Här är några av artiklarna från
Kulturministern om att statens inte ökar sina anslag till samverkansmodellen:
Gävle konserthus var i februari värd för en heldagskonferens om kulturskapares villkors. Det var KLYS som arrangerade dagen under rubriken ”Prata om villkoren”. Programmet innehöll intressanta föreläsningar blandat med paneldebatter och diskussioner. Kulturminister Alice Bah Kuhnke var på plats och hon intervjuades av Gunnar Ardelius, författarförbundets ordförande. Tillresta konstnärer, musiker, skådespelare, författare, politiker och musikledare bänkade sig i den knökfulla Bo Linde-salen för att höra vart den statliga kulturpolitiken är på väg.
Gunnar Ardelius inleder intervjun med att berätta att hans fru nyss debuterade med en roman som heter Gudarna. Hon jobbade på sin roman under ett år. Hon fick 50 tusen kronor i förskott från förlaget. Efter skatt hade hon hälften kvar. Boken kom ut och den fick fina recensioner. Den blev såld till Danmark. 12 tusen kronor fick hon för det. Sex tusen blev kvar när skatten var betald. En skola i Uppsala hörde av sig och ville att hon skulle komma och berätta om boken. Men hon skulle inte få betalt. Hur ska en nybliven författare eller en konstnär kunna leva på sitt konstnärskap och vad kan regeringen göra för att skapa bra villkor för kulturskapare, frågar Gunnar kulturministern.
– Vi måste jobba med villkoren och se över de system vi har för att skapa förutsättningar för att det ska kunna vara ett yrke. Det handlar om att höja konstnärernas status och konstens status. Det där möter inte alltid förståelse från mina kollegor. ”Det är ju konstnärer. Det är klart att de har status”, får jag höra. Men de som inte erbjuder betalning för konstnärers tjänster tar inte konstnärens samhällsroll på allvar.
– Jag ser det som två parallella spår. Dels ska vi jobba med strukturerna och dels underlätta för individen.
Gunnar ger Alice Bah Kuhnke frågan om vad hon kan göra konkret för att underlätta för konstnärerna på individnivå.
– Vi har ju satsat på allianserna. Det ger en större och bättre trygghet för de som satsar på ett konstnärligt yrke. Sen har vi IV-ersättningarna (individuell visningsersättning är ett tariffsystem för offentligt inköpt konst som ger bildkonstnärer ersättning utifrån hur, var och för vilka verket är tillgängligt) och Skapande skola som nu också omfattar förskolan. Det kommer att ge fler jobb åt kulturskapare. Vår jättesatsning på de kommunala kulturskolor ger också bättre förutsättningar. Vi vill kunna säga, när vi går till val nästa gång, att vi skapade bättre förutsättningar för kulturskapare och att det blev mer kultur för flera över hela landet.
Hur står sig den statliga konstnärpolitiken i förhållande till regionaliseringen?
– Den statliga konstnärpolitiken är viktigare än någonsin. Staten måste förstå att det är den som har huvudansvaret för den och för kulturskapares villkor. Nu, efter sex år av samverkansmodellen, har vi alla grunder för att kunna se vilka steg som måste tas framöver. Nästa steg är att skapa ”kultursamverkansmodellen 2.0”.
Kulturministern tycker att modellen har fungerat bra och att det var en grundläggande bra idé som den förra regeringen arbetade fram.
– Men vi ser ju tydligt att statens insats finansiellt inte har ökat i samma utsträckning som kommuners och regioners insats har gjort. Där finns en oroväckande tendens. Det är många som nu är bekymrade och känner att kulturen enbart kommer att bli en regional angelägenhet. Jag är otroligt mån om att stoppa den utvecklingen. Tvärtom vill jag vara med och utarbeta en stark nationell kulturpolitik i vårt land – en kulturpolitik för framtiden. Och då är kultursamverkansmodellen ett verktyg för det.
Hur ska man då stärka statens insats och hur ska den se ut?
– Kulturpolitiker i regionerna säger till mig att de vill ha långsiktighet vad gäller statens finansiella åtagande och inriktning av kulturpolitiken. Samtidigt vill man inte ha styrning. Och så vill man ha tät kontakt. Det betyder att vi måste samverka väldigt noga, men också lyssna på kulturskaparna.
– Den lokala debatten om hur kulturen ska se ut har blivit bättre under åren. Många konstnärer har oftare kommit till tals men samtidigt ser vi att det inte är alla som kommer till tals. Många hamnar utanför, inte minst de fria utövarna. Ska staten gå in och styra eller hur ska vi göra? Det är sådant vi måste ta ställning till och diskutera vidare.
