Frilanskrönika september 2021
Till att börja med vill jag som nytillträdd ordförande för avdelning 14 tacka för förtroendet. Nu när publikrestriktionerna ser ut att hävas eller åtminstone lätta betydligt hoppas frilandsstyrelsen att vi snart kan återgå till att koncentrera oss på våra huvudfrågor.
Med detta sagt är situationen för våra medlemmar fortsatt skör. För många av de frilansare som har haft a-kassa under epidemin är ersättningsdagarna nu på väg att ta slut. För dessa musiker kan en veckas arbete i en orkester vara skillnaden mellan att uppfylla ett nytt arbetsvillkor och att bli utförsäkrad. Det är alltså värt att än en gång upprepa för våra institutioner: När ni behöver en vikarie, välj en frilansare!
I början av pandemin präglades musikbranschen av inställda föreställningar och konserter. Snart såg vi i olika nyhetsinslag och inlägg på sociala medier hur musiker och sångare från orkestrar och operahus gjorde små framträdanden utanför äldreboenden och vårdhem. Det var konserter i det enkla formatet: en liten kör som sjöng Verdi, ackompanjerad av ett digitalpiano på vingliga ben, eller en brasskvintett utrustad med notklämmor. För publiken – äldre och sjuka som satt isolerade och som drabbats hårt av pandemin – blev dessa små konserter en stark upplevelse. Och musikerna vittnade om att det kändes mycket meningsfullt att göra den här sortens insats.
Att få ta del av kultur också som sjuk eller i livets slutskede är en rättighet i Sverige. Ansvaret för kulturen i vård och omsorg bärs av regionerna, och när det gäller hur väl behoven tillgodoses syns stora skillnader mellan de olika landsdelarna. Detta görs delvis med fast anställda ensembler där uppgiften ingår i uppdraget, men också med fria grupper, som i de goda exemplen, kan få göra veckolånga turnéer med flera konserter om dagen och betalning i enlighet med symf:s tariffer. I andra regioner får man ett nolltimmarskontrakt, där man får varje uppdrag var för sig, utspritt över tid, och mot en betalning under våra minimitariffer.
I pandemins spår är det ofrånkomligen så att vård kommer att ställas mot kultur i regionernas budgetar. Med en växande vårdskuld ökar också risken för minskade kulturanslag. Redan innan pandemin bröt ut hade Region Stockholm beslutat att lägga ner sin utbudskatalog för kultur i vård och omsorg. Nu skulle i stället pengar delas ut i form av projektstöd. Bland 2021 års beviljade ansökningar har endast EN musiker beviljats projektstöd för musik för äldre, i ETT projekt på ETT mindre sjukhus. Utöver detta bidrar Blåsarsymfonikerna med mindre ensembler som spelar för äldre. De musikerna ska dessutom producera egna konserter och skolkonserter, allt inom ramen för sina halvtidsanställningar. Och ja – även Blåsarsymfonikerna har levt i osäkerhet om framtiden.
Här får ni ursäkta ett visst Stockholmsfokus. Frilansstyrelsen består för närvarande av representanter från de tre största städerna i Sverige, men vi verkar förstås för frilansare i hela landet. Att Stockholm har flest frilansande musiker är naturligt. Att just Region Stockholm utmärker sig negativt när det gäller att främja det fria musiklivet är beklagligt.
Något av det bästa med att vara frilansare är att vi får verka i så många olika sammanhang. Utöver arbetet i våra orkestrar och körer har vi till exempel också möjligheten att utforma skolkonserter eller program för exempelvis kultur i vården, något som utöver att vara en viktig inkomstkälla också kan bli ett sätt att skapa egna sammanhang och utöva inflytande över det egna arbetslivet. Det är också – vilket blivit extra tydligt under pandemin – ett vackert sätt att komma nära sin publik, på ett annat sätt än i de stora salongerna.
Nils Carlsson, ordförande avd 14
