par covers. Det blev ungefär en halvtimmes musik. Efteråt bara skrek folk. Det blev en sån utväxling på det där så man blev helt jävla tokig.
– Vi satte ett andra gig. Sen hittade vi en slagverkare, Johan Söderberg. Han hade gått på musikhögskolan i Göteborg, var otroligt bra och framför allt kreativ. Han spelade med oss i tre, fyra år. Vi började få TV-jobb och spelade i tv-programmet Daily Live med Lill-Marit Bugge och Anna-Lena Brundin. Varje avsnitt spelade vi originalmusik och kompade artister. Jag fick träffa Alice Cooper, Ray Charles och massa andra. Jag hade dessutom lite fria händer och fick göra som jag ville. Jag kommer ihåg att jag kastade mig framför kameran och drog upp en död fisk från brallorna. Jag tyckte det var askul men jag vet inte om det var så uppskattat.
Efter allt det här åkte de på en stor turné med Imperiet. Fläskkvartetten var förband.
– Det var som karriären serverades på en bricka. Vi spelade för tusentals kids. I början var det väl lite jolmigt men vi blev mer och mer ambitiösa. Efter halva turnén spelade vi med en fruktansvärd energi och fick nästan bättre recensioner än Imperiet.
Efter turnerande återvände Örjan tillbaka till Västerås och spelade i orkestern. Han hade började där redan 1978 och det var hans stadiga jobb, om än på halvtid. Det behövdes för han hade familj att försörja.
– Jag hade ju så mycket barn hela tiden. Först fick jag två på 70-talet, sedan två på 80-talet och sedan två på 90-talet. Med samma fru.
Freddie Wadling kom med och sjöng med Fläskkvartetten. Under de cirka 12 år han var med i bilden spelade de mest på rena rockklubbar. Freddie hade redan då en stor publik och de åkte på turné fyra eller fem veckor varje år.
– Vi spelade överallt, på småställen och i konstiga hålor. Sen gjorde vi turnéer i östblocket. Vilka äventyr. Det var misär och underbart!
Örjan får något alldeles varmt i blicken när han tänker tillbaka på den tiden och han är full av historier och anekdoter.
– Vi spelade på ett ställe som drevs av två bögar. De var förföljda och persona non grata i Östtyskland. De drev tappert sin rockklubb. När vi skulle övernatta i deras hem hade de inte lyckats få tag i eldningskol. Temperaturen var nere under 10 grader på natten. Vi låg i ytterkläderna och huttrade.
– Vi spelade på ett ställe som hette Plauen. Vi bodde i ett studentrum. Det var lite kyligt men det fanns stora kakelugnar. Vi skulle elda med några mystiska briketter som man behövde en speciell tändvätska till för att få fyr på dem. Den fanns så klart inte. Då började vi såga ner möbler och slängde in i kakelugnen med påföljden att nästa morgon grät väggarna av fukt. Vi drog i väg fort som fan på morgonen. Det var fantastiska resor.
På ett ställe hade arrangören svårt att betala och det dröjde med pengarna.
– Vi hade då en chaufför som hette Per-Åke Holmgren, en fantastisk kille. Han gick till bilen och hämtade en kofot och bröt upp dörren till kontoret. Då fick vi våra pengar.
Det började gå bra för Fläskkvartetten och de åkte till New York och spelade 1988. De flängde runt, spelade överallt och släppte skivor med jämna mellanrum.
– 1990 fick vi en grammis för plattan Goodbye Sweden i kategorin ”Bästa instrumentalalbum” och tre år senare fick vi en grammis för skivan Flow.
Någonstans där i glappet mellan 80- och 90-talet blev de kontaktade av Mats Ek, koreografen.
– Han hade en polare på La Scala i Milano som var sugen på att få ihop ett projekt med deras balett och Fläskkvartetten. Men det sprack för att hans polare fick sparken. Det dröjde säkert tio år innan Mats Ek återkom till oss. Men jag vet att han använde en del strölåtar av oss i sina baletter under 90-talet.
– Parisoperan beställde en balett, Apartements, av Mats Ek och det var nog runt år 2000. Det blev en pyramidal succé och vi spelade i två perioder. Mellan dessa gjorde vi en produktion med Cullbergbaletten och Mats som hette Fluke. Den spelade vi sen med Nederlands Dans Theater, världens bästa danskompani. Det var så sent som 2010.
Fläskkvartetten har under åren gjort musiken till 19 Wallander-filmer och en hel del annan musik för film och TV. Signaturmelodin till Skavlan är ett exempel. Den har Örjan Högberg skrivit.
– Skavlan ringde och frågade mig vad låten hette och jag hade bara en halv sekund på mig att tänka. Oljerigg, kom det ur mig.
Fläskkvartetten gav ut skivan Voices of Eden ihop med en hel hop av svenska sångare år 2007. Det blev en efterföljande turné och då slutade Jonas Lindgren av olika anledningar. Fläskkvartetten fortsatte att spela, nu på fyra, och det droppade in nya projekt. De spelade på Judiska Teatern i Stockholm, för första gången utan Jonas.
– Vi spelade en halva med musik av Steve Reich och en med egen musik. Chrille (Christian Olsson har sedan länge ersatt Johan Söderberg som slagverkare) spelade förstafiol-stämman på slagverk. Det var ganska repetitiv musik och det funkade på något märkligt sätt. Det var ingen som riktigt fattade hur det där gick till.
