Här är några av de artiklar som finns med i Symfoni nr 1 2017

 

 

 

Musica Vitae mot ljusa tider

Växjöorkestern Musica Vitae går mot en ny vår. Med Malin Broman som konstnärlig ledare formligen spritter det av energi och spelglädje när Sveriges enda heltidsanställda stråkorkester tar plats på scenen. Under våren 2017 genomför man en mängd spännande samarbeten och konserterar med en imponerande skara solister med slagverksikonen Evelyn Glennie som självklart dragplåster.

 

Musica Vitae spelar de allra flesta av sina konserter i södra Sverige. Det är naturligt eftersom de är en del av Musik i Syd. I början på februari gjorde de en fyra konserter lång (eller kort) turné som avslutades i Lund på Skissernas museum. Malin Broman, orkesterns konstnärliga ledare sedan ett och ett halvt år, axlade rollen som dirigent, konsertmästare och solist i en knökfull konsertsal. Man hade också med sig den walesiska sopranen Ruby Hughes. Med publiken nästan i knät spelade de den första delen av konserten sittande men efter paus togs stolarna bort och musikerna spelade stående. Det senare har blivit något av ett signum för Malin Bromans sätt att jobba med musik.

– Man vaknar till när man står upp, säger Erika Sävström Engman som spelar violin i orkestern.

 

Det har blivit fantastiskt bra

Hon tycker att Broman har gett Musica Vitae en nytändning och något av ett uppvaknande. Det går inte att ta miste på hennes entusiasm för deras konstnärliga ledare.

– Jag tror att alla uppskattar henne. Vi får struktur och nya visioner för framtiden och Malin lockar fram det bästa hos alla oss. Jag tycker att man kan märka det på publiken också. Folk som har gått på våra konserter under flera år tycker att det har blivit fantastiskt bra, säger hon.

 

Malin Broman gör den här säsongen åtta veckor med orkestern. Men hennes närvaro ger avtryck på mycket av verksamheten. Hon kommer med programförslag och tar gärna emot idéer och önskningar från musikerna.

 

Ett stort kontaktnät

En annan faktor som har bidragit till orkesterns positiva utveckling är den nya orkesterchefen Susanne Rydén som nu är inne på sin andra säsong. Susanne är operasångerska med rötterna både i Småland och den tidiga musiken. Hon är vid sidan av arbetet i Musica Vitae också Kungliga Musikaliska akademiens preses. Erika menar att både Broman och Rydén inte bara står för visioner och programidéer utan också bidrar med ett stort kontaktnät av musiker och tonsättare som Musica Vitae får samarbeta med.

 

Kommunen positiv

Den positiva utvecklingen för Musica Vitae står i skarp kontrast mot  grannorkestern Camerata Nordica i Oskarshamn som nu går mot en milt sagt osäker framtid. Där är pengarna slut och hela vårsäsongen är inställd. I Växjö verkar utvecklingen gå åt ett helt annat håll.

– Vi är inte oroliga, tvärtom! Det pratas om ett nytt hus till oss. Kommunen är mycket positiv till det. Vårt hus har blivit alldeles för litet, säger Erika.

 

Musica Vitae håller till i Utvandrarnas Hus i Växjö. Atriumsalen där, som man har som hemmascen, är ingen optimal konsertsal. I stan finns ett konserthus men den salen är i gengäld allt för stor.

– Det behövs något mitt i mellan. En sal med 400 platser vore perfekt, menar Erika.

 

Det är ett önskemål som Susanne Rydén instämmer i.

– Vi behöver en egen konsertsal nu. Våra nuvarande lokaler är inte ändamålsenliga. Akustiken är inte anpassad för vår musik. Dessutom får inte vår publik plats längre, säger hon.

 

Det finns ett kommunalt beslut att bygga ett nytt hem åt Musica Vitae och enligt Susanne så handlar det nu om att omsätta politisk vilja till faktisk handling.

