Goda avsikter på väg till avgrunden

Vi närmar oss slutet på vårt nuvarande kollektivavtals livslängd och förberedelserna inför vårens förhandlingar är i full gång hos oss. Det är en stor fördel att vi och Musikerförbundet planerar att gå fram gemensamt i det som ser ut att bli en rörig avtalsrörelse. LO-samordningen har spruckit i vad som tycks bli tre delar. 

Det är därför oklart hur starkt det så kallade ”märket” kommer att bli. Vi (Symf-SvS) har sällan haft några stora bråk om nivån på lönejusteringarna men om inte resten av arbetsmarknaden kan enas om en siffra kan det kanske ställa till det. Frågan om digitala rättigheter är högaktuell och det beror inte bara på DSM-direktivet. Det tycks finnas en uppfattning om att den tekniska utvecklingen av nya sätt att sprida och sända inspelningar står i direkt proportion till en sänkning av de ersättningar som vi har rätt till. 

Vi måste också vara medvetna om att vi går mot en avmattning av ekonomin i Sverige och vissa kommuner och regioner brottas med rejäla underskott. Det kan bli en avtalsrörelse där vi kan komma att ställas inför avväganden som vi inte är vana vid. Effekterna av kulturbudgetens svaga uppräkningar riskerar att bli mer än tydliga. 

Riksdagen hade den 6 november en heldag i kulturens tecken med två seminarier. Ett om principen om en armlängds avstånd och ett om musiklivets villkor.

I första numret av Symfoni 2018 skrev jag om principen ”en armslängds avstånd” och uppmärksammade de allt tydligare politiska avsikterna att styra kulturen. Nu är frågan högaktuell. Inte minst beroende på de uppmärksammade turerna i Sölvesborg, Nacka och Täby. På seminariet i riksdagen verkade alla vara överens om principens nödvändighet men ingen kunde egentligen klart definiera betydelsen. Den demokratiska utvecklingen ska dock stå över principen om armens längd. Därav kan man anse att de kriteriekrav som till exempel kulturrådet ställer i dag för att fördela statliga kulturmedel, inte inkräktar på principen att politiker ska hålla sig borta från att styra kulturen. Det finns en politisk majoritet bakom inriktningen och regeringen har utfärdat ett regleringsbrev. 

Men vad är det då egentligen för principiell skillnad på att demokratiska majoritetsbeslut styr skattefinansierad verksamhetsstöd på riksnivå mot att det görs på lokal eller regional nivå?

Det farliga i att med utgångspunkt från ideologiska motiv göra avsteg, tänja på principer – och hänvisa till demokratisk och samhällsutvecklande nytta – är att när en annan majoritet med andra värderingar styr så är den principiella tröskeln borta. Om det är okej med dagens ordning att styra kulturen, hur trovärdigt blir det att sedan kritisera morgondagens upplevda oordning? Jag menar att skadan redan är skedd och det manar till eftertanke runt begreppet armlängds avstånd och kring en instrumentell användning av skattefinansierat verksamhetsstöd. 

Vägen till avgrunden är som bekant stensatt med goda avsikter.

Seminariet om musiklivets villkor är ett stort steg framåt. Kanske inte så mycket beroende på det man sa utan mer på att det genomfördes. Ett första steg på vägen mot den utredning som krävs av 22 olika organisationer – varav Symf är en – i uppropet ”Ett musikliv för alla”. Blir den utredningen av är det första gången sedan 1970-talet som en total genomlysning av villkoren för hela Sveriges musikliv sker. Vi behöver ha svar på ett antal frågor från politiken om hur man ser på framtiden, inte minst för att undvika att vi splittrar musikervärlden i en dragkamp om pengar mellan olika genrer. Att musikerna har enats över genregränserna skickar en signal till politikerna att nu är det upp till dem att ge svar på våra frågor. En utredning behövs också som ett komplement till den statliga utredningen om konstnärernas villkor som enligt oss innehöll stora luckor. 

Betydelsen av en hög organisationsgrad inom fackföreningsrörelsen blir allt mer tydlig. Det pågår nu en dragkamp mellan de nordiska länderna och resten av EU om det ska införas lagstadgade minimilöner. Att det blivit så beror på låga lönenivåer i vissa länder i kombination med mycket svaga fackföreningar, i motsatts till hur det är i Norden. Vi måste ha all respekt för viljan att med andra metoder höja de löjligt låga lönerna, men vi ska i och med det inte göra avkall på hur vi hanterar vår lönesättning. 

Den geografiska åsiktsskillnaden går genom alla nivåer, från fackföreningarnas internationella organisationer upp till EU-kommissionen. Det avgörs nu hur mycket de löftensom gavs i samband med beslutet om den sociala pelaren – att den nordiska modellen för lönebildning ska kunna bibehållas – är värda.

Även om vi nu lyckas behålla ett undantag i Norden så visar det på vikten av att vi behåller vår starka representativitet, hög anslutningsgrad, inför framtida utmaningar av den svenska modellen. 

Gunnar Jönsson 

förbundsordförande