Den siste militärmusikeleven!

Klarinettisten och saxofonisten Lars Sehlstedt har varit blåsmusiken trogen i 50 år. Han är sannolikt den siste militärmusikeleven som fortfarande är tjänst. Redan 1968 placerades han i Musikkåren vid I 4 i Linköping och har varit med om alla omorganisa-tioner och förändringar som genom åren har lett fram till dagens Östgöta Blåsarsymfoniker.

 

Lars Sehlstedt föddes i Vännäs i Västerbotten 1952. Pappan var då militärmusiker på I 20 i Umeå men han fick jobb som musikledare i Hallstahammar och familjen flyttade dit när Lars var två år.

– Jag hade pappa som lärare när jag började spela klarinett. Han hade militärmusikdirektörsexamen och spelade själv klarinett men också basun, cello och piano. 

 

Lars började spela i skolmusikkåren men sedan flyttade familjen igen. Den här gången till Oxelösund.

– Pappa blev headhuntad av disponenten vid järnverket där för att leda musikkåren där. Han fick också ha hand om manskören, den blandade kören och orkesterföreningen, ja allt musikaliskt utom kommunala musikskolan och järnverket betalade hans lön.

 

Då var Lars 13 år och han började spela i musikkåren. Våren 1968 när han gick i nian och det var dags att söka högre utbildningar sökte han in till militärmusikutbildningen.  

– Provspelningarna var i Stockholm, i Ulvsunda. De gamla dirkarna, som vi kallade musikdirektörerna för, satt där på led. Le, sa dom. De vill se tänderna för att kolla om man passade för att spela klarinett. De som de inte tyckte passade sa de åt att spela fagott eller nåt annat instrument.

 

När provspelningen var avklarad skulle det göras ett teoretiskt prov och efter var det dags för mönstring med skrivprov, psykologtest och läkarundersökning. Lars minns att de var ett 80-tal sökande och att 45 unga killar antogs.

– Då bodde i logement på i Frösunda, på Ing 1. Det var 1968 och det var studentrevolter och kravaller i Stockholm. Alla poliser som var inkallade bodde också där. Jag kommer ihåg hur alla polisbilarna stod parkerade utanför på rad. Det var ett speciellt år och lite magiskt på något sätt.

 

Sedan började militärmusikerutbildningen första juli det året. Det började med en militär grundutbildning som var förlagd till Falun och den varade i två månader. 

– Under dessa månader fick lära oss skjuta, lyda och marschera i takt. Det var nog ganska normala förhållanden. Det var inga befäl som skrek och gormade. Vi hade det bra.

 

Lars hade sökt och blivit antagen till Musikkåren på I 4 i Linköping och efter grundutbildningen flyttade han dit. Han fick sitta in som tredje klarinett och han fick en lärare.

– Den som satt närmast mig var en gammal soloklarinettist. Han var otroligt teknisk och rörde minimalt på fingrarna. Sten hette han och han satt blickstilla med klarinetten fastklämd mellan knäna. Jag satt bredvid och vid något tillfälle spelade jag ett H istället för ett B. Då släppte han greppet om klarinetten, frigjorde ett ben och sparkade mig på smalbenet. DET STÅR B, väste han. Det var nog enda gången som jag blev utsatt för något som ens var i närheten av pennalism.

 

Det första värnpliktsåret avslutades med ytterligare två månaders militärutbildning. Den här gången i Karlstad. När den var avslutad fick Lars korprals grad och en formell anställning som musikaspirant. Året var 1969 och för första gången i livet fick han lön.

– Jag är till 99 procent säker på att jag är den sista militärmusikeleven som fortfarande är i tjänst. Det fanns visserligen en kull till som började 1969 men mig veterligen är det ingen av dem som fortfarande är kvar i anställning. Året därpå, 1970, var det anställningsstopp inför omställningen till regionmusik och därmed fanns inte längre någon militärmusikutbildning i Sverige. 

 

Lars fick gå flera militära utbildningar ett par år efter att han blivit furir.

– 1974 sökte jag till Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Men min fru var då sjuk och jag fick dispens och sköt upp starten ett år och började först året därpå.

 

Utbildningen på musikhögskolan varade i två år. Den ingick i militärmusikutbildningen och motsvarade en underofficersskola. Han och hans medstudenter fick lön, mat och husrum. Första året bodde dem återigen i Frösunda men logementen där skulle rivas.

– Vi fick fixa studentrum. Då fick vi dessutom fullt traktamente. Jag hade mer i traktamente än jag hade i lön. Så bra ställt har jag nog aldrig haft det!

Han hade möjlighet att välja slagverk som biinstrument på Musikhögskolan. Alla militärmusikelever skulle kunna spela trumma. Lars berättar att han direkt efter att han hade börjat utbildningen 1968 skickade regementet honom signalhorn, jägarhorn och trumma. Det skulle alla kunna spela på. Senare hade han också börjat spela pukor.

– Ett tag gick jag och tog puklektioner för Rainer Kuisma, legendarisk slagverkare i Norrköpings Symfoniorkester.

 

Men han valde till slut saxofon istället. Han var faktiskt en av de första som fick ha saxofon som biintrument på Kungliga Musikhögskolan. 

– Regeln var att man skulle ha ett stråkinstrument och piano. Saxofon ansågs inte riktigt rumsrent och det fanns ingen jazzutbildning ännu. Men jag fick spela altsax som en av de första eleverna på skolan.