– Man förstår problemet och vi har ett fint stöd både kommunalt och regionalt. Och vi är inte hotade i vår existens. Vi har stort förtroende för Musik i Syd!

 

Högst upp på Musica Vitaes önskelista står ett eget hus med en akustik som bär musiken istället för att jobba emot den och en sal som inte ständigt måste möbleras om och ställas iordning efter att ha används av andra. Det behövs också ett utrymme där hela orkestern och personalen kan umgås.

– Och gärna med dagsljus, säger Susanne Rydén.

 

Gett orkestern ett tydligare ansikte

På frågan om vad hon har tillfört under de snart två år som hon varit chef för orkestern blir svaret att hon tror att hon har gett orkestern ett tydligare ansikte.

– Jag är bra på kommunikation. Om ingen vet hur bra vi är spelar det ingen roll. Jag jobbar mycket med att finna nya former att nå publiken. Jag skapar kontaktytor mot politiker och media. Vi ska synas och märkas. Vi vill att alla här ska känna att vi är deras orkester.

 

Ett led i den strategin har varit att öppna verksamheten. Man har etablerat samarbeten med Linnéuniversitetet och med kommunala musikskolan. I maj bjuder man in kompositionsstudenter från musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

– Det kommer två studenter från varje högskola. De är med oss en hel vecka och är med när Michael Bartosch studerar in deras stycken med oss. Det är spännande. Det är ju de som är framtidens kompositörer, säger Erika Sävström Engman.

 

Det är självklart viktigt att få synas och höras utanför Kronoberg och Skåne. I höstas åkte man till Schweiz och spelade. Det var ett utbyte med Camerata Zürich som precis har gästat Sverige.

– Publikreaktionerna var fantastiska. Jag har själv bott i Schweiz och vet att det inte är självklart att man får ett sådant varmt och hjärtligt mottagande, säger Susanne.

 

Det konstnärliga innehållet möjliggör

Ett konkret resultat av trippen till Schweiz blev en inbjudan till en festival i Thun nästa sommar. Susanne arbetar också för en turné till Japan. Där gäller det att hitta extern finansiering och hon tycker att det ser lovande ut. Närmare i tiden hägrar en konsert inom ramen för Östersjöfestivalen som Musica Vitae är återinbjuden till.

 

Viktigast av allt är att kommunicera det konstnärliga innehållet i det som Musica Vitae gör. Malin Broman och Susanne Rydén samarbetar för att bygga program som långsiktigt möter orkesterns behov och utvecklingspotential.

– Vi spelar mycket nyskriven musik och målet är att ha kvinnliga tonsättare i varje program. Vi arbetar med koncept där programsammansättningen har ett konstnärligt syfte. Det är det konstnärliga innehållet som möjliggör allt det andra, säger hon. 

 

Jonas Nyberg

 

 

Malin Broman i fokus

För den breda konsertpubliken är violinisten Malin Broman kanske mest känd som en av medlemmarna i Kungsbackatrion. Trion bildades för 20 år sedan och de två andra musikerna är maken Simon Crawford-Phillips, piano och Jesper Svedberg, cello. Malin är också konsertmästare i Radiosymfonikerna och konstnärlig ledare för Musica Vitae. Lägg till detta en tjänst som violalärare vid Edsbergs Slott (som är en del av Kungliga Musikhögskolan) så börjar man ana att det här är en musiker med en tillsynes outsinlig energi.

 

Malin har tid för en pratstund en tidig februarimorgon på Wayne’s Coffee i Stockholms Konserthus. Senare på förmiddagen ska hon repetera med Stockholm Syndrome Ensemble. Dagen efter blir det konsert i Grünewaldsalen med programmet From Russia With Love, en kammarmusikalisk föreställning med texter, videoprojektioner och massor av rysk musik. Efter pausen är programmet mer avspänt med häng i vodkabar och mer musik.

