Ordföranden har ordet

Nå Sverige, hur ska vi ha det?

Låt oss först tacksamt konstatera att kulturbranschens yrkesförbud tycks vara på väg att upphöra. Den begränsning som infördes som en konsekvens av smittspridningen i våras var säkert nödvändig då, men med tiden framstod konsekvenserna som orimliga sett till hur samhället fungerade i övrigt. Den här upplevelsen delade vi med sportvärlden och andra verksamheter som bygger på publikkontakt. Låt oss hoppas att regeringen filar bort lite från det remissvar som FHM lämnade. Räkna inte in personal i det totala antalet om 500 personer. 

 

Men, kära politiker, detta är inte räddningen för oss. Det är en lång väg innan vi är tillbaka åtminstone till det ekonomiska gungfly som gällde innan pandemin. Vad vi nu kan göra är följa i realtid frågan om hur viktig kulturen är, och framför allt i vårt fall, hur viktig den klassiska musiken är för Sverige. 

 

Det finns två stora frågetecken för hur vägen tillbaka skall lyckas. Vågar publiken komma tillbaka? Och kan vi arbeta säkert? 

 

Vi har en publik som till stor del består av människor som är 50 år och uppåt där många av olika anledningar kan hamna i riskgrupp. Det kommer nog att ta lång tid innan flertalet av våra mest trogna besökare vågar sig tillbaka, hur mycket avstånd mellan sittplatser som än erbjuds.

 

Ett sätt att bibehålla kontakten med hela vår publik är att sända digitalt och Symf har varit, och kommer en tid till att vara, generösa med lokala undantagsavtal om upphovsrätt för att ekonomiskt göra det lättare att producera sändningar. Balansgången är dock svår mellan ambitionen att via digitala sändningar behålla vår publik och risken med att vänja av samma publik att komma till konsertlokalen. Hur lockar man ny publik med spontanbesök? Hur hög är datakunskapen och intresset bland de äldre att lyssna via datorn? Kan man tillgodogöra sig ett utbud via nätet? Myntet har alltid två sidor.

 

Nästa frågetecken är vår egen säkerhet.  Återgången till arbetet i en pågående pandemi har förorsakat många reaktioner från våra medlemmar. Allt från de som kanske inte är så oroliga för viruset utan mer för att förlora sitt arbete, till de som är genuint rädda för att bli sjuka, alternativt smitta anhörig i riskgrupp. Arbetsplikten gäller. Vi kan inte alla, som FHM vill, arbeta hemifrån och den ekonomiska ersättning som samhället erbjuder för riskgrupper är långt ifrån generös. Det är därför viktigt att det kollegor emellan finns en ömsesidig respekt och balans mellan allas åsikter, oro och önskemål, och att alla utifrån sin egen situation bidrar till att arbetet kan fortsätta med iakttagande av nödvändiga säkerhetsåtgärder. Vårt arbete behövs inte bara i ett samhälle i kris utan även som en viktig del i återhämtningen och återgången till det normala när den akuta krisen är över. 

 

Ansvaret för att vid en smittsam sjukdom riskbedöma och vidta nödvändiga åtgärder för en säker arbetsmiljö är arbetsgivarnas. Eventuell argumentation om att man måste göra avsteg från säkerheten, och till och med andemeningen i FHMs rekommendationer, för att det inte ska bli kritiskt för verksamheten kommer vi att agera emot. Det är en av grundpelarna i det fackliga arbetet att aldrig ställa arbete mot liv och hälsa. Det finns ingen konstnärlig ambition som kommer före den personliga säkerheten. Då får man förändra arbetets utförande istället och göra det som är möjligt. Likt vi krävde av politikerna i kölvattnet av #metoo, att stå upp för beslut som har ekonomisk påverkan på verksamheten, måste samma insikt finnas när det handlar om liv och hälsa i samband med Covid-19.

 

Vårt budskap till politikerna, och resten av samhället, blir: Vill ni ha oss kvar kommer det att krävas långtgående och substantiella insatser för vår bransch över lång tid. Det paket med 300 miljoner extra till samverkansmodellen som just i skrivandets stund presenterats, visar möjligtvis på en positiv inriktning men inte en lösning. Det krävs, för att det ska bli verkningsfullt, att regioner och kommuner möter med motsvarande summa. ”It ain’t over ’til the fat lady sings” gäller inte i det här läget. När sången åter hörs är vi bara i början, inte i slutet. 

 

Så Sverige, hur ska vi ha det?

 

 

Gunnar Jönsson 

förbundsordförande


Publicerat: 2020-09-25