Riskfritt att blåsa en orkester

Nyligen kom beskedet om att GWO, en av våra få kvarvarande blåsorkestrar, med all sannolikhet gör sitt sista år. Göteborgs kommun beslöt att genom en bidragsminskning  långsamt kväva verksamheten istället för att våga erkänna att man inte är intresserad av en fortsatt verksamhet. 

 

Upprördheten hos Göteborgarna blev stor. Det skrevs mängder av insändare i protest mot att lägga ner ”vår” orkester och till slut insåg politikerna att motståndet i den allmänna opinionen blev för stort och meddelade att man kommer att ändra beslutet. Eller?

 

Nej, det var inte riktigt så. Visst höjdes det röster till GWOs försvar men det ska också påpekas att det fanns kommentarer som menade att det inte är till kultur som skattepengarna ska gå. Om man jämför hur politikerna reagerade på ett tidigare sparförslag som omfattade biblioteken är det uppenbart att risken att utmana en liten blåsorkester mot att utmana bibliotekslagen var försumbar, sett till risken för tapp i opinionen. 

 

Två gånger tidigare har jag i mina krönikor resonerat runt just den här situationen. Avsaknaden av ett allmänt stöd. Det riskfria i att spara pengar på ”finkultur”. Jag tänker inte tråka ut er med att skriva samma ledare en gång till men det sätter fingret på en sak. Vi och arbetsgivarna ägnar många timmar åt att påverka politiker. Sett till de senaste åren med dess politiska krumbukter är det uppenbart att det enda som påverkar är risken att förlora röster. Det finns ingen som har modet att vara principfast. ”Detta är mina principer och tycker ni inte om dem så har jag fler” (Groucho Marx). 

 

Vi har nu gått in i ett nytt tjugotal. Det förra gick till historien som det glada. Ett krig som plågat Europa var avslutat och en ljus framtid med tekniska och ekonomiska framsteg stod för dörren. Nationernas Förbund startade, Sveriges Radio startade. Tv-sändningar i England startade. Charles Lindberg startade och landade på andra sidan Atlanten helt utan flygskam. Penicillinet upptäcktes. 

 

Jazzen fick sitt genombrott med hjälp av fantastiska musiker som Louis Armstrong och Duke Ellington, trots att motståndarna nedsättande gav jazzen epitetet att vara en moraliskt fördärvlig djungelmusik.

 

Stalin, Hitler, Mao och Mussolini byggde sina maktbaser med förödande resultat för jordens befolkning. 20 talet avslutade sedan med en praktfull börskrasch.

 

Vad kan vi hoppas på det nu aktuella 20-talet? För vår del hoppas jag att vi lyckas arbeta bort stämpeln på vår bransch som ett överklassnöje. En väg kan vara att, i brist på möjlighet att flytta hela orkestrar, bygga upp nationella digitala servicecentra som gör att det blir billigare att sända konserter direkt till de som inte kan ta sig till konsertlokalen. Gör det enklare och billigare även för små ensembler och grupper att sända. Avsätt gärna en del av kulturbudgetens digitala satsningar till detta. Jag hoppas att vi gemensamt vill ställa upp på att åka ut i skolor och presentera vår musik och våra instrument, även om det medför en extra ansträngning och med en kanske lite filantropisk inställning till uppdraget. 

Kombinera det med en pånyttfödd renodlad musikskola så att återväxten till orkestrarna åter kan säkras. Spelar barnen klassiska instrument följer föräldrarna (skattebetalarna) med på konserter. Vem vill förneka sitt barn drömmen om att bli yrkesmusiker? 

 

Drömmen är att resultatet av dessa och andra idéer kommer att resultera i den fiktiva reaktion som jag beskrev angående GWOs kris. Vi kanske kommer att behöva det stödet.

 

Apropå fiktion är det snart dags att ta emot Svensk Scenkonsts avtalsyrkanden. Vi är tillsammans med Musikerförbundet nu redo att ta oss an dessa.

 

 

 

 

Gunnar Jönsson 

förbundsordförande


Publicerat: 2020-02-27