Nästa valrörelse börjar nu!

Nu är det nästan ett år sedan jag skrev min första text och jag funderar lite över hur det här året har utvecklat sig. Det finns det tre saker som jag berört tidigare som samverkar på ett sätt som kan vara dåligt för oss på sikt. Det är kulturfrågans betydelse i den politiska debatten, styrning av innehållet i den offentligt finansierade kulturen och utredningen Konstnär – oavsett villkor. Tre pusselbitar, som väver in i varandra, men som nu kan bilda en bild av utvecklingen.

Men det mest aktuella är förstås valet. Jag kan inte påminna mig om att kulturen nämndes en enda gång i debatterna, och vem som blir kulturminister är fullständigt omöjligt att spekulera i. Men oavsett vem det blir säger erfarenheten att det inte brukar bli några omvälvande förändringar i rikspolitiken. Inriktningen brukar vara stabil i uppfattningen att offentligt finansierad kultur är viktig och nödvändig, även om man viktar olika i sina prioriteringar. Med detta sagt finns signaler som är värda att uppmärksamma.

 

Första pusselbiten är den offentligt finansierade kulturens ställning i kommun och landsting. I en del regioner är den föremål för debatt, framför allt från SD. De använder ordet kultur mest i den politiska debatten, men i ett helt annat sammanhang och med en annan innebörd, än vad vi gör. De är också mest kritiska till att skattepengar går till kultur som inte gynnar deras politik. Sett till hur valresultatet ser ut finns det en risk att kulturen offras i det politiska spelet när nya majoriteter ska formas. Därav min oro för att man i rikspolitiken abdikerar från att prata om kultur på ett sätt som gör den relevant i samhällsdebatten. Utan ett stadigt ställningstagande från rikspolitiken lämnar det fältet fritt för lokala partiföreträdare att tolka hur viktig kulturen är för respektive parti och för samhället. 

 

Nästa pusselbit är debatten om armlängds avstånd. Jag skrev i årets första nummer att jag upplevde att den principen är på väg att luckras upp. Enligt en enkät som SVT:s Kulturnytt gjorde svarade 65% av regionala kulturpolitiker att man tog helt avstånd från påståendet att ”En politiker bör kunna stoppa till exempel utställningar eller föreställningar i offentligt finansierad verksamhet, t ex konsthallar, museer och teatrar”. 22% tog delvis avstånd från påståendet och 7% instämde delvis. 1,9% instämde helt i påståendet. Att det bara var 65 % som helt höll med om påståendet kan vara ett tecken på att man uppfattat från rikspolitiken att det är ok att politiskt styra innehållet i kulturutbudet. Jag hör från frilansare som söker projektbidrag att om man i sin ansökan inte formulerar sig med rätt ord och prickar av ett antal mål med sitt projekt så får man inga pengar. De målen är produkter av politisk inriktning. Jag gör ingen värdering av om det är rätt eller fel, det är inte mitt uppdrag, men symbolvärdet av hur man agerar nationellt och respekterar armlängds avstånd påverkar lokalt. 

 

Den sista pusselbiten är utredningen Konstnär – oavsett villkor. Den har kommenterats tidigare i Symfoni men det finns en sak som sticker ut i alla de förslag som läggs. Det är en förändring i förordningen som styr samverkansmodellen. ((2010:2012) § 8, för den som är intresserad.) Innebörden av förslaget är att hela den statliga styrningen av vilka områden som samverkansmodellens medel ska gå till tas bort. Jag måste säga att jag är förvånad över att en utredning vågar lägga ett sådant förslag. En lätt omvärldsspaning ger ju vid handen att vi går mot ett nytt politiskt landskap. Finns också mycket att lära av utvecklingen i Danmark. Sett till vad jag redan har nämnt är en ytterligare avveckling av styrningen från staten, för att uppnå de nationella kulturmålen, inte det som behövs.

 

Vad visar då pusslet? Bilden jag ser är en utveckling mot att staten fortsätter att lämna över det kulturpolitiska ansvaret till regionerna och där riskerar besluten att bli mer politiserade. 

 

Jag ser också ett antal nödvändiga åtgärder. Framför allt så måste var och en ta ett större ansvar för att påverka de ”goda krafterna” i sin nära omgivning. Jag tror att den tiden är förbi då vi med tillförsikt om fortsatt verksamhet enbart kan ägna oss åt att spela eller sjunga. Om ingen annan pratar om betydelsen av orkestern, kören eller operahuset så måste vi göra det själva. Och vi måste göra det med ett språk som når fram till mottagarna. Min övertygelse är att om vi ska ha någon chans att förändra inför nästa val måste vi börja arbeta nu.

Från Symf kan vi på central nivå öka ansträngningarna för bredare samverkan mellan Svensk Scenkonst, Musikerförbundet och Teaterförbundet och ha tätare kontakt med politiker.

Lokalt kan man vårda sina vänföreningar. Finns det ingen kan det kanske vara värt att starta en. I dessa brukar det gömma sig mycket kraft och kompetens som kan vara till hjälp och nytta. 

Gemensamma ansträngningar med arbetsgivarna. Lyft frågan på samverkansmöten så att ni gemensamt hittar lokala modeller. Hjälp varandra i de regioner där institutionerna ligger nära.

 

Jag är övertygad om att det i grund och botten finns ett starkt stöd för vår konstform i samhället. Men vi kan i dag inte konkurrera med frågor om vård, skola och rättsväsen. För att kunna göra det måste vi göra oss synliga för den bredare valmanskåren, inte bara för våra konsertbesökare, och förklara varför det vi gör är viktigt. 

I september 2022 är det val. Jag tycker vi börjar nästa valrörelse nu.

 

Gunnar Jönsson

förbundsordförande


Publicerat: 2018-09-27