 

När utbildningen var klar undersökte försvaret var det fanns vakanser. Lars skulle ha kommit till Östersund om det inte hade varit för vissa speciella omständigheter. Han var gift, hade en son och ytterligare ett barn var på väg. 

–Eftersom min fru då var mycket sjuk så hjälpte min chef i Linköping mig att söka dispens. Jag slapp Östersund och fick vara kvar på musikkåren i Linköping.

 

Och i Linköping har han varit i 50 år. Först på I 4 men efter omvandlingen till regionmusik i början på 70-talet flyttade man så småningom ut från kasernområdet. Regionmusiken i Sverige var då uppdelat på 22 musikavdelningar. Musikkårerna stod fortfarande till försvarsmaktens förfogande och det var inte alltid helt oproblematiskt.

– Ungefär 40 procent av vår tjänstgöring utnyttjade försvaret. De hade mycket lång framförhållning och det var svårt att hitta bra datum för våra egna konserter. De hade försvaret redan bokat in.

 

1987 flyttade orkestern in i sina nuvarande lokaler i Linköping Konsert och Kongress, som det heter nu och året därpå kom nästa stora reform. Då försvann regionmusiken och verksamheterna övergick i nybildade länsmusikstiftelser. I och med det försvann undan för undan kopplingen till försvarsmakten.

– Vi gick högvakten i Stockholm fram till 1997. Nu gör vi inga militärjobb längre men en gång om året har vi uniform på oss. Då gör vi en garnisonskonsert efter gammal militär tradition.

 

Det var under många år svårt att få publik till deras konserter i det nya konserthuset. Lars tror att förklaringen ligger i att det byggdes som Folkets hus. Anknytningen till arbetarrörelsen gjorde att det ”blå” folket inte satte sin fot här.

– Och vilka är det som ofta går på konserter?

Lars menar att det är tack vare Linköpings jazzfestival som huset populariserades. Och kanske hjälpte även namnbytet till Konsert och Kongress till. Jazzfestivalen utspelades sig under en dag med 8 scener i huset och drog massor av folk. Festivalen lades ner för några år sedan efter 25 års verksamhet.

 

Orkesterspelet i musikkåren som numera heter Östgöta Blåsarsymfoniker kompletterades tidigt med spel i Östgötabandet. Det framgår tydligt att det bandet ligger Lars Sehlstedt mycket varmt om hjärtat.

– Östgötabandet startade 1970. Jag är den enda som är kvar sedan dess. Vi har utvecklats hela tiden och det har självklart Blåsarsymfonikerna med. Jag tycker att orkestern har varit fantastiskt och jag har fått uppleva en utveckling och förändring som har varit enorm. Men på något sätt är det Östgötabandet som har varit roligast.

 

Mindre roligt i Lars Sehlstedts liv var en bypassoperation som det tog lång tid att komma tillbaka i form efter. Han fick rosfeber som höll på att kosta honom ena benet. I somras cyklade han omkull och slog i huvudet riktigt illa. Han minns inget av själva olyckan men har ett minne som han själv tycker är lite komiskt, mitt i eländet.

– Jag vaknade till i ambulansen och en sköterska baddar mitt huvud med en kompress. Hon håller upp den och visar hur blodigt den är. Oj då, säger jag. Oj då, säger hon och tillägger: Du har råkat ut för en cykelolycka. Jag svarar: Nej, det kan inte ha varit jag. Det måste ha varit någon annan!

 

Han tog sig tillbaka även efter den motgången, även om det tog tid och mycket kraft. Han medger att han aldrig varit någon träningsnarkoman. Men envis, det är han.

– Om du frågar någon så kommer de säga: Selan, han övar aldrig! Men jag har klarat mig i alla år för att jag spelar så mycket. Vi satt ju på ”Frimis” (Frimurarhotellet) i 16 år och spelade varje torsdag. 

 

På fritiden har han spelat med en hel radda andra grupper som SAAB musikkår, Bergstens 9, Wåhlins Storband och säkert många fler. Och det kommer han att fortsätta med. Musiken kommer alltid finnas i Lars Sehlstedts liv, även efter pensioneringen. Vad är det då han kommer att sakna mest när han loggar ut den sista januari i år?

–– Det är att gå till jobbet och träffa kollegorna. Men jag kommer att gå hit på morgonen ändå och ta en fika. Hemma är det ju tomt för frugan är på jobbet. 

 

Lars har ett stort teknikintresse. Han har spelat in orkesterns konserter, vilket han kommer att fortsätta med och han har haft hand om datorerna på Östgötamusiken i alla år. Många har frågat honom om varför han inte skaffade sig ett datajobb istället för att harva på som dåligt betald musiker.

– Visst skulle det ha varit bra att tjäna mer pengar. Men då skulle jag hamnat i något mycket mer stressigt, med deadlines och med andra som skulle bestämma över mig. Och spela skulle jag ju ha fortsatt med ändå. 

 

– På mitt jobb får jag spela musik. Jag får hålla på med ljud och inspelningar. Jag får hålla på med data på mina villkor. Ok, det kanske inte är världens bäst betalda jobb. Dessutom har jag friheten att kunna påverka mitt jobb. Det skulle jag aldrig ha fått på ett annat jobb. De sakerna är mycket mer värda än om jag skulle tjäna några tusen kronor mer i månaden.

 

Jonas Nyberg

 

 

Resten av innehållet i tidningen hittar du här