Frilanskrönika maj/juni 2020
det akuta läge hela samhället befinner sig i drabbas frilansande musiker hårt. Tillfälliga regler och diverse krisstöd har införts på statlig och regional nivå och nu försöker branschen överleva på denna konstgjorda andning. Krisen har också satt vissa systembrister i skarpt fokus, inte minst gällande arbetslöshetsförsäkringen.
Många blev för första gången a-kassemedlemmar i slutet av mars, efter införandet av de tillfälliga reglerna med bland annat kortare kvalifikationstid och sänkt arbetsvillkor. Viruskrisen har inneburit ett stålbad för många frilansare, särskilt i den yngre generationen, som inte tidigare satt sig in i systemet kring arbetslöshetsförsäkringen. I och med detta har Coronapandemin också blixtbelyst frilansande musikers motsägelsefulla villkor i arbetslivet och a-kassan.
I mycket större utsträckning än tidigare kontaktas vi av uppgivna medlemmar som upplever att de faller mellan stolarna i a-kassans bedömningar. Det gäller till exempel att man blir avstängd från a-kassan om man använt sig av faktureringsbolag, för att man då klassas som företagare trots att man aldrig haft egen firma. Eller att man har firma, men eftersom man måste lägga företaget vilande för att kunna ha rätt till a-kassa så hindras man från att söka myndighetsbidrag för framtida projekt. Det räknas eventuellt som verksamhet i företaget. Eventuellt. Det har blivit alltmer uppenbart att bedömningarna som görs av a-kassan ofta upplevs som inkonsekventa och godtyckliga. Det finns riktlinjer för när man klassas som enskild företagare, men det är ändå ”från fall till fall”-principen som gäller eftersom dessa riktlinjer bygger på rättspraxis snarare än lag. För tillfället vittnar dessutom många om att man inte får svar på mail till a-kassan, och telefontiderna är mycket begränsade. De har helt enkelt för mycket att göra. Det är förståeligt, men väldigt beklagligt, med tanke på hur många frågor som skulle behöva tydliga svar just nu.
Arbetsklimatet har förändrats mycket för frilansande musiker de senaste åren. Nuförtiden uppmuntras man ofta under sin musikhögskoleutbildning att starta eget. Det ”gör det lättare att få jobb” och du kan ”göra avdrag för allt möjligt inom verksamheten”. Man får höra att man tjänar så mycket på det, men baksidorna talas det inte lika mycket om. Till exempel att man inte täcks av kollektivavtal om man fakturerar. Eller att man, om jobben sinar, kan få stora problem med a-kassan. För många frilansande musiker är det så att man faktiskt måste ha företag. Man är ”krånglig” för arbetsgivaren om man inte vill eller kan fakturera, mindre projekt som engagerar frilansare saknar ofta möjligheten att betala ut lön, ska man spela på privata tillställningar så är det en förutsättning att man har firma om man inte vill jobba svart. Om man livnär sig på annat än att primärt vikariera i orkestrar så är man kanske beroende av bidrag från myndigheter som Kulturrådet, och då måste man ha företag för att kunna söka.
Det finns mycket att säga om nackdelarna med att branschen rör sig alltmer mot företagande istället för anställningar. Fortfarande är det så att ca 80% av Symfs medlemmar är fast anställda musiker. Men för oss frilansare är det svårt att balansera mellan hur samhället tycks uppmuntra till att man ska livnära sig som musiker, och att bedriva verksamhet med ett bra skyddsnät för en krissituation.
Att ingen hade kunnat förutse en så här plötslig och radikal förändring i arbetsvillkoren för musiker är självklart. Det är mycket begärt att det ska finnas system på plats för att vara garderad för en i princip totalt inställd verksamhet under x antal månader. Men man hoppas att den problematik kring arbetstrygghet som nu tydliggörs kan behandlas på ett sätt som både löser de akuta problemen, men också gör reglerna tydligare på sikt. Så att man kan fatta välinformerade beslut kring hur man ska bedriva sin professionella verksamhet. För nu är man lite trött på att falla mellan stolarna.
Frieda Mossop
vice ordförande, frilansavdelningen
