En tyst höst?

Lyckligtvis är det ännu sommar, men för många närmar sig lovet ett slut och med det även återgången till arbetet. Många rör sig just nu hemåt efter semestern.

Ett vet vi: Denna sommar blev inte som vi trodde. Det kommer inte heller att bli den säsong vi hade räknat med. Vad blir istället återstår att se.

 

Nu när vi närmar oss jobbstart är frågorna fortfarande fler än svaren. Ingen vet idag hur länge vi inte kan samlas fler än 50 personer, och runt om i konsert- och operahus jobbar alla för fullt med att hitta rutiner och repetitionssätt som känns säkra för alla.

Bakom väggarna, i korridorerna och på administrationen, pågår hektisk aktivitet men läget förändras hela tiden och många planer hamnar i papperskorgen innan dom blir av. Under tiden står foajén tom och scenen är tyst.

 

Från Symf Centralt gick vi 26/7 ut med rekommendationer för sångare och blåsare. Dessa preliminära rekommendationer baserade på delrapporter angående risker förknippade med aerosolsmitta och sång, har skapat mycket debatt. 

Avsikten från Symfs sida var att ge stöd till de avdelningar som skulle börja jobba snart, och att ta fram säkra repetitionsrutiner fram tills de utredningarna vi beställt kommer. Utifrån försiktighetsprincipen valde vi att rekommendera repetitionsstart på en väldigt låg nivå. 

Tiden var inte på vår sida och i samma vecka kom dessutom ett uttalande ifrån Anders Tegnell där han sa att körsång borde hållas på en låg nivå tills vidare.

Med tanke på osäkerheten runt vissa blåsinstrument och risken för smittspridning förespråkade vi även där en försiktighetslinje i avvaktan på mer fakta. 

 

 

Var lämnar detta oss alla? 

Är kulturlivet på väg mot en kollaps? 

 

Så kan det ibland kännas. Vi saknar raka besked, och vi saknar svar på hur vi ska klara oss ekonomiskt. 

Frilansarna blöder. Teatrar, konsert- och operahus överallt undrar hur de ska klara verksamheten, när inte det går att fylla salongen med publik.

Coronakrisen har tvingat oss att bli extra kreativa. Vi har livestreamat och zoomat och försökt hålla kontakten med varandra och med vår publik. Men det ändrar inte det faktum att vi lever för live! 

Det är vår raison d’être, det är vad som när oss. Vi saknar kontakten med vår publik, med vårt yrke och det är på en gång skrämmande och lugnande att vi delar detta öde med kollegor över hela värden.

 

Känslan av att stå längst bak i uppmärksamhetskön är påtaglig: Kulturen, har det visat sig, är inte heller i pandemitider det första politikerna tänker på. Inte heller det andra – eller det sjunde för den delen. Ibland känns det som att vi helt glöms bort. 

Därför är många också måna om att komma tillbaka och visa att vi inte sitter tysta och väntar, utan att vi producerar och jobbar på. Skapandet finns i vår DNA, även i svåra tider. Vi vill visa att vi är relevanta. Och att vi ännu är levande. För många är oron över att förlora jobbet lika verklig som oron för smitta.

Trots detta måste vi anpassa oss till verkligheten. Det är inte enkelt.

 

Vi kan inte mota bort coronaviruset genom att ignorera det. Samtidigt är det tydligt att en viss fatigue börjar göra sig gällande. Vi saknar vårt umgänge, att träffas, kramas och att bjuda mormor på söndagsfika. Vi är trötta på att vara ängsliga.  Förhoppningsvis kan ny kunskap och forskning hjälpa oss, så att vi snart hittar bättre och mer hållbara sätt att leva utan att bidra till mer smittspridning.

 

Men vi är inte där än.

 

Tanken bakom Symfs rekommendationer till arbetsplatsen har i första hand varit att se till våra medlemmars trygghet. Därnäst har det varit en prioritet att inte bidra till ytterligare smittspridning i samhället.

Mycket pekar åt att sång i grupp har superspridningspotential. Att låta avdelningarna sätta igång arbetet utan att vidarebefordra information eller formulera rekommendationer skulle vara oetisk av oss. Dessutom skulle det vara potentiellt förödande för vår bransch och våra arbetsplatser om vi – mot bättre vetande - började repetera utan tillräckliga säkerhetsåtgärder. 

 

En del har reagerat negativt på dessa rekommendationer. Det är lätt att förstå eftersom dom är svåra att applicera, men mycket går också att lösa om vi tar oss lite tid och ser över möjligheterna. Som vi alla vet nu så förändras saker och ting från vecka till vecka och goda och dåliga nyheter varvas i det oändliga. 

Våra arbetsgivare har redan vant sig vid att planera tre olika scenarier för varje tillfälle. Vi kanske kommer ut på andra sidan som superflexibla, lösningsorienterade och duktiga på snabb omställning (Om man får lov att tänka lite positivt för en kort stund).

 

När det gäller detta viruset och hanteringen av det finns det många olika förhållningssätt. Dessutom är vår bransch internationell, våra kollektiv rymmer folk av många olika nationaliteter, vilket i sin tur påverkar stämningen i våra grupper, då hanteringen av smittrisken på nationell nivå skiljer sig så dramatiskt åt. 

Oavsett vilken åsikt man har, är det viktigt att ha högt i tak, och att respektera att många är oroliga. Vissa har hållit sig isolerade länge, och för dom kan det kännas chockartat att förväntas gå till jobbet, vara nära andra och att inte själv bestämma. Här är det viktigt att arbetsgivare (ev. med hjälp av HR) och lokalt fack tar sig tid att kommunicera noggrant och lyssnar på hur folk mår.

Vissa har anhöriga i riskgrupp eller är i riskgrupp själv, andra måste resa med offentlig transport och kan inte längre bestämma när de vill åka för att undvika trängsel. Några kanske kommer hem efter att ha varit hos sin familj i utlandet.

Alla måste få plats. Allt detta bör vi vara medvetna om när vi planerar hur vardagen ska se ut vecka efter vecka den kommande tiden.

 

I takt med att kunskapen ökar och forskarna kommer fram till nya slutsatser hoppas vi kunna hitta kreativa lösningar som kan göra vardagen i våra arbetsliv enklare.

Vi uppmanar alla att ha is i magen, öppna sinnen och framförallt tolerans gentemot varandra. 

När vi frågar efter svar är det inte alltid att vi får svaret vi hoppats på. Ibland är det långt emellan uppmuntrande besked...Det är lätt att fokusera på det vi inte kan när vi istället borde ta fasta på det som faktiskt är möjligt.

 

Tyvärr måste vi också vara tydliga med de riskmoment som finns. Det går att leva ett helt liv och cykla utan hjälm eller köra utan säkerhetsbälte men det är fortfarande riskfyllt. 

På arbetsplatsen är det mera komplext. Där har vi inte ett val. Därför ser vi i Symf det som vår skyldighet att göra vårt bästa för att våra medlemmar ska vara så trygga som det bara går.

 

Ambitionen är att genom information, delning av kunskap från sakkunnig expertis, idéer institutionerna emellan samt ett idogt arbete hålla oss uppdaterade på nya rön och ge alla våra medlemmar och avdelningar de bästa verktygen för att jobba vidare lokalt. Vi hoppas med det att alla hittar den modell som fungerar bäst för just sin arbetsplats och sitt kollektiv.

Den kompromiss som bäst balanserar behovet att jobba med rätten att känna sig trygg på arbetsplatsen.

 

Marie Degener skrev och sammanfattade Symfs förbundsstyrelses åsikter

 


Publicerat: 2020-08-06