Frilanskrönika september 2019
Nu tänker jag skriva lite om ett ämne som är hatat, omdiskuterat, kritiserat och ifrågasatt av många.
Det finns antagligen lika måna funderingar och synpunkter som det finns musiker. Jag tänker inte skriva om hur man lyckas på en provspelning. Nej, nu tänkte jag vädra mina tankar kring rekrytering av musiker idag. Som vissa av er vet så är jag ganska rutinerad när det gäller ämnet. Jag slutade räkna när jag passerat 50, och då menar jag inte år utan provspelningar. Av dessa har fyra resulterat i fasta anställningar och ett antal har lett till längre eller kortare vikariat. Sen, i ärlighetens namn, är det några som kanske inte borde ha blivit av. Exempelvis när pianisten måste säga att den provspelande inte vill fortsätta eller när det uppdagas att det är HELA verket juryn vill höra.
Det kan låta lite oseriöst – och till viss del håller jag med – men jag har alltid varit av den åsikten att man har allt att vinna på att provspela. Även om man känner sig helt värdelös som musiker och människa när det inte blir som man tänkt. Samtidigt är man bäst i världen när man lyckas vinna, men det brukar visa sig efter några dagar att riktigt så var det nog inte. Man är varken värdelös eller världsbäst efter en provspelning. Man är den man är kort och gott.
Vi förbereder oss flera månader i förväg, kanske ett halvår eller ett år för en specifik provspelning. Man övar på stycken, tar lektioner, nöter på orkesterutdrag, lyssnar på mängder av inspelningar, går på konserter för att få rätt känsla och inspiration, tränar mentalt och gör fejkade provspelningar, tvingar både vänner och kollegor att lyssna och helst komma med uppmuntrande tillrop. Man tänjer på gränserna till det yttersta. Allt för att en specifik dag få dra ett turnummer och under några minuter få chansen att visa allt vad man kan för människor som man inte ser. Dock brukar dom höras så att det finns liv på andra sidan skärmen är troligt. Situationen är helt absurd. Och vad händer..? Efter 20 års musicerande får man knappt till en vettig stämton. När man spelar några takter ur ett utdrag som man vet exakt hur det låter då man sitter i orkestern, låter det ju jättekonstigt när man sitter och tutar helt själv. Man väntar bara på att få höra dom bevingade orden ”tack så mycket”.
Jag har suttit på andra sidan skärmen ett otal gånger också och det är fascinerande att inse hur mycket som kan hända på några få minuter. Detta slumpartade verktyg är det vi använder oss av när vi ska anställa musiker... Är det konstigt att det blir fel ibland?
Vad vill jag nu ha sagt i och med detta?
Vi måste försöka hitta andra kompleterande sätt att anställa musiker på. Provspelning är trots allt ett bra verktyg för att få visa upp sig, men det behövs andra sätt också. När man som jag har passerat 50, och nu menar jag år, så är det inte så himla lätt att mobilisera all den energi som behövs för att ha en chans att lyckas på en provspelning. När jag pratar med frilansande kollegor är det många som inte orkar utsätta sig för en provspelning idag på det viset. Det resulterar ofta i att man tappar arbetstillfällen då även vikarier plockas från provspelningar.
Vi måste skapa en acceptans för att det är ok att få jobb utan provspelningsförfarandet. Jag vill betona att jag inte är för att det ska slopas helt men jag vill ha en debatt kring ämnet.
Slutkläm:
Vad ska vi göra för att orkestrarna ska kunna rekrytera musiker på ett så bra sätt som möjligt och samtidigt inte utestänga en stor grupp frilansmusiker, eller för den del dom som vill byta arbetsplats, men inte har tid eller ork att provspela. Det är en svår nöt att knäcka, och man får inte glömma bort att bara för att man har en massa rutin så är det inte alls säkert att man är bäst lämpad för just det vikariatet eller jobbet. Det som jag är ute efter är en mer öppen debatt.
Fredrik Dickfelt
frilansordförande
