Det nya politiska landskapet

Efter, en för svensk tradition, ovanlig regeringsbildning fick vi en ny kulturminister från Miljöpartiet – Amanda Lind. Jag ska erkänna att en och annan uppgiven suck nog hördes i mitt rum. Inte för utnämningen av Amanda Lind i sig, utan för att oavsett vilket parti eller konstellation som styr, undrar man alltid vilka krav på bakgrund inom kulturlivet som ställs på en blivande minister. En finansminister utan ekonomisk bakgrund och sakpolitisk framtoning är säkert fullständigt otänkbart. Det blir en onödigt lång startsträcka då mycket handlar om att ifrågasättas. Bygga förtroende tar tid.

Nu har jag följt hennes uttalanden och så här långt ser jag positivt på det Amanda Lind sagt. Bilden av henne som nu långsamt blir tydligare visar att min första skepsis verkar komma på skam. Att man inte ska använda kulturen instrumentellt för att lösa andra samhällsproblem samt tydliga markeringar om den berömda armslängdens avstånd ger signaler om mindre styrning. Även uttalande om att samverkansmodellen inger hopp. Nu håller vi tummarna och önskar lycka till.

Det nya politiska landskapet gör sig nu påmint runt om i landet. Vissa av Region Skånes kulturarbetare kommer att få en jobbig tid. Så här långt verkar det dock som att våra arbetsplatser i princip klarar sig undan från minskade anslag men tecknen finns i skyn. Det är långt till nästa val och många budgetar ska förhandlas fram tills dess.  

Det är några saker i kombination som oroar mig. Den politiska polariseringen i debatten ökar. När ett antal partier sluter sig samman enbart för att utesluta andra från inflytande blir det än viktigare för motståndarna att, likt datahackers, hitta bakdörrar in i systemet genom politikområden som upplevs vara mindre allmänpolitiskt intressanta. 

Kontroll av media och informationsflöde kan vara en väg. Det är lätt i dag att skapa en opinion, verklig eller konstruerad, på sociala medier. Samtidigt trummas det ut påståenden, från både höger och vänster, att politiken har flyttat från ledarsidorna in på nyhetsredaktionen och att dagens nyhetsjournalister är ”aktivister”. Man påstås därför inte kunna lita inte på de traditionella mediernas nyhetsrapportering och förtroendet för ”gammelpressen” svajar. 

Kultur är en annan tänkbar bakdörr. Den offentligt finansierade kulturen ses av olika grupperingar som ett verktyg enbart för att sprida vänsterpolitik. Ett antal omtalade konstprojekt i kombination med att peka på de fria grupper som otvetydigt har en politisk agenda, tas som bevis för att hela kulturbudgeten är slöseri. I alla fall den del som inte är användbar för egna syften. Tanken att styra genom kulturen är ingen ny idé. Librettot till Verdis Maskeradbalen fick skrivas om för att det ansågs för politiskt utmanande. Sjostakovitj råkade i onåd då han enligt Stalin använde fel tonspråk vid fel tillfälle, och så vidare. 

Finns det verkligen en opinion för offentligt finansierad kultur i Sverige? Ja i riksdagen finns det, men om allmänhetens åsikt visar sig vara densamma efter en riktig kulturdebatt vet ingen eftersom kulturpolitik aldrig är och har varit en profilerad valfråga. Men vi kan i alla fall konstatera att besparingarna i Skåne inte har orsakat någon folkstorm.

Så vad händer om opinionen för ett skattefinansierat kulturliv tippar över till vår nackdel? Kanske beroende på de alternativa informationsflödena som facebook, instagram eller Twitter, i kombination med ett svagt allmänpolitiskt intresse.

Har vi i branschen reflekterat över hur en finansiering kan se ut om de offentliga medlen minskar eller upphör? Finns det tankar om en plan B? 

Jag har tidigare skrivit om att vi, alla och envar, måste bidra mer när det gäller att göra oss relevanta i samhället de kommande åren fram till nästa val. Att skattefinansierad kultur är nödvändig, inte bara ”för att alltid varit så” utan ”därför att….”. 

Alla som i dag har förmånen att få vara yrkesmusiker i en tryggad ekonomisk tillvaro har ett ansvar för att bidra till att även kommande musiker får samma möjlighet.  

Endast med ett brett allmänt stöd kan vi stå emot kraven om minskade anslag eller om det värsta skulle ske, skapa ett underlag för alternativa kompletterande finansieringar. 

Utvecklingen i Skåne är en varningsflagg. Jag väljer att se det som en utmaning och inte enbart ett hot.

Ett år framåt i tiden har avtalsrörelsen startat där vi, de två musikerförbunden, under hösten 2019 kommer att ha samordnat krav och förväntningar så att vi gemensamt kan fokusera på ett framåtblickande riksavtal i alla dess delar. Så ser min vision ut och jag tror att vi under det senaste halvåret har skapat goda förutsättningar för att detta ska bli verklighet. 

Gunnar Jönsson

förbundsordförande