Gunnar Ardelius undrar om man kan se vilka som har vunnit och vilka som har förlorat på den här modellen.
– Jag tycker att det finns många vinnare. Den stora vinsten är att kultur diskuteras ute i landet i en helt annan omfattning än tidigare genom att man tillsammans gör de nya kulturplanerna och att allt fler människor får mer kultur.
– Sex år är dock ingen lång tid i politiken. Vi lever och påverkas nu av beslut som togs för 100 år och 50 år sedan. Men det är inte så att vi därför ska stanna upp. Jag vill dock säga att om den här modellen hade varit dålig för många, skulle inte jag ha fortsatt med den.
Är kompetensen tillräckligt hög bland politikerna i regionerna?
– De kulturpolitiker jag träffar är oerhört kompetenta, engagerade och brinner för sina områden. Jag lär mig saker hela tiden av dem. Där finns det förankring och historia. Däremot finns inte den kompetensen hos politiker i stort. Jag blir dagligen upprörd när jag läser om kommunstyrelseordföranden och liknande som inte försvarar den offentliga konsten och som heller inte kan hålla sig borta från konstens innehåll, utan är inne och petar. Jag blir galen på det.
– De är inte onda men de förstår inte att konst som inte är fri är meningslös. Punkt slut! Om de inte förstår vikten av den fria konsten, om de så sitter i trafikutskottet, är de faktiskt inne och naggar på vår yttrandefrihet.
– De lokala kulturpolitikerna är kunniga med de politiker som de måste slåss mot när det gäller budget är ofta inte det.
Om man överför det på regeringen; Hur ser samarbetet ut med de andra departementen?
– Som kulturminister lönar det sig inte att vara snäll och sitta tyst. Man måste vara på som en igel och alltid lyfta in kulturen i alla perspektiv. Jag har en lista med mål och kontaktpunkter som jag går igenom med utbildnings-, arbetsmarknads- och finansdepartementet. Jag är inte säker på att de andra statsråden skulle säga att: ”Åh, vad vi samarbetar bra med Alice!”. Men vi möts runt förhandlingsbordet hela tiden.
– Samtidigt är jag väldigt glad över att vi har en finansminister som det går att diskutera med och som förstår att vi måste satsa på kulturen. Vi har också ökat vår kulturbudget med 359 miljoner och vi kommer att fortsätta göra det.
– Men vi måste prata om konsten som något livsnödvändigt och inte som någon fernissa som man lägger på på slutet. Förstår man det kommer konsten att bli en fråga för alla politikområden.
Från KLYS sida vill vi att regeringen tar fram en handlingsplan som ökar sysselsättningen och tryggheten för yrkesverksamma kulturskapare. När får vi en sådan? Är det något du kan lova på stående fot?
– Nej, det kan jag inte. Det är inget vi arbetar med just nu. Däremot tar jag gärna emot mer information och kanske kan vi sätta upp det på vår lista över vad vi ska göra i framtiden.
Gunnar Ardelius avslutar med att lämna över hustruns bok till kulturministern. Han ber henne läsa den och ha i åtanke att den är skriven av en nybliven kulturskapare som förhoppningsvis ska kunna leva på sitt författarskap med hjälp av den kulturpolitik som ministern kommer att föra.
Jonas Nyberg
När man nyligen byggde Musikhuset i Helsingfors tog läkaren Miikka Peltomaa initiativ till en specialistvård för musiker. Under fyra år har Miikka och hans läkarkollegor behandlat musiker som tidigare haft svårt att få kvalificerad hjälp. Nu byggs det upp liknande kliniker i Finland och näst på tur är Åbo som öppnar sin musikermottagning senare i år. Miika har lockat till sig Finlands ledande specialister inom sina områden och inte nog med det; de jobbar alla gratis!
När Miikka Peltomaa gick i gymnasiet började han sjunga i operakören i Savonlinna. Där arrangeras sommartid varje år en välkänd operafestival. Under mer än tio år sjöng han i kören.
– Jag utbildade mig till läkare under de här åren och jag förstod ganska snart att musiker är annorlunda. Deras problem är inte de samma som vanliga människor har.