Det låter som en multimediaföreställning. Var inte det populärt på 80-talet?

– I så fall har det gått runt ett helt varv. Det har blivit jättepopulärt igen, säger Malin.

 

Sedan 2008 har Malin arbetat som konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester men det var kammarmusiken som var hennes startpunkt. Efter studier på konservatoriet i Köpenhamn hamnade hon i London och Guildhall School of Music and Drama. I London träffade hon SimonCrawford-Phillips och Jesper Svedberg. Det blev sammanlagt tio år på högskolor. Hon måste känna sig välutbildad vid det här laget.

– Ja, kanske det. Men jag har ingen gymnasiekompetens, säger hon med ett skratt.

 

Sedan ett och ett halvt år är Malin konstnärlig ledare för Musica Vitae och är därmed inne på sin andra säsong.

– Det känns fint. Vi har fått ett gemensamt språk och det gör processen så mycket snabbare. Nu kan jag bara säga något litet och sedan fungerar allt igen.

 

– När man börjar jobba med en ensemble så har man ingen aning om hur musikerna är. Men jag älskar att experimentera och jag älskar att lösa gåtor. Varför är inte det här tillsammans? Hur ska vi göra för att få det att sitta ihop?

 

Hon menar att det finns en del tråkiga attityder i den klassiska musikens värld. Många musiker stänger igen sig med argumentet ”Jag kan det här. Jag är professionell”.

– En del är rädda för att någon ska komma och säga någonting som skulle innebära att jag som musiker inte är perfekt. Men vi måste fortsätta att lära oss saker hela tiden.

 

Malin tror att den där stela attityden är på väg att försvinna och att musiker är mer nyfikna och mer mottagliga för nya idéer nu än tidigare.

– Det är viktigt att komma ihåg att det finns många olika sätt att uppnå ett fantastiskt resultat. I Musica Vitae känner jag att jag kan vara mig själv. Det finns något positivt att bara vara kontrakterad för en begränsad tid. Där kan de säga ”Tack, Malin. Det var fint men nu räcker det”. Jag gör det jag vill göra och sen får vi se, helt enkelt.

 

Just nu planerar de säsongen 2019-2020 och Malin uppskattar den processen och samarbetet med Musica Vitaes orkesterchef Susanne Rydén som har massor av kontakter och roliga idéer.

– Jag får ha åsikter om hela programsättningen men i stort så kör jag mina projekt och låter dem planera sin säsong.

 

Malin gör också en del workshops och hon jobbar då gärna med rörelser. Ett exempel är att när hon leder sina stråkmusiker vill hon gärna ha dem stående. Hon menar att det medför en högre energinivå och att klangen blir större.

– Generellt utgår jag ifrån ergonomi. Min gamla fiollärare, Lisbeth Vicchi i Göteborg, jobbade mycket med det. Det är inget konstigt egentligen. Idrottsmän jobbar ständigt med att analysera vilka muskler som gör vad och vad som är det mest effektiva sättet att använda sin kropp.En anledning är att man inte ska få ont när man belastar sin kropp.

 

– Det handlar också om hur man kan använda sin kropp för att det ska låta bättre. Kanske spelar jag lite bättre om jag ändra vinkeln på handen. Om vi ska få en större klang så måste vi tänka på hur vi håller våra instrument och vad vi gör med våra kroppar.

 

– Ett tredje användningsområde är att man blir friare att kommunicera. Som konsertmästare är jag ju mest av allt en rörelse. Många i orkestern hör mig inte utan ser mig bara.

Malin berättar om en workshop som hon gjorde med i Radioorkestern. De spelade Mahlers femma utan dirigent. I en sats vände sig stråket om och spelade mot träblåset och brasset.

– I en annan satte vi brassmusiker bredvid oss i första- och andrafiol. Vi stråkmusiker är väldigt fysiska medan brassmusiker använder mycket mindre rörelser men är ändå
helt ihop.

