Ledare mars 2016

Avtalsrörelse, samverkansmodell och respekt för spelets regler!

Som ni alla vet löper vårt nuvarande avtal ut den sista mars i år. När detta skrivs, den 14 februari, borde texten handla om parternas yrkanden och avtalsrörelsens kommande utmaningar. Så blir det inte, beroende på att den förra avtalsrörelsen ännu inte är avslutad! Vad det handlar om är den nya modell för frilanslönesättning som ska införas som en del av det nuvarande avtalet. Förhandlingsarbetet har visserligen varit komplicerat, men parterna har ändå sakta men säkert kommit vidare. Från vår sida har vi också varit tydliga med att förhandlingen måste vara klar innan vi sätter oss i en ny avtalsrörelse. När så förhandlarna möttes den 29 januari kunde vi glatt konstatera att vi nu var i hamn med detta. Nu återstod bara den vanliga proceduren där respektive styrelse, Svensk Scenkonsts (SvS) och Symfs, formellt godkänner det nya avtalet. Från vår sida kom förbundsstyrelsens godkännande redan under helgen. Däremot har SvS fram till idag inte återkommit med ett formellt godkännande, oklart varför. Innan så sker kommer vi heller inte att överlämna Symf:s fastställda avtalsyrkanden. Säkert har många undrat varför inget hörts kring den nya avtalsrörelsen, och det här är anledningen. När ni läser detta så borde vi kommit vidare, men osvuret är bäst. Ett bra sätt att hålla sig uppdaterad är via vår hemsida, där vi kontinuerligt kommer att lägga ut information.

I dagsläget kan vi alltså bara spekulera kring vad som kommer att hända i de centrala förhandlingarna. Med tanke på det ekonomiska läge många huvudmän på vårt område befinner sig i kan vi nog ändå förbereda oss på ett antal svårsmälta yrkanden från arbetsgivarhåll.

I år fyller samverkansmodellen 5 år, något som uppmärksammades vid KLYS* konferens i Gävle den 9 februari. Det är svårt att göra en kort sammanfattning av allt som sades, men jag vill ändå lyfta fram två saker: det är positivt att modellen ger mer utrymme åt kulturen i regional och lokal debatt, men negativt och långsiktigt oroande att det nationella ansvaret minskar och dessutom upplevs som otydligt. När hörde vi senast något om det grundläggande värdet av en nationell infrastruktur på musikområdet från departement eller kulturråd?

För de verksamheter vi arbetar med har egentligen inte så mycket hänt när det gäller ekonomin: de medel som fördelas till musikinstitutionerna är ganska oförändrade, med en ökande del från region och kommun och en minskande del från staten. Här är det också viktigt att komma ihåg att samverkansmodellens medel inte är desamma som hanteras i de regionala kulturplanerna: samverkansmodellens medel ska gå till regional musik- och teaterverksamhet och viss museiverksamhet, punkt!

Vad som däremot är tydligt är att det ser väldigt olika ut ute i landet. Att större regioner har bättre förutsättningar att hantera ansvaret för musik och scenkonst är ju egentligen självklart. Om man ser tillbaka till samverkansmodellens tillkomst upptäcker man att Ansvarsutredningen arbetade under samma tid. Den arbetade med frågan om att förändra den regionala strukturen i Sverige till 8 eller 9 storregioner. Det ligger väldigt nära till hands att se en koppling här. Var det i själva verket så att samverkansmodellen infördes i den fasta förvissningen att storregionerna skulle komma? Om så var fallet ger det svaret till varför vi med dagens struktur ser en utveckling mot en ökande ojämlikhet i landet när det handlar om tillgång till ett professionellt kulturutbud.

Många har säkert följt den bedrövliga hanteringen av Västerås Sinfonietta, om inte så finns mycket att läsa på vår hemsida. Mycket arbete återstår innan orkestern och våra medlemmar förhoppningsvis får klarhet i vad som ska gälla framöver och därmed arbetsro och en acceptabel arbetsmiljö. Det står var och en fritt, politiker som enskild, att ifrågasätta både verksamheter och kostnader, i Västerås och på andra håll, men ett grundkrav är ändå att hålla sig till spelets regler.

Detta innebär respekt för arbetstagaren, för ingångna avtal och för svensk lagstiftning gällande arbetsmiljö och arbetsrätt. Om den respekten saknas måste både styrelse och ledning vara beredd att ta konsekvenserna. På återhörande i vår.

Bo Olsson förbundsordförande

*Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, www.klys.se