Långt senare, år 1997, började jag arrangera Savonlinna Arts Medicin Symposium. Ett par år tidigare hade han besökt Aspen i Colorado. Det var sommartid och där pågick en musikfestival. De hade sedan tio år arrangerat en musikermedicinkonferens och den pågick medan han var där. Miikka gick dit och mötte en mängd kompetenta människor som intresserade sig för musikers hälsa. Det blev förebilden till symposiet i Savonlinna. – Första året bjöd jag in två amerikanska läkare som huvudtalare. Jag sa till dem att jag betalar allt. Bara kom! Sedan skrev jag sju olika ansökningar för att få bidrag pengar som skulle täcka deras kostnader. Utifrån dessa sju ansökningar fick jag pengar från åtta olika ställen!
Första sommaren hade de ett hundra deltagare. Miikka Peltomaa hade varit nöjd med femtio. Under de första åren startades den finska föreningen för musikermedicin.
– Jag var ordförande i ungefär tio år. Nu har vi 300 medlemmar. Vi har läkare, psykologer, sjuksköterskor, sjukgymnaster och framför allt musiker. Varje år organiserar vi ett par olika mindre symposier kring musikers hälsa.
Efter 10 år som ordförande tyckte han att det var dags för någon annan att ta över. Men det var först efter en läkarkonferens i Mainz i Tyskland som tanken på en medicinsk musikermottagning föddes.
– Jag träffade en läkare från Concertgebouw i Amsterdam. Där tog en liten grupp av olika specialistläkare emot musikerna tillsammans. De var ortopeder, arbetsmedicinare och internmedicinare. Han sa att det har varit den bästa medicinska högskolan han någonsin hade haft. Det är mycket ovanligt. Jag har haft det här i minnet under alla dessa år.
När det nya musikhuset byggdes i Helsingfors bjöd han in folk från alla husets orkestrar, nämligen Helsingfors Stadsorkester, Finska Radions Symfoniorkester och Sibeliusakademin. Musikhuset ligger inte långt från operan så de bjöds också in.
– Jag förslog då att vi skulle starta en klinik för musiker. Nu har vi haft den i fyra år. Vi träffas en gång i månaden och tar emot patienter.
– Vi är kring tio personer som är inblandade. En ortoped, en handkirurg, två neurologer, en internmedicinare, en arbetsmedicinare, två psykiatriker, en sjukgymnast och två fysiater. Vi tar emot två patienter varje gång. En del patienter tar vi inte emot i gruppen, utan skickar vidare direkt till en specialistläkare. Om du har ett definierat problem, som exempelvis tinnitus, är det kanske ingen idé att träffa alla oss utan då är det bättre att komma direkt till en specialist som är van vid musikers hälsoproblem.
– Men om du är en musiker med flera och långvariga problem så får du träffa alla oss. Finns där också sjukförsäkringsärenden så har vi de som är specialiserade på sånt.
Alla som är inblandade i musikermottagningen jobbar gratis. De har bara en sjukgymnast på deltid som administratör och koordinator. Helsingforsorkestrarna betalar årligen en mycket blygsam summa, cirka tusen euro var, till föreningen och det är tillräckligt för att betala sjukgymnastens lön.
– Om vi skulle ta betalt så skulle vi inte ha någon poliklinik eftersom det skulle bli alldeles för komplicerat och de små inkomster vi skulle få skulle ändå bara gå till skatt. Ingen av de läkare som jag har bett komma till kliniken har någonsin frågat efter betalning.
De som nu arbetar med musikermedicin har blivit en grupp av kollegor som, utanför mötena på Musikhuset, kommunicerar mycket med varandra via telefon och e-post. De musiker som hör av sig till Miika Peltomaa kan därför snabbt slussas vidare till den specialist som är mest lämplig för just den musikerns problem.
– Härom veckan hörde en violaspelare av sig till mig. Hon hade ramlat och brutit stråkhanden. Hon var orolig och jag kunde skicka henne vidare till Finland bästa handkirurg som befann sig i Helsingfors just då. Har en musiker fått en sådan typ av skada så duger det inte att handen blir bra lagad. Den måste bli utomordentligt perfekt lagad!
Miikka och hans kollegor har under de fyra år som gått sedan de startade sin verksamhet hunnit träffa de flesta av de musiker i Helsingforsområdet som har haft svårast problem. För de som bor längre bort finns också hopp. Det kommer att startas fler liknande mottagningar.
– I år startar en likadan poliklinik i Åbo och jag har varit med i den processen. Vi har ett par kollegor som sysslar med båda klinikerna.
På så sätt sprids kunskapen om specialområdet vidare. Det bådar gott för framtiden. I Finland.
Jonas Nyberg