 

Till slut fick alla byta platser. Själv satte hon sig långt bak i träblåset. En basist satt på hennes plats och ledde.

– Det var jättekul. Det handlar om att få förståelse. Hur skulle jag reagera om jag hade paus i 15 minuter och sen spela nåt riktigt svårt? Hur är det att sitta så långt borta att man inte hör dirigenten?

 

Radiosymfonikerna hade precis spelat Mahler-femman så de hade en gemensam känsla för den.

– Det var häftigt att veta att vi kunde göra den utan dirigent. Det var bra för självförtroendet. Sen var det bra att få förståelse för hur det är att sitta långt bak i orkestern där ljudet studsar från väggarna och ljudbilden är helt annorlunda. Det är lätt att säga att man ska gå efter pinnen när man sitter precis under den.

 

Hon berättar att hon spelade ett solo ihop med en flöjtist och förutsättningen var att hon inte kunde höra flöjten.

– Jag hade ingen aning om jag låg rätt men det var bara att köra på. Jag insåg att det där är en brassmusikers vardag och jag fick en helt ny respekt för hur bra de gör det under så svåra förutsättningar.

 

Malin undervisar i violaspel på Edsberg och Musica Vitaes konsert på Skissernas Museum i Lund inleddes med första satsen ur Rebecka Clarks Violasonat med henne som solist.

– Under en lång period spelade jag all min triorepertoar på violan. Jag var så trött på soundet från fiolen. Om jag spelar allting på viola så känns allt så mycket lättare när jag sedan spelar det på fiolen. Så jag övade in allt med samma grepp fast en kvint lägre i tonhöjd.

 

Malin Broman tycker om att experimentera. Hon gillar att de ofta byter instrument i Stockholm Symdrome Ensemble. Det är viktigt att behålla lekfullheten.

– Min son har börjat spela cello. Jag har köpt en egen cello så nu leker jag verkligen.

 

Hon verkar stortrivas i rollen som musiker och som konstnärlig ledare för Musica Vitae. Och hon trivs med utmaningen att vara konsertmästare i Radiosymfonikerna.

–Rollerna är helt olika. Som konsertmästare kanske man får chansen att säga ett par saker under repetitionerna. Men ibland behövs jag verkligen. Jag går runt i pauserna och pratar med musikerna eller så kommer de till mig. Då snackar vi ihop oss och försöker fixa det som inte fungerar. Det är ju underbart att man känner att alla i orkestern har en vilja att leverera på allra högsta nivå.

 

– Man ska se orkestern som ett levande väsen som är på väg någonstan. Vart det leder är mycket beroende på vilken chefdirigent vi har. Vi har våra kvalitéer, våra styrkor och våra svagheter. När en dirigent kliver in kan man inte förvänta sig att den dirigenten har allt. Och där får vi, både konsertmästare och musiker, kliva in.

Arbetet i Radiosymfonikerna står många gånger i stor kontrast till hur det fungerar i en kammarorkester.

 

– Musica Vitae består av 16 musiker. Det är lika många som i min stämma i Radiosymfonikerna! Vilken skillnad det är att vara ett hav av människor mot att vara en liten grupp där man kan tillåta sig att börja skratta och småprata lite, för att sedan köra igång igen. Det blir en helt annan roll mot att vara en av hundra musiker.

 

Den som har sett Malin leda sitt Musica Vitae slås av hennes mjuka sätt att leda och av hennes varma utstrålning. Samtidigt framgår det tydligt hur noggrann hon är och hur mån hon är om den musikaliska kvaliteten. Är det kanske dags att ta sig an större orkestrar?

– Jag har aldrig dirigerat stora orkestrar och jag vill nog inte det heller. Jag undviker att dirigera med händerna, använder hellre snäckan. Jag vill visa musiken med min fiol.  Jag älskar mitt instrument och känner mig väldigt naken utan det. 

 

Jonas Nyberg