Från armslängds avstånd till att peka med hela handen

Sedan lång tid finns en princip som säger att de som fattar beslut av offentligt stöd till kulturen inte kan eller ska påverka den konstnärliga friheten. Begreppet ”armslängds avstånd” har varit den formulering som man samlats runt. Kultur ska vara oberoende och ska inte, och kan inte, styras av politiker.

Det är dock inte hela sanningen. Exempel på motkrav att sträva mot finns, uttalade som outtalade. Tillgänglighet för en bred publik, kravet på en jämnare könsfördelning, att kulturen är i rörelse för att spegla hur samhället utvecklas.

I Sverige utbildar vi på våra högskolor dirigenter och kompositörer. Institutionerna förväntas därför ge dessa en chans att utöva sina yrken. Det finns goda skäl till detta utan att sätta det i konkurrens med den internationalisering som musiklivet egentligen lever på sedan lång tid och som bidragit till att vi i dag har orkestrar och artister i världsklass.

 

Historien har ju annars visat på ett antal exempel runt om i världen där den politiska ledningen har haft en helt annan uppfattning om kultur. Antingen har man strypt kulturen, eller styrt den för politiska ändamål, alternativt kombinerat dessa metoder. Vi har i vår demokrati varit trygga i principen om armslängds avstånd. Den har varit och den är fortfarande bra.

Men kan vi då vara trygga? Nej, inte helt vill jag nog påstå. Ibland blir armarna kortare och fingrarna längre.

Det finns i dag till exempel två riksdagspartier, normalt långt politiskt ifrån varandra, som med en oväntad likhet tycks vilja nyttja kulturen för andra politiska mål.

Sverigedemokraterna vill styra kulturbidragen till de ändamål som uppfyller deras övergripande mål. ”Det som vi primärt inriktar oss på att bevara är dock sådant som vi betraktar som tillhörande kärnan i den svenska kulturen. Till denna kärna räknar vi i första hand sådana företeelser som i särskilt hög utsträckning har präglat vårt samhälle”. Inga pengar till de verksamheter som inte passar in i deras mall.

”Kvantifierade mångfaldsmål ska sättas upp, med sanktioner och konsekvenser från huvudmän om målen inte uppnås”.

Det citatet kommer från Miljöpartiets skrift ”Kulturen- det fjärde välfärdsområdet”. Kulturministern har också uttalat att hon ser kulturen som ett verktyg för att uppnå andra politiska mål.

 

Det är inte min avsikt eller mitt uppdrag att värdera om det är bra eller dåliga politiska förslag. Men jag vill peka på en tendens bort från en situation som vi är vana vid. Kulturrådet föreslås få uppdrag att bevaka hur de man beviljar bidrag hanterar sexuella trakasserier. Vad händer om arbetsmiljöverket inom gällande lagstiftning kommer till en slutsats och kulturrådet till en annan om hur en arbetsgivare hanterat sin arbetsmiljö? De som ska ha avgörandet i sina händer är arbetsmiljöverket och rättsväsendet. Brister det i arbetsmiljöarbetet, och det gör det om trakasserier och övergrepp får fortgå, är det VD som är ansvarig och som ska drabbas av sanktioner, inte hela arbetsplatsen.

Att blanda in dagsaktuella politiska frågor i villkor för anslagsgivning, hur angelägna frågorna än må vara, är inte en lockande tanke. Det är otroligt viktigt att under ett valår som detta se längre än till september 2018 och fundera över vad en attitydförändring i dag kommer att innebära i morgon. Inte minst med tanke på den parlamentariska situation som kan uppstå i kommun- och landstingsförsamlingar.

Det är de små, små stegen som är början på en större förflyttning och att göra undantag för viktiga principer, som en armslängds avstånd, kan vara första steget.

 

Förslaget om höjd allmän pensionsålder till 69 år väcker en del frågor. Inte minst den om hur vi skapar ett arbetstidsavtal som från första anställningsdagen möjliggör ett längre yrkesliv utan ökade förslitningsskador. Kravet på att kunna producera mer inom befintliga ramar ökar och vi ser att bland annat koristerna får fler dagar med både dag och kvällstjänst. Att vara musiker är ett fysiskt ansträngande yrke och att i det kunna få möjlighet till återhämtning är avgörande för hur länge man håller när tunga produktioner staplas på varandra. Både öron och muskler måste få vila. (Och för all del även det som finns mellan öronen.)

Det finns ett par för oss viktiga forskningsprojekt på gång. Ett om ett hållbart arbetsliv och hur kroppens naturliga åldrande inverkar på hur länge man kan arbeta (med inriktning på korister )och ett annat om stråkmusikers belastningsskador. Mer om den senare längre fram i tidningen.

 

När vi tittar i backspegeln kan vi vara nöjda med att överenskommelsen om SOK stiftelsen blev av. Med en längre möjlig tid fram till pension för en eventuell andra karriär kommer stiftelsen att vara en trygghet för våra medlemmar.

Vad som inte får ske är att vetskapen om att SOK stiftelsen finns medför att de nödvändiga förändringarna i arbetsmiljön inte blir av och att SOK-avtalet blir ett verktyg för att få individen att övertalas till att karriärväxla enbart utifrån arbetsgivarens intresse. Där har både vi och Svensk Scenkonst ett gemensamt ansvar. Vi kommer att ta vårt i alla fall.

 

Låt mig till sist hälsa Bryndis Braga-
dottir välkommen som ny ordförande för vår största avdelning, avd 14 Frilans. Hon har lång erfarenhet av de svårigheter men också möjligheter som följer av att arbeta som frilans.

Det är också glädjande att medelåldern i styrelsen sjunker och att en ny generation frilansare är villiga att ta ansvar för att föra arbetet vidare. Låt detta vara en vägvisare, skriver en som är född tidigt på 60-talet.

 


Publicerat: 2018-02-26