Tack för mig!

När jag fick frågan att ta uppdraget som förbundsordförande kände jag både glädje, tvekan och lite rädsla. Hade jag av någon anledning fått frågan om hur länge jag skulle stanna hade jag aldrig svarat ”tolv år”.

Men så blev det, och det har varit år som innehållit spänning, tillfredsställelse, besvikelser, oro och mycket annat, ja alltså ungefär som livet i övrigt.

Det ska ärligen erkännas att det periodvis varit jobbigt, med både en och annan sömnlös natt, men jag skulle aldrig vilja vara utan den här tiden. Att få företräda oss alla, professionella, hårt arbetande och oerhört skickliga sångare och musiker har varit ett privilegium som jag är stolt över. Det har också varit ett oavbrutet lärande inom många områden, från arbetsrätten till politikens irrgångar.

 

Har jag fått något gjort under de här åren? Förhoppningsvis, men det viktigaste är det vi tillsammans gjort för att stärka våra positioner: förbundsstyrelse, kanslipersonal, lokala förtroendevalda och alla ni medlemmar. En sådan kedja är inte starkare än sin svagaste länk, men samtidigt helt beroende av den starkaste: våra lokalavdelningar med alla fantastiska förtroendevalda vilkas arbete är själva grunden för förbundet.

 

När jag reflekterar kring var vi står idag tänker jag på 1980-talet, då jag själv började arbeta som professionell orkestermusiker. Ni som uppnått min aktningsvärda ålder kommer säkert ihåg ett citat av en av tidens framträdande kulturpersonligheter, punkrockaren Trindeman Lindeman: ”vi arbetar inte, vi spelar musik”. Vid den tiden var herr Lindemans uppfattning spridd bland många. ”Kul, du är musiker, men vad jobbar du med på dagarna?” var ingen ovanlig fråga. Här har det ändå hänt saker, och den allmänna attityden har förändrats från att vi sysslar med en, möjligen, kvalificerad hobbyverksamhet till att se oss som en kvalificerad yrkeskår på egna ben.

Det är svårt att peka på några få saker som sticker ut under de här tolv åren, men jag gör ett försök: den utvidgade yrkesrollen, avtalet om digitala överföringar och Symf som aktör i musik- och kulturpolitisk debatt.

 

När avtalets beskrivning av vad som ingår i våra yrkesroller vidgades för ett antal år sedan fanns bland många en oro för att våra arbetsuppgifter skulle breddas på ett sätt som skulle skada själva kärnan: att framföra musik på högsta nivå. Som jag ser det blev det inte så. Tvärtom tror jag att det var helt rätt väg att gå. Det handlar inte så mycketom vad som i praktiken förändrats, utan mer att vi såg behovet av att öppna våra verksamheter i en tid då de konstarter vi representerar inte är självklara delar av den offentliga kulturen. Så har också skett, något som jag tror vi alla ser som både positivt och nödvändigt för framtiden.

 

När vi med den reglering som finns i dagens riksavtal öppnade för – visserligen begränsade men dock – rättigheter till digitala överföringar av olika slag, fick vi kritik för att vi riskerade att underminera upphovsrätten. Kritiken var absolut relevant, men även i det här fallet tycker jag att beslutet var rätt. Det finns flera skäl till detta, men det viktigaste är att jag är helt övertygad om att digitala överföringar ändå kommit igång på ett antal arbetsplatser utifrån lokala uppgörelser. Då hade vi totalt tappat kontrollen över frågan på central nivå, vilket gjort situationen ännu mer komplicerad än den redan är.

”Symf som aktör i musik- och kulturpolitisk debatt” låter kanske lite stöddigt. Men faktum är att vi under senare år blivit lyssnade till på ett annat sätt än tidigare. Vi har regelbundna kontakter med departement och kulturråd, och våra pressmeddelanden får i många fall uppseendeväckande bra spridning. I våras anordnade vi ett i samarbete med näringsutskottet ett riksdagsseminarium kring kulturdriven tillväxt i hela landet. Tanken var att föra in våra frågor i andra politiska sammanhang än de vanliga. Detta kommer förhoppningsvis att följas upp med ett andra seminarium riktat mot en bredare målgrupp. Självklart ska vi inte tappa den fackliga kärnverksamheten, men i dagens politiska landskap, med snabba beslutsvägar och många som skriker högt måste vi synas i debatt och opinionsbildning.

 

Ett stort tack till er alla, nuvarande och tidigare styrelsekollegor och kanslimedarbetare, med- och motparter. Ingen nämnd och ingen glömd. Och ett minst lika stort tack till alla er medlemmar, det är ni som är Symf!

 

Till sist en högst personlig reflektion: att lämna ordförandeuppdraget känns helt rätt, jag har gjort mitt och det finns annat här i livet. Om jag fått önska något hade det varit att jag också fått tacka min kära hustru, som fått stå ut med mycket under de här åren. Så blev det inte, men sånt är livet.

 

Lev väl!

 

 

Bosse Olsson

Er (snart) f.d. förbundsordförande

 

 

 

 


Publicerat: 2017-05-25