Det var ungefär då, kring 2009, som de började få fler filmjobb, bland annat med Wallander-filmerna.
– Det innebar ju en viss förhöjd ekonomisk status, kan man säga.
När Jonas slutade förlorade Örjan sin bästa spelpolare.
– Det var han och jag som verkligen musicerade och de andra i bandet hade egentligen ingen lust att bedriva en konsertverksamhet, vilket jag tyckte var stinkande tråkigt.
I det vakuum som uppstod väcktes tanken på att spela in en egen skiva, en soloplatta.
– Jag hade skaffat mig inspelningsutrustning och en massa teknisk utrustning. Jag började göra beats och spela in bakgrunder som jag använde när jag spelade ute. Jag tycker att det är rätt trist att spela ensam . Samtidigt kändes det som slöseri att inte använda mig av allt material som jag hade samlat på mig under åren och av det som hela tiden tillkom.
– Jag hittade en kille, Martin Gustavsson, som är kompis till en av mina döttrar. Han är en techno-kille egentligen men som är lite egen och jobbar som datakonsult. Han är bra på att mastra inspelningar. Det betyder att han kan ställa in alla värden och alla nivåer på inspelningarna. Det gjorde han åt mig och han lade upp låtarna till försäljning på cdbaby, som är en digital skivaffär, kan man säga. Man skulle ha kunnat förutsäga att det var slutet på någonting men det kanske är början på något annat. Jag känner mig ganska hoppfull.
Örjan har skrivit extremt mycket musik under åren. Mängder av låtar till Fläskkvartettens skivor, massor av filmmusik, en uppsjö av tv-serier och till andra artister. Men han är ingen textförfattare.
– Nej, texter har jag inte gett mig på. Jag har en enorm respekt för de som gör det. Jag är mer intresserad av musiken. På skivan Voices of Eden fanns det väl 11 låtar och jag gjorde musiken till åtta av dem. Folk har gått loss på min musik och skrivit texter till den.
Thåström skrev text till en låt med titeln T.K.K. till den skivan. Betydelsen av titeln är höljd i dunkel. Han hade skrivit den till någon person som han har varit tillsammans med.
– Den är så magstark och han skändar den här människan totalt. Det är nog bara Fläskkvartetten som kan kosta på sig att ge ut något sådant. Ingen annan skulle våga sig på det.
Av alla de artister som Fläskkvartetten har spelat med har Örjan massor av favoriter, men han nämner en med särskild värme, nämligen Anna Ternheim.
– Hon är en grym tjej. Hon är så begåvad och skriver så fina texter. Jag önskar att man kunde få göra mer musik med henne.
Under alla år har Örjan Högberg regelbundet återvänt till Sinfoniettan och Västerås, inte bara i rollen som orkestermusiker.
– När jag började i Västerås var det (precis som nu) halvtidstjänster. Då fick jag ha fiolelever för att klara livhanken här. Jag har ju ingen pedagogexamen menjag fick börja med elever som ingen annan ville ha. Jag fick många att sluta. Jag bad dem göra en lista på saker som de var intresserade och då hamnade fiolen långt ner. Jag sa: ”Hurrudu, du kanske ska sluta spela fiol?” Men de var så glada och jag fick presenter. Det var toppen!
Det gick bra för Örjan i Västerås musikskola. Man kan ana att han av många ansågs som en främmande fågel. Han berättar att han brukade sitta och spela bongotrumma när de spelade Mozart. Klart innovativt.
– Men tiden fick jag bara bättre och bättre elever. Jag hade Anders Öberg som spelar kontrabas i Hovkapellet och Tony Bauer som lirar viola i Radiosymfonikerna. Jag hade Susanne Magnusson, nu i Uppsala Kammarsolister och Linn Elvkull som spelar i Örebro. De är bättre än mig, hela bunten!
I Västerås Sinfonietta var han stämledare i violastämman under många år. Han lämnade dock den positionen för ungefär åtta år sedan.
– Jag var borta rätt mycket och vi hade en hopplös konstruktion eftersom den musiker som var alternerande stämledare inte vill hoppa upp. När jag skulle vara ledig och spela med Fläsket var de alltid tvungna att ta in en vikarierande stämledare. Då frågade de mig om jag kunde stiga åt sidan. Då hade jag suttit på den positionen i 30 år och jag tyckte det var helt ok att flytta på mig. Det är en drömposition att sitta på andrastolen. Man har inget slutansvar men man kan ändå sitta där och drilla och spela ut. Det är underbart att spela i orkester.
Efter att Sebastian Öberg härom året uteslöts ur Fläskkvartetten pågår en rättsprocess. Öberg lämnade i november förra året genom en advokatfirma in en stämningsansökan till Patent- och marknadsdomstolen vid Stockholms tingsrätt. Det handlar om rätten att använda namnet Fläskkvartetten.
– Det är helt sinnessjukt. Det kostar hur mycket pengar som helst att betala advokater och domstol. Vanliga killar har väl inte råd med sånt här? Men förhoppningsvis ska det lösa sig på något sätt.
Fläskkvartetten har aldrig varit en kvartett eftersom sättningen varit violin, viola, två celli och en trummis. Christer Olsson, slagverkaren, är också gitarrist så nu blir sättningen viola, cello och gitarr.
– Det låter tråkigt men det är det inte. Det är jävligt roligt!
Jonas Nyberg
